Mer än tjugo år efter det att aidsepidemin bröt ut, är hälften av de fyrtio miljoner hiv-drabbade människorna i hela världen kvinnor. Det är i Afrika som epidemin är mest utbredd, och sextio procent av de hiv-drabbade där är kvinnor. Unga kvinnor mellan femton och tjugofyra år löper mer än två och en halv gång större risk att bli smittade än unga män.

Kvinnornas utsatthet för hiv har flera orsaker: dåliga kunskaper om aids, otillräcklig tillgång till sexualundervisning och läkarvård, hjälplöshet att åstadkomma säkrare könsumgänge på grund av könsrelaterad diskriminering och maktlöshet, avsaknad av preventiva metoder mot hiv som kvinnorna själva kan kontrollera, såsom kondomer för kvinnor och mikrobicider. Dessa mikrobicider finns i form av gel, hinnor, svamp, glidmedel och stolpiller med kontrollerad frisättning.

En framgångsrik mikrobicid kan bidra till att skydda de kvinnor och par som inte kan använda kondomer mot hiv eller inte gör det. Så länge kvinnor och flickor saknar tillgång till skolundervisning, personlig egendom, skydd mot våld och ekonomisk säkerhet, kan de inte dra nytta av framstegen i fråga om aidsbekämpning.

Slagordet "avhållsamhet, trohet och kondom" är hörnstenen i många hiv-förebyggande program. Men för alltför många kvinnor och flickor är detta budskap otillräckligt. Avhållsamhet och användning av kondom är inte en realistisk möjlighet i situationer då våldtäkt och annat sexuellt våld är vitt utbredda både under konflikter och i fredstid.

Över hela världen säger mellan var femte och varannan flicka eller ung kvinna att deras sexuella debut var påtvingad. Bara litet mer än var tionde kvinna i Zambia anser sig ha rätt att be sin man använda kondom.

Äktenskap är inte heller lösningen. I tredje världen är flertalet kvinnor gifta innan de har fyllt tjugo, och de är mer utsatta för hiv än sina ogifta, sexuellt aktiva jämnåriga medsystrar.

Men samtidigt får kvinnorna bära en oproportionerligt stor del av bördan att vårda aidssjuka. I fattiga hushåll kan en aidsdrabbad person ta i anspråk en tredjedel av hushållets arbetskraft, för det mesta den kvinnliga arbetskraften. På många håll i Afrika går detta ut över exempelvis familjernas och samhällenas förmåga att trygga sin egen försörjning på ett hållbart sätt och att bidra till landets ekonomiska utveckling.

Det första som händer när hushållens inkomster minskar drastiskt på grund av aids är ofta nog att barnen tas ur skolan, och det är vanligtvis flickorna som först får gå. Den regelbundna skolgången minskar därför i hela Afrika.

Men man får gå djupare än att använda slagord för att minska kvinnors utsatthet för aids. För att kunna bekämpa aids effektivt måste man först förstå hur kvinnor behandlas och varför. Det behövs en heltäckande strategi för att främja flickors tillgång till utbildning, särskilt i fråga om sekundärundervisning, stärka det rättsliga skyddet av kvinnors egendom och arvsrätt, utrota sexuella trakasserier och våld mot kvinnor och flickor samt trygga att de har rättvis tillgång till hiv-vård och hiv-förebyggande tjänster.

Frågan om tillgång och äganderätt till mark, bostäder och annan egendom ingår i många länders grundlagar och bestämmelser om mänskliga rättigheter. Men de flesta kvinnor och flickor kommer inte i åtnjutande av dessa rättigheter, vilket gör dem än mer utsatta för ökat våld, fattigdom och hemlöshet. Fattigdomen bidrar också till att öka spridningen av hiv, eftersom kvinnorna tvingas till osäkert könsumgänge i utbyte mot pengar, bostad, livsmedel eller utbildning.

Men det är inte bara kvinnornas sak att kämpa mot dessa orättvisor: männen måste helt engageras. Till att börja med måste männen förklara nolltolerans mot kvinnovåld, vara engagerade i sina döttrars utbildning och bidra till att lindra bördan av vården.

I de nordiska länderna finns det en lång tradition att befästa kvinnors rättigheter, både på det nationella och det internationella planet. Vi är fullt medvetna om att vi måste öka våra ansträngningar för att tillse att dessa rättigheter fullt ut respekteras i alla våra ansträngningar att bekämpa hiv/aids över hela linjen. Detta innefattar allt ifrån utformning av policy ända till genomförande av program. Att bara inrikta sig på kvinnorna är inte tillräckligt, det är minst lika viktigt att inrikta sig på den manliga sidan av könsrollsekvationen. Om inte männen ändrar sitt beteende, kan man endast räkna med en begränsad framgång på denna front.

Men rörelser är i gång. Som exempel kan nämnas de ansträngningar som görs i hela världen för att se till att alla får skolgång. Ett annat exempel är den kampanj som Världshälsoorganisationen (WHO) och UNAIDS bedriver för att tre miljoner människor i tredje världen skall få hiv-behandling före utgången av år 2005 och att hälften av dem är kvinnor. Men det behövs mer och det måste ske snabbt.

Den tilltagande världsomfattande kampen mot aids kan inte kosta på sig att försumma kvinnorna. Särskilda strävanden behövs för att se till att kvinnorna inte försummas. Därför har UNAIDS satt upp en arbetsgrupp på hög nivå där både kvinnor och män ingår. Den kallas Globala koalitionen om kvinnor mot aids och i gruppen ingår aktivister, regeringsföreträdare, kända personer och samhällsarbetare. De är alla engagerade i att förbättra levnadsförhållandena för kvinnor och flickor.

Uppmaningen att göra kvinnor delaktiga är inte ny, men de härjningar som förorsakas av aids gör saken än mer angelägen. Redan tidigare var det miljoner kvinnors lott i hela världen att räkna med livslångt hårt arbete mot ringa ersättning: aids har förvandlat livstidsstraffet till dödsstraff.

Det finns redan förmåga, kunskap och tillräckliga ekonomiska resurser för att befria kvinnorna från den ödeläggande aidsbördan. Vad som nu behövs är den politiska viljan att se till att de tillämpas i praktiken. Det kommer otvivelaktigt bl.a. att innebära att det blir nödvändigt att förändra de traditionella maktstrukturerna.

Carin Jämtin
Sveriges biståndsminister

Hilde F. Johnson
Norges biståndsminister

Paula Lehtomäki
Finlands utrikeshandels- och biståndsminister

Dr Per Stig Møller
Danmarks utrikesminister

Dr Peter Piot
Verkställande direktör för Förenta nationernas förenade program om hiv/aids (UNAIDS)