Orättvisan och förtrycket i Sverige har många ansikten. Segregation, diskriminering, könsförtryck, rasism, homofobi, ekonomiska orättvisor och utanförskap upprätthåller och förstärker varandra. Vi kommer aldrig att vinna kampen för ett jämlikt samhälle om vi enbart slåss för ekonomisk rättvisa och jämlikhet. Den svenska politiken behöver idag förnyelse och politiker som förmår identifiera, synliggöra och bekämpa alla orättvisor. Inte bara de rent ekonomiska, utan också de normer och attityder som hindrar människor från att leva fria och hela liv. Ingen människa kan leva ett fullvärdigt liv enbart tolererad, vi måste kräva respekt för varandras olikheter.

I amerikansk och brittisk forskning om självmord finns ett omfattande material om självmord bland homosexuella. Flera undersökningar visar att nästan 30% av självmord bland unga begås av homosexuella ungdomar. Med tanke på den minoritet som homosexuella utgör av hela befolkningen är dessa resultat alarmerande.

Pridefestivalen är för mig en fantastisk manifestation för den mänskliga rättigheten att själv välja sin identitet, att synliggöra och kämpa för vad den friheten innebär. Inte bara en vecka på sommaren i Stockholm. Jag är övertygad att denna manifestation har betydelse för alla invånare i Sverige var de än bor. Modiga och stolta människor som står upp för vad de är, är det bästa vapnet mot fördomar.

Det politiska arbetet för alla människors lika värde ger sällan resultat vare sig i budgetpropositioner eller årsredovisningar eller uppmärksammas i politiska journalisters bokslut. Trots det har arbetet för homo- och bisexuellas situation förbättrats påtagligt det senaste decenniet och mycket märkbart haft betydelse för många människors livssituation. Den socialdemokratiska regeringen har många gånger varit banbrytande med t.ex. inrättande av världens första ombudsman mot diskriminering på grund av sexuell läggning, HomO, alla människors lika rätt att prövas för adoption, diskrimineringslagstiftning och ett första steg mot en hetslagstiftning som även omfattar homosexuella. Det återstår ändå mycket att göra, framförallt i påverkande av attityder och fördomar både i Sverige och i resten av världen.

Sverige har, under flera års tid, även till andra länder uttryckt oro i samband med uttalanden och incidenter gentemot homosexuella. Detta är något vi kommer att fortsätta att göra. I de årliga beställningarna till ambassaderna av rapportering om de mänskliga rättigheterna ombeds ambassaderna att redovisa diskriminering på grund av sexuell läggning i sina respektive länder. Sverige verkar i alla forum för att på ett kraftfullt sätt motverka uppkomsten och förekomsten av diskriminering och brott gentemot homosexuella, och skall fortsätta att påtala och uppmärksamma dessa frågor.

Regeringsbeslut har stor betydelse för att bekämpa fördomar, men lika betydelsefull är den organisering som har skett inom yrken som polis och försvar. Föreningen Gaypoliserna och Homosexuella inom försvaret, HoF, bidrar till att öka människors förtroende för polisen och försvaret och allmänhetens syn på andra sexuella läggningar än den heterosexuella. Det finns svenska undersökningar som visar att 70% av homosexuella brottsoffer avstår från att anmäla att de utsatts för brott som har samband med den egna sexuella läggningen bl.a. av rädsla för att bli föraktfullt bemötta av polisen.

De flesta brott, mord och våldshandlingar av rasister, extremhögern och vit-maktvärlden riktar sig mot homosexuella. Samhället har tagit lång tid på sig för att erkänna att homosexuellas politiska kamp för respekt och rättigheter är samma kamp som arbetet mot rasism och främlingsfientlighet. Att utesluta bisexuella, homosexuella och transpersoner i den kampen är detsamma som att ge rasisterna rätt.

