Det finns en gammal sliten historia om den lätt berusade mannen, som tappat sin nyckel i mörkret på hemvägen - och vandrar iväg till närmsta gatlykta för att leta efter den. En förbryllad åskådare undrar om det inte vore bättre att leta där han tappade nyckeln, och får till svar att nej, det är meningslöst, där är det ju för mörkt för att leta.

Dagens diskussioner om att sänka ersättningarna från sjukförsäkring och a-kassa för att få ner frånvaron från arbetsmarknaden börjar allt mer påminna om den historien.

Man letar efter lösningar inom den del av verkligheten man tror sig ha kontroll över - för att det verkar alldeles för svårt för att leta efter dem där de verkliga problemen ligger.

För ersättningsnivåerna, och de andra reglerna i systemen, bestämmer man ju på politisk väg. Att jobb bara försvinner, eller att arbetsmarknaden förändras så att det blir svårare för många att få jobb, det är mycket svårare att påverka.

Dock, lika litet som det lönar sig att leta efter borttappade nycklar på ställen där de inte finns, lika litet får man någon effekt av att sänka ersättningar för att driva ut folk i jobb som inte finns.

Visst, ersättningsreglerna påverkar människors beteenden. Och det är alltså motiverat med regler, som gör det ekonomiskt ofördelaktigt att överutnyttja dem. En karensdag i sjukförsäkringen är en högst rimlig spärr att lägga in mot måndagssjukor och liknande.

Men reglernas påverkan inskränker sig ju till de fall där den enskilde har ett val. Med 37,5 graders feber kan man som regel gå till jobbet, och då kan ersättningen vara avgörande för vad man väljer.

Med 40 graders feber har man inget val. Man kan inte jobba, hur mycket man än förlorar på att stanna hemma.

Reglerna måste alltså avvägas så att de inte uppmuntrar överkonsumtion och missbruk, men så att de samtidigt ger det avsedda skyddet åt dem som har helt legitima skäl att använda sig av de sociala försäkringarna. Här håller dagens debatt på att fullständigt spåra ur.

Som sagt, visst ska man hålla koll på regelverket. Men det ersätter aldrig den besvärligare, men mer avgörande, frågan om vilka åtgärder som krävs för att få själva arbetsmarknaden att fungera bättre.

Den hårda inriktningen på själva regelverket tycks dessutom ha lett till att hänsynen till systemen tagit över hänsynen till individerna.

Jag medverkar ofta på möten och konferenser med socialdemokratiska organisationer ute i landet. Och det är en fråga som dyker upp så gott som varenda gång. Varför accepterar vi att försäkringskassan vägrar folk ersättning med motiveringen att de är arbetsföra, medan arbetsförmedlingen vägrar dem a-kassa därför att de inte är det?

För så går det till. Försäkringskassan ska ju hålla nere sjukskrivningskostnaderna och arbetsförmedlingen arbetslöshetskostnaderna. Båda gör, från sina utgångspunkter, säkert korrekta bedömningar - personen ifråga är inte i medicinsk mening arbetsoförmögen, men från arbetsmarknadssynpunkt ändå inte anställningsbar.

Alla inser orimligheten i att enskilda personer på detta sätt hamnar mellan två system. Ingen tycks kunna göra något åt det.

Kommunalpolitikerna protesterar, men rår inte över regelverket. Regeringen, som gör det, hänvisar till Ams och riksförsäkringsverket. Som har någon sorts samarbetsavtal, som inte fungerar - och som inte kan göra det, av det väldigt enkla skälet att de två myndigheterna måste följa sina egna regelverk, som drar åt olika håll.

Det pratas mycket om "systemens legitimitet", varmed menas att folk måste kunna lita på att de inte missbrukas. Men systemens legitimitet handlar precis lika mycket om att folk ska kunna lita på att man själv inte blir missbrukad!
Men det är faktiskt vad många människor blir. Det skadar tilliten till systemen minst lika mycket som fusk med själva ersättningarna. "Folk är förbannade för att de känner att systemen djävlas med dem", som en uppgiven kommunalpolitiker nyligen uttryckte saken.

Det borde vara en självklarhet att brist på samordning mellan två sociala försäkringar, vars grundläggande syfte är att hjälpa människor som fått problem med försörjningsförmågan, inte får sätta människor i klistret. Om de två berörda myndigheternas regelverk drar åt olika håll är det riksdagens sak att se till att reglerna samordnas.

Till exempel genom konstaterandet att om människor av försäkringskassan bedöms som arbetsföra, så har de också rätt till hjälp från arbetsförmedlingen att få jobb, och rätt till arbetslöshetsersättning under den tid de inte har jobb.

Anne-Marie Lindgren

Mer läsning

Aktuellt i Politikens webbplats >>

Tankesmedjans webbplats >>