Lex Laval rivs upp och ersätts av en utökad rätt att ta strid för kollektiv­avtal, större kontrollmöjligheter för fackliga organisationer och nya rättigheter till utstationerade arbetstagare. Syftet är att värna den svenska modellen och principen att samma arbete på samma arbetsplats ska ersättas på samma vis, skriver Marie Granlund (S), på Dn debatt

Den fria rörligheten är själva grunden för EU-samarbetet. Med stor sannolikhet kommer det bli ännu vanligare med gränsöverskridande handel med tjänster i framtiden – det är en utveckling vi ska välkomna. Den fria rörligheten bidrar till tillväxt och fler jobb både i Sverige och i resten av Europa. Samtidigt förändras den svenska arbetsmarknaden i allt snabbare takt. En av våra främsta konkurrensfördelar är att vi tack vare vår arbetsmarknadsmodell har en stark omställningsförmåga. När andra länder behöver lagstifta om förändrade anställningsvillkor tar parterna på den svenska arbetsmarknaden gemensamt ansvar för att finna flexibla lösningar på nya utmaningar som företagen ställs inför. Kollektivavtalen har hög täckningsgrad och kollektivavtalsmodellen har stor legitimitet. Det finns därför ett mycket starkt intresse av att värna den svenska modellen också i utstationeringssituationer.

Ett kraftigt bakslag för den svenska modellen kom 2007 i Laval-domen när EU-domstolen slog fast att fackliga krav på likabehandling av arbetstagare var ett hinder för den fria rörligheten och stred mot fördraget i denna del. Domen var ett direkt angrepp på den svenska kollektivavtalsmodellen. Den borgerliga regeringen införde därefter långtgående begränsningar av den fackliga konflikträtten i svensk rätt med hänvisning till EU-domstolens avgörande – lex Laval. Denna lagstiftning har kritiserats hårt av både Europeiska kommittén för sociala rättigheter och ILO:s expertkommitté som anser att lagen bryter mot Sveriges internationella åtaganden till skydd för fackliga rättigheter.

Förslag till Utstationeringskommittén

De förslag som Utstationeringskommittén överlämnar till regeringen i dag innebär att lex Laval ersätts med en utökad rätt att kräva kollektivavtal, större kontrollmöjligheter för fackliga organisationer och nya rättigheter till de utstationerade arbetstagarna:

Utökad rätt att kräva kollektivavtal
Fackliga organisationer ska alltid ha rätt att vidta stridsåtgärder för att uppnå en begränsad form av kollektivavtal med minimivillkor (utstationeringskollektivavtal). Till skillnad från i dag ska det inte spela någon roll vilka villkor det utstationerande företaget säger sig tillämpa eftersom den så kallade bevisregeln upphävs. En företrädare för det utstationerande företaget med behörighet att förhandla om och teckna kollektivavtalet ska utses inom tio dagar på begäran av en facklig organisation. Möjligheten att frivilligt ingå kollektivavtal om fulla villkor påverkas inte.

Större kontrollmöjligheter för fackliga organisationer
När kollektivavtal väl har träffats med ett utstationerande företag ska en facklig organisation kunna begära in dokumentation (anställningsavtal, lönespecifikationer med mera) om att kollektivavtalet följs i fråga om minimivillkor. Dokumentationen ska tillhandahållas inom tre veckor, översatt till svenska om så begärs.

Nya rättigheter till de utstationerade arbetstagarna
Utstationerade arbetstagare ska kunna utkräva minimivillkor enligt träffat kollektivavtal direkt i svenska domstolar. Det ska inte spela någon roll om den utstationerade arbetstagaren är medlem i den avtalsslutande fackliga organisationen eller inte. Dessutom föreslår kommittén att krav på betalning av premier för arbetsskade- och livförsäkring som ger ekonomisk ersättning till arbetstagaren vid brister i säkerhet, hälsa eller hygien i arbetet ska anses ingå i minimivillkoren.

Samtidigt som lex Laval ersätts måste också arbetet fortsätta på den europeiska nivån. Det handlar bland annat om att förändra dagens utstationeringsdirektiv och tillfoga ett socialt protokoll till fördraget. Det är först då vi kan uppnå ordning och reda på svensk arbetsmarknad.

Läs hela debattartikeln på dn.se