För fyra år sedan kom socialdemokraterna och centerpartiet överens om att flytta avsevärda resurser från ett samhälleligt ansvarsområde till ett annat. Under fyra år skulle nio miljarder kronor föras över från försvaret till sjukvården. Denna resursöverflyttning skulle inte ske villkorslöst. Tvärtom skulle regeringen och riksdagen ange vilka delar av vården som skulle förstärkas. Många menade att pengarna borde öronmärkas för att staten skulle vara säker på att resurserna fick avsedd effekt för sjukvårdens utveckling.

Socialdemokraterna och centerpartiet ville emellertid pröva en annan väg. För att förena det kommunala självstyret med det nationella intresset ville vi driva på utvecklingen genom avtal mellan staten och sjukvårdshuvudmännen. Staten förband sig att skjuta till ökade resurser till landstingen och kommunerna, medan landstings- och kommunförbunden skulle förbinda sig att arbeta mot tydligt angivna mål. I handlingsplanen prioriterades fyra områden. Primärvården skulle stärkas och antalet allmänläkare öka med sikte på att kunna erbjuda alla medborgare en fast läkarkontakt, de medicinska insatserna i äldrevården skulle förbättras, psykiatrin skulle stärkas samt alternativa driftsformer - privata, kooperativt eller ideellt drivna - inom primärvården skulle stimuleras. Även om den slutgiltiga utvärderingen dröjer till år 2005, är det redan idag möjligt att få en uppfattning om vi gjorde rätt vägval för fyra år sedan.

Vi menar att handlingsplanen i många avseenden är en framgång. Det visar inte bara rapporter från Socialstyrelsen, utan även den statistik som beskriver hälso- och sjukvårdens utveckling under de senaste åren. Det är dock viktigt att komma ihåg att det först är i år som resurstillskottet når sin kulmen. Under 2004 fördelas 4 miljarder till landsting och kommuner.

Sedan år 1998 har hälso- och sjukvårdens andel av BNP ökat från 8,4 % till 9,1 % år 2002. Primärvården har dessutom ökat sin andel av de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna under senare hälften av 1990-talet. Landstingen har anställt fler till vården, antalet läkare har ökat med över 2 300 mellan 1998 och 2002, och antalet sjuksköterskor har ökat med över 7 300 under samma period. En avgörande faktor för att handlingsplanen och satsningen på primärvården ska lyckas är att antalet specialister i allmänmedicin blir fler. Det mål som Riksdagen har angivit är 6 000 allmänläkare år 2008. Under åren 1998 till 2002 ökade antalet allmänläkare från 4 300 till4 819. Det innebär att delmålet för år 2002 är uppfyllt.

Det finns en rad andra positiva exempel på arbetet med handlingsplanen i kommuner och landsting;

- Samverkan mellan landsting och kommuner i vården om äldre fortsätter att utvecklas. Läkarstödet i den kommunala omsorgen har ökat. Läkarna gör fler hembesök och deltar oftare vid vårdplanering.

- Kommunerna visar ett fortsatt intresse för att utveckla stödet till anhöriga.

- Landsting och kommuner har förstärkt samverkan när det gäller insatser mot psykisk ohälsa bland barn och ungdomar genom att exempelvis inrätta familjecentraler. Nya arbetssätt inom den psykiatriska barn- och ungdomsvården innebär ofta en ökad rörlighet genom mobila arbetslag, handledning och ömsesidigt erfarenhetsutbyte.

- Telefonsvararsystem, sjukvårdsrådgivning och mottagningar för särskilda patientgrupper är uppskattade initiativ som har ökat tillgängligheten till hälso- och sjukvården.

Måluppfyllelsen är en framgång mot bakgrund av att många landsting och kommuner har befunnit sig i ett kärvt ekonomiskt läge. Trots detta har handlingsplanen respekterats och påverkat inriktningen. Men det finns också områden där arbetet inte går lika snabbt och där det behövs åtgärder för att skynda på utvecklingen. Det första handlar om rekryteringen av allmänläkare. En kontinuerlig relation med vården är viktig för de flesta människor. Flera landsting rapporterar att de har svårigheter att leva upp till sin lagstadgade skyldighet att erbjuda alla som så önskar en fast läkarekontakt. Vi menar därför att det krävs ytterligare ansträngningar för att underlätta rekryteringen av allmänläkare. Det andra handlar om stödet till vuxna med psykiska funktionshinder. Samverkan mellan kommun, primärvård och psykiatri har inte utvecklats i linje med handlingsplanen. Primärvårdens del i vården och omsorgen om psykiskt funktionshindrade saknas i stor utsträckning. Även vården för äldre med psykiatriska problem är eftersatt.

Det krävs fler insatser för att primärvården ska ta en aktiv del i arbetet med att ge god vård och omsorg till personer med psykiska funktionshinder. Det tredje handlar om mångfalden. Trots att flera landsting i sina lokala handlingsplaner anger en tydlig inriktning och vilja att öka antalet alternativa driftsformer har alltför litet hänt under de senaste åren. Vi tror att en ökad mångfald kan skapa förutsättningar för goda arbetsvillkor och på sikt underlätta rekryteringen av personal till primärvården.

Vi kommer därför att ta initiativ till en särskild konferens kring frågan om hur vi kan stimulera mångfald i primärvården. För att utveckla den svenska sjukvården bör den inslagna vägen fullföljas och samarbetet mellan staten, landstingen och kommunerna utvecklas. I diskussionen om ett nytt program för de kommande två åren, där regeringen redan gett löfte om fortsatta resurser, bör de områden som idag inte ligger i fas med handlingsplanen inta en central plats.

Kenneth Johansson, riksdagsledamot (c)