Den medicinska vetenskapen har under det senaste halvseklet gjort enastående framsteg. Idag kan vi bota ett stort antal sjukdomar och framgångsrikt bromsa de negativa följderna av en rad obotliga och kroniska sjukdomstillstånd. Det förlänger liv, ger lindring och höjer livskvaliteten.

Den medicinska forskningens bidrag till denna utveckling är odiskutabla. Vi har dessutom god anledning att vara stolta över den svenska medicinska forskningen och dess bidrag till den vetenskapliga utvecklingen. I en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften The Lancet, som jämför statistik över de 20 mest citerade länderna avseende klinisk medicinsk forskning, hamnar Sverige på första plats såväl i fråga om antalet publiceringar som antalet citeringar per invånare.

Den medicinska forskningen befinner sig idag i ett mycket dynamiskt skede. Den vetenskapliga utvecklingen går snabbt framåt på många olika medicinska områden. Ett av dessa är den gren inom den medicinska forskningen som kallas stamcellsforskning.

Under det senaste decenniet har stamcellsforskningen präglats av en rad stora genombrott. Svenska forskare har bland annat bidragit till upptäckten av stamceller i olika organ hos vuxna människor. Framställningen av embryonala stamcellslinjer utgör ett annat genombrott av avgörande betydelse.

De senaste upptäckterna inom stamcellsforskningen har inte bara vidgat horisonten för denna forskningsgren, utan också bidragit till att ändra synen på sjukvårdens framtida möjligheter att bota hitintills obotliga sjukdomar och reparera allvarliga cell- och vävnadsskador. Exempel på detta är Parkinsons sjukdom, diabetes, som håller på att bli sjukvårdens nya stora utmaning världen över, samt hjärt- och kärlsjukdomar. Det finns även förhoppningar om att man i framtiden ska kunna reparera allvarliga ryggmärgsskador genom att ersätta döda celler med friska och därmed få tillbaka funktioner som gått förlorade.

Ur ett patientperspektiv befinner sig stamcellsforskningen ännu på ett tidigt stadium. Sannolikt kommer det att ta många år innan det finns effektiva behandlingsmetoder som kan användas inom sjukvården. Mer närliggande i tiden är dock försöken att testa läkemedel på stamcellsmaterial, något som kan få stor praktisk betydelse när det gäller att framställa nya och effektiva läkemedel.

Stamcellsforskningen ger med andra ord förhoppningar om nya och framgångsrika behandlingsmöjligheter till bot och lindring, samtidigt som den ökar Sveriges förutsättningar att bibehålla sin tätposition inom medicinsk forskning.

Embryonala stamceller skapas av forskare genom isolering av vissa celler några dagar efter befruktningen av ett mänskligt ägg. Dessa celler kan odlas vidare i laboratorium i en så kallad stamcellslinje. Embryonala stamceller kan bilda i stort sett alla kroppens vävnader, vilket gör dem särskilt intressanta ur forskningssynpunkt.

För att erhålla embryonala stamceller måste forskarna utgå ifrån ett befruktat ägg. Det gör att forskningen på dessa celler är känslig och aktualiserar grundläggande etiska frågeställningar som rör människosyn och värderingar. Av det skälet är det naturligt att frågor hela tiden reses om vad som är etiskt godtagbart och var man bör dra gränserna.

Det gäller således att hitta de rätta balanspunkterna mellan å ena sidan den medicinska forskningens möjligheter att få fram nya kunskaper för att bota och lindra och å andra sidan att inte riskera att urholka respekten för mänskligt liv och mänsklig värdighet.

I Sverige är forskning på mänskliga befruktade ägg tillåten sedan 1991. Lagen tillkom i första hand i syfte att reglera forskning för att förbättra metoderna för provrörsbefruktning.

De restriktioner som finns i lagen innebär att forskning på befruktade ägg bara får utföras de första fjorton dagarna efter befruktningen. Därefter ska ägget förstöras. Ett befruktat ägg, som varit föremål för försök, får inte föras in i en kvinnas kropp. Forskningen får heller inte syfta till att skapa genetiska förändringar som kan gå i arv.

Forskning på befruktade ägg omfattas också av lagen om etikprövning av forskning som avser människor. Syftet med denna lag, som trädde i kraft 1 januari 2004, är att vid forskning skydda den enskilda människan. Enligt lagen ska forskning tillåtas endast om den kan utföras med respekt för människovärdet. Forskning får genomföras bara om de risker som den kan medföra uppvägs av dess vetenskapliga värde. Forskning får inte godkännas om samma resultat kan nås på annat sätt som innebär mindre risker.

Dessa två lagar och regelverk ger sammantaget en bra etisk ram och gör det möjligt för oss att gå vidare och tillåta forskning på befruktade ägg för andra ändamål än för provrörsbefruktning. Vad det handlar om är att bland annat möjliggöra stamcellsforskning, som på sikt skulle kunna leda till utvecklandet av nya och effektiva behandlingsmetoder för svåra och hitintills obotliga sjukdomar.

Under förutsättningen att forskningen i förväg har godkänts vid en etikprövning anser vi dessutom att det ska vara möjligt att inom ramen för forskning utföra så kallad somatisk cellkärnöverföring. (terapeutisk kloning)

Somatisk cellkärnöverföring innebär att kärnan i ett obefruktat ägg ersätts med kärnan från en kroppscell från en annan person. Genom somatisk cellkärnöverföring skapar forskarna ett ägg som har samma arvsmassa som den person som donerar kroppscellen (ofta en hudcell). Huvudsyftet med denna forskning är att undersöka förutsättningarna för att skapa stamceller som kan utvecklas till vävnad för transplantationsbehandling av den person från vilken kroppscellen härrör. Transplantation av sådan vävnad skulle minimera avstötningsreaktionerna.

Metoden vid somatisk cellkärnöverföring för framställande av stamceller är i sin inledande fas densamma som vid kloning av människa. Av detta skäl har farhågor väckts om att en tillämpning av somatisk cellkärnöverföring skulle kunna öppna för reproduktiv kloning av människor. Vi kommer därför att föreslå ett uttryckligt och entydigt förbud mot mänsklig reproduktiv kloning såväl inom forskningen som i andra sammanhang.

Enligt transplantationslagen är det redan i dag förbjudet att i vinningssyfte överlämna, ta emot eller förmedla biologiskt material från en levande eller avliden människa eller vävnad från ett aborterat foster. Vi föreslår nu att detta förbud även ska gälla för celler och cellinjer. Undantag görs dock för cellinjer där det inte går att spåra donatorn.

Våra förlag ger goda möjligheter för svenska forskare att fortsätta sitt banbrytande arbete. Vår förhoppning är att deras insatser ska bana väg för nya behandlingsmetoder som har förutsättningar att bli en av hörnstenarna i den framtida hälso- och sjukvården.

Lars Engqvist, Socialminister

Thomas Östros, Utbildnings- och forskningsminister