Artikel publicerad på Brännpunkt 23 mars

Regeringens passivitet i förhållande till händelserna i Nordafrika håller i sig. Trots en unikt bred politisk enighet i Sverige om att de FN-sanktionerade insatserna i Libyen är rättfärdiga är regeringen otydlig om Sveriges medverkan.

I decennier har svenska utrikesministrar krävt att internationella insatser ska ha en tydlig folkrättslig förankring. När så en insats kommer till stånd där ­förankringen är solid drar regeringen benen efter sig.

Likaså var Carl Bildt länge mycket tveksam till att upprätta en ­internationell flygförbudszon över Libyen. Samma dag som flygförbudet infördes ifrågasatte också statsminister Fredrik Reinfeldt om en flygförbudszon var rätt åtgärd. Han tycktes mena att Socialdemokraterna, som ställt sig bakom kravet på flygförbudszon, var oseriösa, ”ropade till strid”, ville ”använda svenska skattepengar” och inte lyssnade till militära experter. Bara timmar senare meddelade FN:s säkerhetsråd sitt beslut om inrättandet av flygförbudszonen. 
 
När libyerna först reste sig mot diktatorn med rop på frihet valde Carl Bildt att tala om vikten av stabilitet och att man inte skulle ta ställning för den ene eller den andre i konflikten.

Detta uttalande väckte, också från borgerligt håll, berättigad oro över vilken Sveriges hållning egentligen var. Självklart bör en svensk utrikesminister stå otvetydigt på de förtrycktas sida, mot förtryckaren.

Dessförinnan hade utrikesminister Carl Bildt vägrat kräva den egyptiske diktatorn Mubaraks avgång – inte förrän diktatorn själv avgått kom kravet. Social­demokraterna krävde Mubaraks avgång och vi påtalade att EU och USA måste upphöra med den kontraproduktiva politik där man hållit odemokratiska regimer under armarna i utbyte mot förment stabilitet och garantier mot extremistiska krafter.

Carl Bildts förflutna i Lundin Oil/Petroleum utgör en belastning för Sverige och minskar trovärdigheten i svensk utrikespolitik. Att först göra affärer med diktaturer och sedan inta utrikes­ministerns roll i Arvfurstens palats är ett högt spel.

Samtidigt som Carl Bildt satt i styrelsen för Lundin Oil gjorde bolaget affärer med Gaddafis regim. I dagarna har vi läst om hur Lundin Oil finansierade sin verksamhet vid två oljekällor i Libyen genom lån på en halv miljard kronor. Långivarna var banker som till stor del ägdes av den libyska staten. FN-rapporter från samma tid beskriver tortyr och avrättningar av oppositionella i Libyen.

Vi kan avslöja att Libyen inte är den enda diktaturregimen i Nordafrika där Carl Bildt och Lundin Oil var inblandade. I juni 2002 köpte man 95 procent av aktierna i ett franskt oljebolag med verksamhet i Tunisien.

Men redan dessförinnan hade Lundin Oil verksamhet i landet med utvinning i Sidi El Itayem-fältet och off-shore i Isis-fältet. Det har naturligtvis skett i nära samarbete med den tunisiska diktaturen. En vanlig modell är att den tunisiska staten ger betydande skattelättnader om den släpps in som delägare.

Den stora frågan är – vilka fler diktaturer förutom Tunisien, ­Libyen och Sudan var Lundin Oil inblandat i under den tid Carl Bildt satt i styrelsen för företaget? Och vilka kontakter hade Carl Bildt med regeringarna? Han uppgift var ju som svensk före detta statsminister att fungera som dörröppnare i regeringspalats och oljeministerier.

Det ligger en risk i att dessa gamla affärsrelationer kan misstänkas ha inverkan på svensk utrikespolitik. Kan umgänget i de oljefinansierade bankir­palatsen ha påverkat vad en svensk utrikesminister tar för ståndpunkt? Blotta misstanken om att så är fallet är minst sagt bekymmersam.

Lundins eventuella roll i folkfördrivningen i södra Sudan då 10?000 människor ska ha omkommit utreds för närvarande av åklagare. Tidigare har riksdagens konstitutionsutskott granskat Carl Bildts kopplingar till gas- och oljeaktörer som Vostok Nafta, Gazprom och Lundin.

KU granskar också handelsminister Eva Björlings draghjälp till det statliga Rymdbolagets försök att sälja övervakningsutrustning till Libyen för ett år sedan. Den svenska tekniken skulle enligt uppgift användas för att övervaka flyktingar. Björlings uttalanden i samband med resan kan inte tolkas annat än som att hon då bedömde att fördelarna med att svenska statliga bolag gör denna typ av affärer med Gaddafis Libyen har vägt tyngre än nackdelarna. Lundin Oil drog sig visserligen ur affären med Libyen – men inte på grund av bristen på mänskliga rättigheter, utan på grund av ­korruption och statsdominans, enligt Bildt.

Carl Bildt valde år 2000 att ta plats i styrelsen för ett bolag vars verksamhet förknippas med exploatering av råvaror i fattiga länder präglade av våld och korruption. Det är en handling som talar sitt eget språk. Svensk utrikespolitik måste vila på helt andra värderingar än vad den handlingen ger uttryck för.

URBAN AHLIN
socialdemokraternas utrikespolitiske talesman

PETER HULTQVIST
gruppledare (S) i konstitutionsutskottet