Att Israel drar sig ur Gaza och fyra bosättningar på Västbanken måste följas av en utveckling som ger hopp om en bestående fred. Israel måste inse att det ligger i landets intresse att tillbakadragandet från Gaza, som inleds i dagarna, följs av ett tillbakadragande från hela Västbanken. På så sätt undermineras de destruktiva krafter som menar att en fred inte är möjlig genom förhandlingar. Då skulle också den politiska dynamiken i Mellanöstern förändras i grunden, skriver utrikesminister Laila Freivalds och biståndsminister Carin Jämtin.

I dagarna inleds det israeliska tillbakadragandet från Gaza och fyra mind­re bosättningar på norra Västbanken. Det är ett välkommet första steg som kan öppna för en återupptagen fredsprocess - men det måste följas av att samtliga ockuperade områden lämnas tillbaka. Om viljan finns kan det leda parterna ut ur den återvändsgränd som de befunnit sig i och skapa en möjlighet att förbättra levnadsvillkoren för palestinierna i de utrymda områdena.

Tillbakadragandet är ursprungligen ett initiativ av den israeliske premiärministern Ariel Sharon. Det stöds av en majoritet av israelerna, vilket visar att många inser att en fortsatt ockupation i längden inte leder till den fred som en stor majoritet - både palestinier och israeler - önskar. Samtidigt har dess ensidiga karaktär kritiserats internationellt, bland annat av Sverige och EU. Internt i Israel finns också kritik då vissa motsätter sig att Israel nu lämnar ockuperad mark.

Om tillbakadragandet genomförs på det sätt som planerats kommer Israel att behålla kontrollen över de lämnade palestins­ka områdenas luftrum, gränser och vatten. Under dessa förutsättningar kommer Israel att ha fortsatt folkrättsliga skyldigheter som ockupationsmakt.

Att nu Israel drar sig ur Gaza och de fyra bosättningarna på Västbanken får således inte bli en isolerad händelse. Tillbakadragandet måste följas av en utveckling som kan ge israeler och palestinier tillbaka det hopp om fred och minskad fattigdom som hos alltför många så tydligt raserats de senaste åren.

Om tillbakadragandet kombineras med att kontroll över områdena samtidigt överlämnas på ett samordnat sätt till den palestinska sidan och om det följs av en motsvarande utveckling på Västbanken så kan också de palestinska områdenas folkrättsliga status komma att förändras över tid. Då kan gemensamma lösningar ges utrymme och misstron brytas ned.

Det fokus som nu sätts på det israeliska tillbakadragandet från Gaza och fyra mindre bosättningar på Västbanken får inte samtidigt innebära att situationen på övriga Västbanken glöms bort. De israeliska bosättningarna fortsätter att byggas ut och separationsbarriären riskerar att uppfattas alltmer som en ny gränslinje - trots israeliska försäkringar om att barriären enbart är en temporär säkerhetsåtgärd. Farhågorna om etablerandet av en ny gräns understryks av uttalanden från Israels politiska ledning. Sveriges, EU:s och den internationella domstolens uppfattning är entydig: De delar av separationsbarriären som uppförs på ockuperad mark strider mot folkrätten och skall nedmonteras.

Den israeliska ockupationens synliga närvaro i form av avspärrningar, utegångsförbud och där separationsbarriären uppförs på palestinsk mark har medfört att en normal ekonomisk verksamhet i de palestinska områdena är omöjlig att bedriva. Särskilt separationsbarriären har förödande konsekvenser. Byar och städer skärs av från varandra. Människor förlorar sina arbeten. Familjer splittras. Tillsammans med det bristande israeliska ansvarstagandet för den ockuperade befolkningens grundläggande sociala och ekonomiska situation har ett läge skapats som gjort stora delar av de palestinska områdena helt beroende av internationellt bistånd. Världsbankens beräkningar visar på en kraftigt ökad fattigdom på de palestinska områdena.

Den försämrade situationen har inneburit att det internationella biståndet, inklusive Sveriges, till stor del har kommit att skifta från mer långsiktigt utvecklingssamarbete till rent katastrofstöd. Utvecklingen är djupt oroväckande och ställer givarsamfundet inför ett svårt dilemma. Nu finansierar bland annat svenska medel en verksamhet som ockupationsmakten Israel, enligt internationell rätt, skall ansvara för. Samtidigt kan vi konstatera att stödet i många fall utgör skillnaden mellan total misär och en möjlighet att klara vardagens nödtorft. Därför kommer Sverige att fortsätta ge bistånd till de palestinska områdena, för att lindra de humanitära effekterna av den pågående konflikten.

Det israeliska tillbakadragandet ställer också krav på det internationella samfundet. Vi intensifierar därför vårt arbete inom EU för att tillsammans med FN, USA och Ryssland i den så kallade Kvartetten främja dialog och förhandlingar. Vi kommer också att fortsätta stödja uppbyggnaden av en demokratiskt styrd och oberoende palestinsk stat.

EU måste se till att Kvartetten tar ett fortsatt ansvar som sammanhållande kraft för de internationella ansträngningarna och förmår parterna att uppfylla sina åtaganden. Kvartettens särskilda sändebud, före detta världsbankschefen James Wolfensohn, har under de senaste månaderna visat att det är möjligt att sammanföra parterna. USA har ett särskilt ansvar för att visionen om en tvåstatslösning - en vision som president Bush delar - förverkligas.

Israel måste inse att det ligger i landets intresse att tillbakadragandet från Gaza följs av ett tillbakadragande från hela Västbanken. På så sätt undermineras de destruktiva krafter som menar att en fred inte är möjlig genom förhandlingar. Då skulle också palestiniernas förtroende för president Abbas stärkas - och därmed hans möjligheter att fullt ut ta itu med korruption, laglöshet, terrorism och extremism. Ett samspel genom ömsesidiga förtroendeskapande åtgärder och omvärldens stöd kommer att behövas för att en fredsprocess ska kunna komma i gång.

Om tillbakadragandet från Gaza blir det första steget mot ett slut på den israeliska ockupationen skulle den politiska dynamiken i Mellanöstern förändras i grunden. Stora positiva förändringar skulle bli möjliga. Det skulle utan tvivel leda till en positiv ekonomisk, social och humanitär utveckling - inte bara för de konfliktdrabbade palestinierna och israelerna utan för hela regionen. En sådan utveckling ligger inte endast i palestiniernas och israelernas intresse, utan är en angelägenhet för omvärlden. Den dagen den israeliska ockupationen är avslutad och två självständiga stater, Israel och Palestina, lever i fred sida vid sida - den dagen är världen säkrare för oss alla.
 
Laila Freivalds, utrikesminister
Carin Jämtin, biståndsminister