Under många år har den sjukvårdspolitiska debatten i Sverige präglats av en stor samstämmighet om att sjukvården inte är en marknad. Samtliga riksdagspartier har tagit ansvar för att förhindra att plånboken ska få styra vården. Vi socialdemokrater har samverkat med centerpartister och liberaler över blockgränserna för att utveckla den allmänna sjukvården.

Under de senaste åren har denna samsyn ersatts av tydligare politiska skillnader när det gäller den grundläggande frågan om hur vården ska styras. Framför allt moderaterna har ägnat kraft åt att förändra vården mot ett marknadsstyrt system. År efter år har moderaterna i Riksdagen motionerat om att införa en obligatorisk hälsoförsäkring som omfattar bassjukvård, vård utöver detta måste kompletteras med försäkringar betalda med pengar ur egen ficka. Att moderaterna önskar ett helt annat sjukvårdssystem blev uppenbart när moderatledaren Bo Lundgren förklarade att inga sjukhus i framtiden kommer att drivas av samhället; allt ska vara privat.

Ett offentligt ägt sjukhus får enligt kommunallagen enbart leverera vård till landstinget. Genom att privatisera akutsjukhusen får sjukhusen möjlighet att sälja vård även till försäkringsbolag. Detta leder till ett tudelat sjukvårdssystem med särskilda gräddfiler för dem som kan betala för sig.

Nyligen presenterade EU en rapport om frivilliga privata sjukvårdsförsäkringar inom EU. Den visar att de privata sjukförsäkringarna utgör en extremt låg andel av de totala sjukvårdskostnaderna i Sverige, endast 240 miljoner kronor eller 1,5 promille. Sverige är det land inom EU som har den lägsta spridningen av sjukvårdsförsäkringar, endast en procent av befolkningen har tecknat försäkringar. Det handlar framför allt om företag som tecknat försäkringar för särskilda nyckelpersoner.

Rapporten lyfter fram ett antal problem med sjukvårdsförsäkringar. Försäkringsbolagen har mycket att vinna på att utestänga människor som har högre risk för sjukdom, t.ex. överviktiga eller personer över 65 år. Därmed urholkas principen om vård på lika villkor. Rapporten pekar på att en sådan sortering är troligast i system som likt det svenska ger försäkringsbolagen möjlighet att neka vissa individer att teckna försäkring med hänvisning till ett generellt system.

Men, framför allt varnar rapporten för vad som kan uppstå när en och samma vårdgivare, exempelvis ett sjukhus, får ta emot patienter med både offentlig och privat finansiering. Därmed skapas en uppenbar risk att sjukhuset behandlar patienter olika.

Detta är den sjukvårdspolitiska debattens kärna. På vilka områden och på vilka villkor ska vi öppna för privata lösningar?

Socialdemokraternas nej till utförsäljning av de svenska akutsjukhusen är helt enkelt ett otvetydigt nej till en marknadsstyrd vård med särskilda gräddfiler för dem som kan betala för sig. Däremot är vi för alternativa driftsformer inom den öppna vården, eftersom rätten till vård på lika villkor inte hotas av att enskilda vårdcentraler drivs av privata, ideella eller kooperativa vårdgivare. Vi vet att de alternativa driftsformerna kan bidra med nya idéer och erfarenheter.

Om vi socialdemokrater vinner valet kommer vi under nästa mandatperiod ytterligare befästa och utveckla allemansrättens principer inom hälso- och sjukvården. Alla medborgare ska ha rätt till vård på lika villkor och vården ska ges efter behov. Sjukvården ska bygga på ett gemensamt ansvarstagande och på en solidarisk skattefinansiering. Under de fyra år som gått har vi lagt en bra grund för denna utveckling.

För det första: I slutet av år 2000 beslutade Riksdagen om en handlingsplan för sjukvården under de kommande åren. Utgångspunkten i handlingsplanen är att förstärka primärvården, öka de medicinska insatserna i äldreomsorgen och bygga ut psykiatrin. Med handlingsplanen följde ett resurstillskott på nio miljarder kronor under fyra år.

För det andra: Som en naturlig följd av den satsning som görs för att stärka primärvården genom den nationella handlingsplanen tar vi ett samlat grepp för att öka tillgängligheten inom hela hälso- och sjukvården. Regeringen har avsatt 3,75 miljarder kronor under tre år. Målet är att alla ska få behandling inom tre månader. Till detta kommer landstingens gemensamma program för fritt vårdval som öppnar möjligheter för patienter att själva välja var i landet de ska få sin behandling. Det fria patientvalet är en viktig förutsättning för att köerna i sjukvården ska kunna arbetas bort.

För det tredje: Det krävs långsiktig mer resurser och mer personal till sjukvården. Visserligen har antalet anställda ökat sedan 1997, läkare med över 2000 och sjuksköterskor med 7 000. Men, under de kommande åren måste sjukvården tillåtas växa och ta en större andel av våra gemensamma resurser.

Sammantaget finns det nu en god grund för att en enhetlig nationell vårdgaranti ska kunna genomföras i hela landet. 0790-regeln ska gälla inom hela hälso- och sjukvården. Patienten ska komma i kontakt med sin vårdcentral samma dag, 0 väntetid, inom 7 dagar ska man få träffa sin familjeläkare och inom 90 dagar ska man få behandling. Regeringen och Landstingsförbundet ska nu gemensamt diskutera förutsättningarna för att kunna införa en vårdgaranti under 2003.

Det finns goda skäl att vara optimistisk om den svenska sjukvårdens framtid. Och det finns inga skäl att lämna allemansrättens princip om en god vård på lika villkor.

Lars Engqvist
socialminister