Inte bara det franska politiska etablissemanget, utan hela EU håller andan. Ett nej till det så mödosamt hopsnickrade fördraget skulle utan tvivel försätta unionen i en svår situation.

I princip gäller att alla länder måste säga ja för att det nya fördraget, viktigt bland annat för utvidgningen, ska träda i kraft. Vad som händer om bara ett eller ett par länder säger nej är dock ovisst. Tidigare har ju trilskande länder, Danmark och Irland, återtagit sitt nej efter en ny omröstning.

Det är svårt att se en liknande process i Frankrike. Det är inte vilket land som helst. Det är ett av EUs grundarländer och tillsammans med Tyskland har det länge varit motorn i samarbetet. Officiellt existerar ingen "plan B" inom EU. Man vet helt enkelt inte hur ett nej ska hanteras.

Troligast är dock att godkännandeprocessen går vidare. Hittills har nio länder godkänt fördraget. I förra veckan blev det klara ja i Tysklands (förbundsdagen), Slovakiens och Österrikes parlament. Den enda folkomröstning som hittills hållits ägde rum i Spanien och det blev överväldigande stöd för ja, hela 77 procent.

Att debatten är hård och utgången oviss i Frankrike är dock inte någon stor överraskning. Det var med minsta möjliga marginal man 1992 sa ja till Maastrichtfördraget. Det som gör nejsidan så stark är att motståndet finns både inom högern och stora delar av vänstern.

Annars är det europeiska mönstret att det är främst på den högerkanten som nejaktivisterna återfinns.

Även om Frankrike är kanske det enda land där det verkligen förts en omfattande debatt om fördraget, är det många andra i sak ovidkommande frågor som avgör hur folk tänker rösta. Det är ett känt faktum att väljarna inte alltid svarar på just den fråga som ställts.

Sålunda uppfattar många fransmän omröstningen som ett tillfälle att ge den impopulära borgerliga regeringen en knäpp på näsan - och förstås även president Jacques Chirac. Stor roll tycks också rädslan för ökad invandring och för muslimer spela, särskilt i perspektivet av ett framtida turkiskt medlemskap i EU. Dessa grumliga ofta främlingsfientliga argument förs fram av den yttersta högern, som är en stark kraft i Frankrike.

Kommunister, framför allt inom den mäktiga fackföreningsrörelsen, och delar av socialistpartiet angriper fördraget från ett annat håll. De säger att det är för liberalt och vill stärka det federalistiska och sociala innehållet. Här spelar också oron för jobbflytt efter EUs utvidgning en stor roll.

Med en sådan ohelig allians mot fördraget, är det svårt att tänka sig en omförhandling med Frankrike. Vad är det i så fall man vill ändra på? Är det högerns eller vänsterns argument som ska gälla?

Tillkommer gör att omröstningen - som det mesta i fransk politik - också är ett tillfälle för de ledande politikerna att positionera sig inför nästa presidentval, som hålls om två år. För de flesta inom makteliten är det en betydligt större sak än fördragsfrågan.

Även om det blir ja i Frankrike, kan EUs ledning inte blåsa faran över. Redan tre dagar senare väntar nästa rysare. Då går nämligen Nederländerna till omröstning. Även om debatten där är betydligt mindre intensiv är utgången lika oviss.

Spännande dagar i EU-politiken väntar.

Tommy Svensson