I dag och under överskådlig tid är ett militärt angrepp från en annan stat direkt mot Sverige osannolikt samtidigt som behovet av internationella insatser för fred och säkerhet ökar. Till denna verklighet måste Sveriges säkerhets- och försvarspolitik anpassas. Vi ska lämna kalla krigets invasionsförsvar bakom oss och i stället forma ett modernt och flexibelt insatsförsvar som har ansvar för att bidra till att hantera och förebygga kriser i vår omvärld.

Jag är djupt oroad över att försvars- och säkerhetspolitiken inom den moderatstyrda regeringen uppenbarligen har reducerats till vilken budgetpost som helst, i stället för att grundas i en säkerhetspolitisk analys och vilket läge som regeringen bedömer att försvaret bör vara i. Det leder mig till oro över om statsministern har grepp om budgetfrågorna, sin regering och inte minst Sveriges säkerhetspolitik.

"Nu får vi Sten Tolgfors som försvarsminister och jag har suttit ned med honom i dag och haft mycket bra diskussioner om hur han ska leda det här arbetet." Om detta citat hade varit moderatledaren och statsministerns uttalande efter Mikael Odenbergs avgång hade det inte varit så märkligt.

Men det var finansminister Anders Borg som stod för kommentaren i anslutning till att ännu en minister under dramatiska former fått avgå. Det är om något ett tecken på tillståndet i det parti som besitter alla poster i regeringen som har bäring på vår utrikes- och säkerhetspolitik i bred bemärkelse: stats-, finans-, utrikes-, försvars-, bistånds-, handels- och justitieministerposterna.

Vårt lands försvarsutgifter skall givetvis prövas noga av finansdepartementet som alla andra samhällsutgifter. Det är troligt att det finns utrymme för effektiviseringar och besparingar inom försvaret, det har vi socialdemokrater hävdat under lång tid. Men varje förslag om förändrade anslag måste grundas i en seriös analys av vårt säkerhetspolitiska läge och framtida hotbild. Det är så jag vill närma mig frågan om försvarets budgetanslag.

Det som också oroar är den dolda agenda som kan anas bakom statsministerns agerande.

Det förefaller vara en kombination av tillhöftade besparingar inom försvaret, i syfte att få ihop finansiering till skattesänkningar, och en mer långsiktig strategi att förändra vår säkerhetspolitiska inriktning som driver Fredrik Reinfeldt. De senaste dagarna har vi kunnat höra hur statsministern utan någon som helst förankring över blockgränserna i praktiken förskjutit innehållet i Sveriges säkerhetspolitik bort från alliansfriheten, och att Sverige inte längre är i behov av någon försvarsindustri.

Statsministern ger därmed klent stöd åt den beskrivning av vårt lands säkerhetspolitiska hållning som fyra riksdagspartier över blockgränsen enades om i början av 2002. Och i stället för att hålla fast vid den tradition vi har i Sverige, att skapa en så bred samsyn som möjligt kring utformningen av vårt militära försvar, ägnar moderaterna all sin kraft åt interna strider. Men försvars- och säkerhetspolitiska frågor är för viktiga för att behandlas som en intern moderat angelägenhet i budgettider.

Jag kräver nu att statsministern kallar till partiledaröverläggningar och lägger korten på bordet, i syfte att klargöra om ingångna överenskommelser om vår säkerhetspolitik står fast. Vilken analys gör regeringen av vårt försvarsbehov?

Vi socialdemokrater har en tydlig syn i de grundläggande frågor som rör vårt lands försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik:

Sverige skall vara en givare av säkerhet, baserat på vår militära alliansfrihet och en aktiv utrikes- och säkerhetspolitik. Vår politik skall präglas av solidaritet och insikt om globaliseringens nya krav.

Vi skall agera på flera plan. Nationellt genom att se till att vår försvar är utformat efter dagens och morgondagens hot och både kan hävda vår territoriella integritet och bidra till att stärka vårt samhälle vid svåra påfrestningar. Globalt genom att arbeta för ett starkare FN och en av alla accepterad internationell rättsordning. Internationellt genom ett stöd till frihandel, ett generöst bistånd inriktat på att bekämpa fattigdom och ett aktivt deltagande i militära fredsinsatser. Europeiskt genom att vara aktiva i utformningen av EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Regionalt genom ett stärkt Östersjösamarbete.

Sverige ska däremot inte ansöka om medlemskap i Nato, då ett Nato-medlemskap inte skulle öka vår säkerhet. Sverige ska vara militärt alliansfritt men fortsätta det nära samarbete, i alla frågor utom bindande försvarsförpliktelser, som sedan flera år utvecklats. Den militära alliansfriheten ger oss handlingsfrihet som också innebär möjligheter att agera vid internationella konflikter där militärt bundna stater av olika skäl inte kan utnyttjas.

Det jag sett hittills under ett år av den moderatledda regeringens agerande på dessa områden inger i många fall stor oro. Och om säkerhetspolitiken får inte råda några oklarheter.

Mona Sahlin