Vi minns alla de människoöden som uppmärksammats när de nya reglerna i sjukförsäkringen skapat svåra problem. Varje människas situation är unik. Men varje enskild människa har rätt att behandlas väl av samhället. Varje fall när samhället behandlar en människa illa är ett fall för mycket. När berättelse läggs till berättelse formas ett tydligare och tydligare mönster av en sjukförsäkring med allvarliga brister. Och hur många tragiska berättelser om enskilda öden kan vi höra innan vi inser att systemet måste ändras?

Ett öde som berörde många starkt är Annica Holmquist. Annica lider av den svåra sjukdomen Akromegali som gör att kroppsdelar växer okontrollerat och förstörs. Hon är uppenbart mycket svårt sjuk och hennes tillstånd gör att hon inte kan arbeta. Trots det kan hon inte längre få ersättning eftersom hon nått en av de absoluta tidsgränserna i sjukförsäkringen.

Annica Holmquist utförsäkras från sjukförsäkringen och tvingas därför söka socialbidrag. Men att hänvisa sjuka människor till socialbidrag har kraftiga konsekvenser för deras situation. Liksom många andra äger Annica Holmquist sin bostad. När hon hänvisas till socialbidrag för sin försörjning innebär det att hon om fyra månader tvingas sälja sin bostad. De nya reglerna i sjukförsäkringen leder därför till att hennes sociala trygghet dras undan.

Ett annat uppmärksammat fall gäller Maria som har obotlig lungcancer. Hon har av läkarna fått besked om att hon har en begränsad tid kvar att leva. Maria nekas ersättning. Beslutet motiveras med att även om hon har en allvarlig sjukdom så är det inte medicinskt bevisat att hon har en arbetsförmåga som är stadigvarande nedsatt. Enligt de hårda nya reglerna ska hon därför prövas mot hela arbetsmarknaden trots sin sjukdom.

Vi har alla kunnat ta del av dessa och många, många andra fall där sjuka människor bemöts fullständigt orimligt. De nya reglerna är så hårda att svårt sjuka människor som saknar arbetsförmåga nekas sjukpenning. Svårt sjuka människor som gjort rätt för sig under sitt yrkesliv behandlas som fuskare. Deras ekonomiska och sociala trygghet dras undan när de är som skörast och har som mest behov av samhällets stöd. Det är inte värdigt välfärdslandet Sverige.

 Det är stora grupper som utförsäkras från sjukförsäkringen. Det rör sig inte heller om något tillfälligt problem som kommer att upphöra. Statistiken från Försäkringskassan visar att hittills har omkring 35?000 personer utförsäkrats. Under mandatperioden kommer ytterligare ungefär 40?000 personer att utförsäkras. Det är alltså fler som kommer att utförsäkras framöver än som redan har utförsäkrats.

I dag föreslår vi två förändringar av sjukförsäkringen som vi menar kan undan­röja de svåraste konsekvenserna.

För det första behöver dagens absoluta tidsgränser i sjukförsäkringen omgående ersättas med en individuell bedömning. Givet­vis ska det vara tydligt att alla som kan ska komma tillbaka i arbete. Men det bör vara lika klart att människor som är sjuka och saknar arbetsförmåga ska ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen.

För det andra behövs en individuell prövning av arbetsförmågan som utgår från den sjukskrivnes situation, förutsättningar och möjligheter. Den individuella prövningen ska ersätta den tvingande prövningen mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar.

Det är få om ens någon som har följt rapporteringen om hur enskilda människor drabbas av sjukförsäkringen som tycker att reglerna fungerar väl. Det är därför naturligt och positivt att flera ledande borgerliga politiker nu efter valet tagit bladet från munnen och konstaterar att sjukförsäkringen snabbt behöver förändras på flera punkter.

Tyvärr har den nye socialförsäkringsministern Ulf Kristersson (M) klart markerat att regeringen inte är beredd till väsentliga justeringar. Hans tydliga besked är att ”sjukförsäkringsreformen ligger fast”. Han säger sig vara beredd att titta på systemet men kan redan nu säga att det enbart kan bli frågan om förändringar på marginalen.

Det är inte bra för landet när rege­ringen så hårt låser sig vid ett system, vid en modell. Det är mycket ovanligt att under så lång tid få se så väl belagda fall, så kraftiga brister med så omfattande konsekvenser för berörda människor. Då bör demokratiskt valda företrädare välja att lyssna till reaktionerna i samhället i stället för att stelbent stå kvar.

 Vi väljer att lyssna till de röster som sätter människan före systemet och delar vår uppfattning att sjukförsäkringen nu behöver förändras.

I dag sträcker vi rödgröna därför ut en hand till de krafter i samhället som vill delta i arbetet för en mänskligare sjukförsäkring. Vi räknar med att många enskilda borgerliga riksdagsledamöter i sak delar vår vilja till att skapa en anständig sjukförsäkring. Lojaliteten med de människor politiken är till för måste vara större än parti­lojaliteten med en regeringspolitik som så uppenbart har nått vägs ände när det gäller att försvara ett system som blev fel.

Mona Sahlin (S)

Maria Wetterstrand (MP)

Peter Eriksson (MP)

Lars Ohly (V)

Tomas Eneroth (S)

Gunvor G Ericson (MP)

Wiwi-Anne Johansson (V)