Jag får ofta en känsla av att vi svenskar lite avundsjukt skruvar på oss när norrmännen firar sin nationaldag den 17 maj. Och i år slår ju historiens vingslag lite extra, såhär 100 år efter unionsupplösningen.

Men i år får ju också vi svenskar möjlighet att fira vår nationaldag som en helgdag. Och ett tecken på att man är trygg i sin egen nationella identitet är ju att man gärna unnar andra att fira sin. Så länge stoltheten över det samhälle man lever i inte utvecklas till nationalism eller chauvinism. Och lägger man dessutom till "... men inte nöjd", så blir stoltheten ännu sundare.

Politiskt mer intressant är ändå borgerliga påståenden om att det nordiska samarbetet är svagt och splittrat. Att Sverige och Norge har gjort olika val när det gäller EU respektive Nato, bevisar - enligt den här tesen - att det nordiska samarbetet skulle vara svagare än andra regionala samarbeten.

För mig känns detta lätt absurt. Relationerna mellan Sverige och Norge är mycket goda, och det nordiska samarbetet är mycket starkt.

Aldrig har Sverige och Norge varit så nära integrerade - tillsammans med de övriga nordiska länderna. Och det finns sannolikt få länder i världen som står varandra så nära. Jag tänker då på allt ifrån företagsintegration, handel, samfärdsel och gränspendling till folkliga kontakter och turism.

Trots att historiens krig bidragit till att Sverige, Norge och de övriga nordiska länderna gjort olika val i bredare internationella samarbeten, är banden mellan våra folk och länder mycket starka. Det senaste seklet har inte handlat om "hundra år av ensamhet", utan om "hundra år av gemenskap" (för att travestera nobelpristagaren Gabriel Garcìa Marquez).

Man må tycka att det främsta sättet att stärka det nordiska samarbetet är att Sverige - och Finland - går med i Nato. Vi socialdemokrater delar som bekant inte den uppfattningen. Vårt självbestämmande och regionens säkerhet skulle inte gynnas av att vi blev Nato-medlemmar. Däremot skulle jag inte gråta av förtvivlan om Norge - och Island - gick med i EU fullt ut. Tvärtom. Det skulle stärka den nordiska dimensionen och tyngden i det europeiska samarbetet.

Men Nato och EU är inte allt. Det nordiska samarbetet - genom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet - är sannolikt ett av de smidigast fungerande regionala samarbetena i världen.

Idag finns det nära politiska samarbeten inom i stort sett samtliga politikområden. Genom hundratals möten varje år mellan ministrar, tjänstemän, myndighetsrepresentanter, folkrörelser, handelskammare och företag växer en stark samsyn fram på alltifrån miljöhänsyn till styrkan i vår gemensamma välfärd. Det nordiska samarbetet har ett starkt innehåll, vi satsar ordentligt med resurser, och organisationen lider inte av barnsjukdomar.

Jag tycker att det är bra att Sverige är med i EU - för att påverka. Men allt är inte bra i EU. Det finns till exempel en smidighet och pragmatism i det nordiska samarbetet, som kunde vara bra också i det bredare europeiska samarbetet.

Det nordiska samarbetet har betydligt färre medlemsstater, och är ju helt mellanstatligt, medan EU nu har 25 medlemmar och har överstatliga delar. Det är en del av förklaringen, men jag tycker ändå vi genom det nordiska samarbetet har åstadkommit mycket utan att bygga upp stora institutioner. Det obyråkratiska sätt som vi arbetar på i det nordiska samarbetet är något som EU säkert kan dra nytta av.

Vår nordiska passunion var en föregångare till det idag allt mer gränslösa Europa, och den friheten har vi lyckats bevara trots olika andra medlemskap. Steg för steg fortsätter vi arbetet med att riva gränshindren mellan våra länder - nu senast genom slopade avgifter och förenklade regler för yrkeschaufförer och näringsidkare med verksamhet på båda sidor om den svensk-norska gränsen.

Inom FN är de nordiska länderna ofta samspelta. I flera internationella fredsoperationer har nordiska förband gjort starka insatser. I Östersjöregionen och i det arktiska samarbetet har den nordiska samstämmigheten varit avgörande för den positiva utvecklingen av samarbetena.

Den nordiska samsynen har också bidragit till ett starkt nordiskt samarbete inom ramen för det bredare europeiska samarbetet. På detta sätt har vi lyckats lyfta fram frågor om t ex jämställdhet och en social dimension på den europeiska arenan.

Och rent säkerhetspolitiskt är ju Norden ett modernt typexempel på hur man kan uppnå "gemensam säkerhet". Den fredliga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge är ju ett fantastiskt historiskt föredöme. Att våra länder skulle råka i krig med varandra är idag helt otänkbart. Här har vi uppnått en trygghet genom systerskap - utanför gängse säkerhetspolitiska organisationer som många andra regioner bara börjat drömma om.

De nordiska frågorna har lidit av medieskugga. Men man kan nog fråga sig om riksmedias ibland bristande intresse för de nordiska frågorna kan hänga ihop med att samarbetet fungerar så väl. Få konflikter gör det - enligt vissa - mindre intressant att spegla. Hälsan tiger still.

Ändå kan vi inte luta oss tillbaka förnöjt. Vi behöver ständigt föra en debatt om hur det nordiska samarbetet kan stärkas och göras ännu mer politiskt relevant. Det pågår nu ett sådan översyn av det nordiska ministerrådets arbete och struktur. Slutsatserna av detta arbete kommer att presenteras senare i höst.

Berit Andnor
Nordisk samarbetsminister