I det moderna samhället har det blivit allt viktigare med ny kunskap. Det gäller inte minst sådana kunskaper som är frukten av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Samtidigt är ju moderniteten i sig på många sätt ett resultat av människans ökade kunskap och förmåga att använda den.

Tack vare forskningen kan vi bättre förstå den värld vi lever i och förhoppningsvis också göra den bättre. Forskning behövs inte bara för att söka svaret på de eviga frågorna utan även på helt nya. I tider av snabb teknisk utveckling, ökad globalisering och omfattande kulturmöten är humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning av stor betydelse.

Samtidigt är det viktigt att forskarna har stor frihet att själva definiera sin forskningsuppgift. Eftersom det ofta är svårt att på förhand veta vilken forskning som kommer att ge upphov till de mest intressanta vetenskapliga upptäckterna, spelar forskarnas fria sökande efter kunskap en fundamental roll för samhällsutvecklingen. Därför har regering och riksdag ett särskilt ansvar att värna grundforskningen.

Men forskningens frihet innebär inte på något vis en frihet från prioriteringar. Ska Sverige, som är ett litet forskningsland i pengar mätt, behålla rollen som en av världens ledande forskningsnationer, måste vi bli bättre på att prioritera och kraftsamla inom områden där vi har förutsättningar att vara mycket starka. Det gäller också inom humaniora och samhällsvetenskap.

Därför syftar regeringens forskningspolitik också till att stärka forskarsamhällets egna möjligheter att prioritera. Forskningsrådens resurser är viktiga för att stimulera högkvalitativ forskning, ge möjlighet till nytänkande och breda angreppssätt och stödja utvecklingen av kreativa och dynamiska forskningsmiljöer.

Den nya myndighetsorganisation för forskningsfinansiering som inrättades 2001 innebar att forskarstyret stärktes och att regeringen markerade den nyfikenhetsstyrda grundforskningens centrala roll och betonade forskarstyrningens betydelse för den vetenskapliga kvaliteten. Det var en tydlig signal om att statsmakterna har förtroende för forskarnas egna bedömningar och är den grund för forskningspolitiken som vi vill bygga vidare på.

Thomas Östros
Utbildnings- och forskningsminister