Det finns ett uppenbart behov av en bred diskussion om säkerhetspolitiken. Missuppfattningar florerar från både höger och vänster.

Flera debattörer har inte uppfattat hur Sveriges säkerhetspolitik har uppdaterats efter det kalla krigets dagar.

Under det kalla kriget var Sveriges hållning: ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”.

Detta ändrades 1992 till ”militär alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”.

2002 uttalade utrikesminister Anna Lindh att den militära alliansfriheten är en hörnsten i svensk säkerhetspolitik. Men hon talade också om vikten av att kunna delta i fredsfrämjande insatser och sade att det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig neutralt vid ett angrepp på något EU-medlemsland.

Den idag gällande säkerhetspolitiska linjen, som socialdemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna och centern ställde sig bakom 2002, klargör bland annat att Sverige är militärt alliansfritt men samtidigt att hot mot fred och säkerhet bäst avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder.

Ett sådant samarbete uttrycks främst i vårt stöd till FN, men också genom vårt medlemskap i EU.

Under en väldigt kort tidsrymd har således stora förändringar skett. Det kalla kriget är över, järnridån som delade vår kontinent är riven och vi är medlemmar i en europeisk union som utvecklas och utvidgas.

Idag är det inte längre en militär invasion som oroar oss. Istället är det andra hot, såsom flyktingströmmar, miljöhot, organiserad och gränsöverskridande brottslighet och terrorism som är utmaningarna.

Det är inte främst med militära medel som vi bäst förebygger och möter dessa hot. Sverige, Norge och Finland har på olika sätt börjat se över hur vi kan samarbeta tätare, något som vi socialdemokrater varmt välkomnar.

Det nya samarbetet handlar inte om att rucka på den militära alliansfriheten för svensk del. Vi tror heller inte att man i Norge tar samarbetet som argument för ett kommande EU-medlemskap.

För ungefär 60 år sedan gjorde våra länder olika vägval som i dag gör att det inte är möjligt att samarbeta om precis allt. Dock är möjligheterna stora för alla parter, och det bör vi utnyttja.

Vi vill gärna citera Norges socialdemokratiske utrikesminister Jonas Gahr Störe: ”Vi skal samarbeide – mer enn før – med vår nordiske naboer. Det dreier seg ikke om å endre forankringen i vår politikk – verken for dem eller for oss. Men det dreier seg om å justere våre mentale kart og sørge for at vi utnytter det handlingsrommet som en ny tid har gitt oss.”

För Nato fortsätter kärnvapnen att spela en central roll. Fem pensionerade, men tidigare högt uppsatta, Natomilitärer skrev nyligen att Nato även fortsättningsvis måste behålla rätten att slå till först med kärnvapen som en viktig del i sin strategi.

För oss socialdemokrater utgör detta ett tillräckligt skäl i sig till att Sverige också i framtiden ska stå utanför Nato. Den handlingsfrihet som den militära alliansfriheten ger Sverige är värdefull.

Den militära alliansfriheten ger oss större möjligheter att vara en självständig röst i världen. Därigenom kan vi bland annat föra en ­aktiv nedrustningspolitik och stå upp för mänskliga rättigheter.

Svenska medborgare sätter värde på den militära alliansfriheten; det gör vi också. Vi bejakar ett nära samarbete med Nato om fredsbevarande insatser.

Det är dock viktigt att skilja mellan ett samarbete med Nato och att komma närmare ett Natomedlemskap.

Nato är sedan flera år inne i en förändringsprocess där man ställer om för att möta den nya tidens hot mot vår säkerhet och trygghet. En följd är också att Sverige redan i dag har ett nära samarbete med Nato om fredsbevarande operationer.

Många internationella operationerleds idag av Nato på uppdrag av FN. För oss är det självklart att det ska finnas ett folkrättsligt mandat för dessa insatser.

De viktiga och ofta svåra uppdrag som svenska soldater utför i internationella operationer är alltmer komplexa. För att de ska vara möjliga att utföra krävs standardisering, samövning och samarbete, vilket framför allt sker med Nato eftersom den internationella standarden är just Natostandard.

Men det är viktigt att vara tydlig med var gränsen för samarbetet går. För oss går gränsen vid artikeln om ett ömsesidigt försvar, ­artikel fem i Natostadgan.

I Natodebatten sägs ibland att samarbetet med Nato innebär ett sluttande plan som måste sluta med ett medlemskap.

Det är naturligtvis inte sant. Det som avgör ett medlemskap är om vi omfattas av artikel fem eller inte. Redan 1997 sade utrikesminister Lena Hjelm-Wallén att Sverige utvecklar samarbete med Nato på alla områden utom de som berör gemensamma försvarsåtaganden.

Därför sade vi också förra året nej till att Sverige skulle delta i Natooperationen Active Endeavour, en operation grundad på ett artikel fem-beslut i Nato, efter terrorattentatet i USA den 11 september 2001.

Vi säger också nej till ett svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden samtidigt som försvarsbudgeten är starkt ansträngd.

Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten.

Urban Ahlin, utrikespolitisk talesman
Anders Karlsson, orförande försvarsutskottet

Artikeln publicerad i SvD 24 feb 2008 >>