Frågan om det pågår en mediekampanj mot socialdemokratin ställs av många. Den har tydligen till och med oroat medierna själva, eftersom Publicistklubben häromsistens ordnade en hel debattkväll på temat.

Jag tvivlar på att medierna medvetet startat en kampanj mot socialdemokratin; möjligen kan man säga att den vanliga flockmentaliteten just nu får alla att rusa åt samma håll, vilket i praktiken får samma effekt som en avsiktlig kampanj.

Däremot är jag tämligen säker på att vissa intressen använder sig av media för att få fram sin (negativa) bild av socialdemokratin.
Till dessa intressen hör inte minst grupperingar inom rörelsen själv.

Inom journalistkåren talas det öppet om att tipset om hur SSU-ordföranden finansierade sin personvalskampanj kom från motståndarsidan. Annika Billström gick ut i DN med kritik mot sina motståndare i Stockholms arbetarekommun, och fick kritik för det. Motståndarna föredrog att anonymt berätta för media hur många röster man samlat ihop emot henne i en tilltänkt förtroendeomröstning (som kom av sig).

Själv tycker jag att om man nu ska dra in media i interna konflikter, så är det faktiskt snyggare att göra det öppet och i sitt eget namn...

Media kan självklart inte avstå från att publicera nyheter bara för att de kommit fram som följd av interna maktstrider. Möjligen kan man tycka att media borde vara litet mer uppmärksamma på att de faktiskt används som instrument för specifika intressen.

Dock, vi ska akta oss för att låta kritiken mot media ta över den debatt vi framför allt behöver föra, nämligen om de mekanismer som skapat de affärer som gör att man måste dra efter andan innan man vågar titta i morgontidningen.

Jag håller inte med dem som hävdar att enskilda personers oförmåga att skilja på egna förmåner och fackets/partiets syften hänger ihop med en allmän maktfullkomlighet inom arbetarrörelsen. I så fall skulle vi, för det första, ha mycket mer av missbruk - men de fall som inträffar blir så sensationella just för att de är undantag, inte regel.

För det andra borde denna typ av övertramp då inte inträffa i andra organisationer, partier eller företag - och det gör de ju, bevisligen. Just när jag skriver detta rapporterar DN om bidragsfusk och felaktiga medlemstal i ungdomsorganisationen Sverok...

Mänskliga svagheter finns överallt. Om de tillåts blomma ut i orimliga förmåner beror det på för svaga motvikter i omgivningen. Den som går över gränsen för det tillåtna har självklart ansvar för överträdelsen. Men har vi inte allihop ett ansvar för att hålla koll på vad som händer vid gränsen?

Litet förvånad blir man faktiskt över att fenomenet med uppblåsta medlemssiffror och därmed för höga statsbidrag pågått i decennier, utan att de som betalar ut pengarna ens gjort några stickprovsundersökningar. Ska det verkligen behövas att media börjar gräva för att statliga myndigheter ska kräva in kontrollunderlag för sina utbetalningar??

Och hur sköter socialdemokratin sina interna konflikter, egentligen?
Vi brukar vara stolta över att det är högt i tak i partiet. Vi säger att det är debatten och åsiktsbrytningarna som för politiken framåt.

Men i de interna konflikter som gått över styr handlar det sällan om att låta åsikter befrukta varandra och hitta lösningar ur ett bredare perspektiv än det egna.

Det handlar bara om att klippa till den andra sidan.

I den interna EU-debatten handlar det alltför sällan om att lyssna på varandras argument för att forma en socialdemokratisk linje i EU-politiken, och alltför ofta om att manövrera ut den som inte tycker som man själv.

Inom SSU har de stridande grupperna låst sig i en evighetskonflikt, där allt alltid är den andras fel. Vad konflikten inom Stockholms arbetarekommun egentligen handlar om är vi många medlemmar som undrar, men att där finns två parter utan större benägenhet att lyssna på varandra är övertydligt.

Finns det skilda åsikter måste man i slutändan rösta om beslutet. Däremot varken måste eller ska man tränga ut den grupp som står för den andra åsikten.

Att det ska vara högt i tak i partiet betyder nämligen inte bara att partiledningen ska tillåta intern kritik.

Det betyder att vi alla, som partimedlemmar, ska lyssna på varandras argument, låta folk med olika åsikter komma till tals och till och med få politiska uppdrag - därför att vi allihop är socialdemokrater och det som förenar oss är mycket mer än det som skiljer i enskilda frågor.

Partiet blir inte starkare för att man inom partiorganisationerna manövrerar ut grupperingar som i den ena eller andra frågan har en avvikande åsikt. Partiet blir svagare, om folk försvinner för att det inte verkar finnas plats för dem - eller avskräcks från att ens komma.

Kom med och gör din röst hörd, säger vi till väljarna. Hur trovärdigt är det om vi inte ens verkar vilja höra på varandra?

Anne-Marie Lindgren