Kriminologen Eva Tiby har i sin forskning om homosexuella kvinnors och mäns utsatthet för brott också visat att var fjärde person som ingick i studierna upplevde att de hade utsatts för brott p.g.a. av sin sexuella läggning. Många drabbades upprepade gånger. Gärningsmännen är alltifrån organiserade nazister, kristna, ungdomsgäng, skol- och arbetskamrater, syskon, föräldrar, bekanta, till främlingar. Majoriteten av de utsatta skadas av brotten, främst psykiskt, men även allvarliga fysiska skador förekommer. Rädslan att utsättas för denna hatbrottslighet är omfattande. Brottslighet mot kvinnor, homosexuella och invandrare har stora mörkertal då många varken tas på allvar eller har förtroende för polisen.

Därför är det för mig ofattbart att Kristdemokraterna argumenterar för att religionsfriheten inte får inskränkas av en lagstiftning mot hets mot homosexuella. I riksdagsdebatten anser de att: "man måste offentligt få diskutera olika livsstilar" och "vi kan inte glömma bort att vissa religioner inte öppet och klart står för alla värderingar som homosexuella har. Däremot hetsar man sig inte upp för det."

Jag vill säga en sak väldigt tydligt: det får aldrig vara så att hänvisningar till ord som kultur, tradition eller religion går före en enskild människas rättighet att stå fri från förtryck. Homosexuellas rättigheter är mänskliga rättigheter.

Heléne Lööw har i sin forskning visat på hur homofobin också är en central del av de moderna militanta rasisternas föreställning om de "moraliska fienderna" och homosexuella är ett ofta förekommande hatobjekt i agitationen. Resultatet i form av mord har vi sett alltför ofta i Sverige. Utan en hetslagstiftning som även innefattar homosexuella är en stor del av den homofobiska agitationen inte åtalbar.

Jag kan därför inte föreställa mig en borgerlig samarbetsregering arbeta för en könsneutral äktenskapsbalk, lesbiskas rätt till insemination, att öka kunskapen om transsexuella och transvestiter livsvillkor eller behovet av en namnlag som inte är könsdiskriminerande. Det handlar nämligen om att också se och förstå att kampen mot diskriminering inte bara handlar om utsatta grupper eller individer, utan att det är en allmänmänsklig fråga. Om vi har en lagstiftning som säger att ingen ska bli diskriminerad p.g.a. sin etniska bakgrund så är det ju inte bara den som ursprungligen kommer från Turkiet eller Bosnien som har en etnisk bakgrund. Det har vi alla. Om vi pratar om diskriminering beroende på kön, så behövs det fortfarande alltför ofta påminnas om att det inte bara är kvinnor som har ett kön. Det har också män. Och kampen handlar lika mycket om mäns och kvinnors rättigheter och ansvar. Pratar vi om kamp mot diskriminering p.g.a. sexuell läggning, så är det som om det bara är homosexuella som har en sexuell läggning. Det har vi alla, även Alf Svensson.

Min målsättning är att alla människor ska bli bemötta med respekt för den de är, oavsett om det handlar om en trygg skolgång där barn och ungdomar ges riktiga möjligheter att bli erkända och respekterade eller om det handlar om andra offentliga verksamheter som äldreomsorg. Ansvaret ligger lika mycket på politiker inom kommun och landsting som hos regeringen.

Trots det faktum att alla har en sexuell läggning, trots lagstiftning och trots att homo- och bisexuella finns bland människor överallt, i alla åldrar, i alla samhällsklasser, av båda könen, med olika etnisk tillhörighet och både med och utan funktionshinder väljer många bögar och lesbiska fortfarande i stor utsträckning att göra omskrivningar av sina liv eller ljuga. Hans Ytterberg, HomO, kallar detta "tystnadens tyranni."

Mod är för mig att bryta förtryckande och förminskande normer, att våga vara den man är trots hot, våld och diskriminering. De modigaste den här veckan är de som står på lastbilarna i paraden och bryter mot varje påtvingad könsroll och heterosexuell förtryckande norm.

Jag önskar årets Pride solsken, i motsats till frikyrkors årliga förbön om regn och åska, och att vi alla som deltar oavsett sexuell läggning bryter tyrannin genom att höras och synas på Stockholms gator på lördag.

Mona Sahlin

Statsråd