(det talade ordet gäller) Så här inledningsvis vill jag önska er varmt välkomna till dagens seminarium. Temat idag är Etnisk och kulturell mångfald i det statliga kulturlivet. Ett seminarium med den rubriken borga för ett intressant samtal men som också har kritiska tonarter. Jag ser dagens seminarium som startpunkten för en pågående diskussion och ett intensivt arbete som vi ska se resultatet av under Mångkulturåret 2006. Basen för seminariet är det uppdrag som regeringen gav Mångkulturellt centrum för ett år sedan att analysera och kartlägga läget i våra institutioner vad gäller mångfald och inflytande. Känn er alltså varmt välkomna till några spännande timmar!

Låt mig få inleda det här samtalet med att provocera en smula. Jag måste säga att jag som ny kulturminister är lätt förvånad över hur långt kultursektorn har kvar - både när det gäller mångfald och jämställdhet. För mig är kulturen en sektor som skall ligga i framkant av utvecklingen. Där skall nya idéer och tankar födas och testas, öppenheten för människor och kulturer vara som störst, där skall nya uttryck formas. Därför blir man lite extra bekymrad över att just kultursektorn inte har kommit längre i kulturen måste olikhet vara en tillgång, heterogenitet en styrka, det annorlunda en fördel.

Den svenska befolkningen har sedan länge om än inte alltid bestått av människor med olika ursprung. Det är alltså ingenting nytt för oss att svensken har en brokig kulturell och etnisk bakgrund. Just detta har givit oss stora och rika möjligheter. Detta har vi inga problem att förstå med intellektet. Ändå är det svårt att låta mångfalden slå igenom. Den rapport som Mångkulturellt centrum nu lämnat till regeringen, och som är grunden för dagens seminarium, belyser svårigheterna på ett bra sätt.

Det är självklart att det inte finns någon medveten ambition att hålla människor utanför det svenska kulturlivet. Tvärtom tror jag att det är just vår omedvetenhet och oförmåga att se strukturernas makt som bidrar till att mångfalden inte får det genomslag som regeringen önskar. Den som inte ser, handlar inte. Slutsatsen blir att vi måste bli medvetna. Den rapport som vi idag får ta del av ger oss kunskap som måste bli en väckarklocka måste göra oss mer medvetna.

Vi lever i en tid då gränser får allt mindre betydelse. Människor, kultur, medier, information och kapital har färre och färre hinder för att röra sig i en allt mer gränslös omvärld. Det lite slitna ordet internationalisering har fått innehåll och blivit tydligt. För mig är detta positivt.

Jag är en varm anhängare av internationaliseringen och är övertygad om att den i grunden är positiv för oss, samtidigt som den skapar stora utmaningar. Vi är ett litet land och har aldrig kunnat bygga vår framtid inom våra egna gränser utan sedan länge insett vårt beroende av omvärlden och, åtminstone efter Karl XII, att Sverige inte är någon stormakt. Vi har länge vetat att vi inte kan förlita oss på vårt eget språk i umgänget med andra länder.

Den här öppenheten ger oss nya influenser. Om vi håller oss till kulturlivet har internationella intryck och påverkan alltid haft stor betydelse. Men genom internationaliseringen kommer nu andra traditioner och kulturmönster närmare än någonsin tidigare. Jag kan inte se annat än att detta är en resurs som kulturlivet inte tillräckligt tar tillvara.

Visst, vi kan alltid hänvisa till all musik, all dans, all konst uppräkningen kan bli lång som har sin grund hos kulturutövare i andra länder. Men det räcker inte. Vi måste ta nästa steg. Vi måste arbeta så att de uppåt tjugo procent av den svenska befolkningen som har sina rötter i andra kulturer också är direkt inblandade i kulturlivet. Och då menar jag både som utövare, publik och makthavare.

Mer konkret innebär begreppet mångfald att kulturinstitutionerna måste ha ett utbud av aktiviteter som också vänder sig till och upplevs som intressanta och relevanta även för människor med bakgrund i andra kulturer än den vi kallar den svenska. Om vi inte lyckas med det kommer vi heller inte att dra till oss tillräckligt många av de nyinflyttade svenskarna som då heller inte kan berika vårt kulturliv. Ett sätt att nå större bredd i utbudet kan självklart vara att fler anställda har den bakgrund som krävs för att skapa just mångfald i utbudet.

Hur går vi nu vidare?

Jag sade inledningsvis att Mångkulturåret 2006 är examen för arbetet. Det är i första hand våra gemensamma kulturinstitutioner som ska förverkliga målen i Mångkulturåret. Det måste ske genom att förändra och utveckla den verksamhet som man nu driver. Vi ska inte bygga någon ny sidostruktur som lever sitt liv åtskilt från verksamhetens kärna. Centralt är att Mångkulturåret inte blir ett jippo som vi fyrar av och snabbt glömmer bort. Min och regeringens ambition med året är att det ska sätta bestående avtryck i verksamheten och därmed skapar an varaktig förändring i sättet att arbeta.

Självklart ska regeringen vara en viktig del av den fortsatta processen. Jag kan idag framförallt se två åtgärder för att stimulera kulturinstitutionerna att förverkliga målen till 2006.

Det ena är att göra uppdragen och målen tydligare. Jag tror att tydligare målbeskrivningar är viktigt och det kommer ni också att få.

Med tanke på att jag bara varit kulturminister i ett fåtal veckor måste jag få chansen att fundera över den bästa vägen. Jag har hört sägas att regeringen bör sätta mycket konkreta mål som ska vara uppnådda till 2006. Jag är öppen för att lyssna på fler åsikter i den frågan. Jag tror nämligen att målbeskrivningar som har fäste bland dem som ska nå målen bidrar till ett djupare engagemang och starkare genomslag. Jag tar därför gärna emot fler tankar kring detta.

Det andra som regeringen tänker göra är att utse en samordnare för Mångkulturåret. En person som ska kunna ge institutionerna idéer och inspiration. Samordnarens roll blir alltså att vara inspiratör och ibland provokatör så att Mångkulturåret 2006 lever upp till förväntningarna. Det hade givetvis varit önskvärt att idag kunna berätta vem som får den här uppgiften. Tyvärr är det litet för tidigt att lätta på förlåten i den frågan. Men jag bedömer att vi inom en eller två veckor kan presentera personen och de direktiv som ligger till grund för uppdraget.

Så till sist det är min fasta övertygelse att vi med gemensamma ansträngningar kan åstadkomma förändringar i den riktning som regeringen önskar.

Jag vill att kulturlivet ska bli föregångare när det gäller mångfald. Då blir vi, jag och kulturlivet, tydliga aktörer som visar att mångfald är en positiv kraft som skapar utvecklingen. Inte minst skulle de statliga kulturinstitutionerna bli en än starkare kraft att räkna med en kraft som går före och visar hur utmaningar blir till åtgärder och verksamhet. Jag hoppas, jag förutsätter, jag förväntar mig, att ni tillsammans med mig antar den utmaningen med all den kraft vi i kulturområdet tillsammans besitter.

Tack för att ni lyssnade!