Tack,

det är roligt att vara här på Palmecentrets seminarium för att tala om
mina intryck från mina första två månader som utrikesminister och
blicka framåt.

Det har ju varit en oerhört intensiv tid - inte minst senaste veckan
där vi har kastats mellan besvikelse över att EU-toppmötet inte kunde
enas om det nya fördrag som EU så väl behöver, till oerhörd lättnad
över att Saddam Hussein gripits.

Men jag ska börja i en annan del av världen, i Afrika dit jag gjorde
min första resa som utrikesminister för ett möte mellan kollegor från
Norden och från Afrika - ett möte planerat för Anna Lindh, i ett forum
som hon hade skapat för att bygga vidare på Sveriges samarbete med
Afrika.

Och det finns mycket att bygga på: Nu är det afrikanerna som tar ansvar
för kontinentens konflikter, som medlar och skickar fredstrupper.
Mozambiques utrikesminister Simao delgav oss sin vision för
ordförandeskapet i den Afrikanska Unionen: att stoppa alla väpnade
konflikter i Afrika. Det är ett omvälvande perspektiv - därför att det
faktiskt är möjligt. Låt mig ta två exempel:

I Liberia är Sverige aktiva genom kabinettssekreterare Hans Dahlgrens
medlingsinsatser som EU:s särskilde sändebud i regionen. Vi planerar
för att delta med en omfattande militär styrka i den breda FN-insats
som nu förbereds.

I Kongo - där sju grannländer deltog i "Afrikas världskrig" som dödade
tre och en halv miljoner människor på tre år - samlas nu president
Kabila och rebeller i en övergångsregering. När våldet i maj i år åter
flammade upp i östra Kongo, samtidigt som Anna Lindh besökte landet,
kunde Sverige och Frankrike snabbt bidra med stridande trupp till en
EU-insats, på FN:s begäran. I morgon ska jag med Kongos utrikesminister
diskutera en polisinsats från EU för att stödja uppbyggnaden av en
multietnisk poliskår.

Det är våra värderingar som är grunden till vårt engagemang för och med
Afrikas folk. Värderingarna är grunden också för den övriga
utrikespolitiken.

Anna Lindh satte de mänskliga rättigheterna och folkrätten främst. I
den traditionen ska jag arbeta vidare. Med mig i bagaget som ny
utrikesminister fick jag ett klart uppdrag i regeringsförklaringen:
Utrikespolitiken skall drivas vidare i den anda som präglade Anna
Lindhs sista utrikesdeklaration: Säkerhet i dagens värld måste skapas
globalt och gemensamt och förutsätter mänskliga rättigheter, folkrätt
och demokrati. Detta är också andan i den nya utvecklingspropositionen
som antogs av riksdagen i veckan, och som lyfter fram de mänskliga
rättigheterna inte enbart som mål utan också som medel i
utvecklingspolitiken. Det är också syftet med den skrivelse regeringen
nyligen överlämnat till riksdagen om mänskliga rättigheter i svensk
utrikespolitik, som slår fast att MR-aspekter skall integreras i
arbetet för fred och säkerhet, utveckling, handel, asyl och migration.
Så ska vi fortsätta att arbeta med andra länder, inom EU och inom FN.

Inom FN måste vi svara på generalsekreterare Kofi Annans uppmaning till
medlemsstaterna att omsätta diskussionerna om reformer i konkret
handling: så att Säkerhetsrådet blir den plats där frågor om
internationell fred och säkerhet avgörs; så att den Internationella
Brottmålsdomstolen (ICC) på allvar kan fullgöra sin dömande och
förebyggande roll; så att folkrätten följs. Nationellt, nordiskt och
genom EU ska Sverige försöka stärka FN-systemet.

Inom EU ska vi använda den nya säkerhetsstrategin som Europeiska Rådet
antog i fredags. Den slår fast att de nya hoten som spridning av
massförstörelsevapen, terrorism, miljöhot, regionala konflikter,
inbördeskrig och sönderfallande stater ofta beror på bristande
demokrati, övergrepp på mänskliga rättigheter, fattigdom och orättvisor
eller olösta tidigare konflikter. Och att vi måste ha ett fungerande
multilateralt system med FN i spetsen för att hantera detta.

Över hela världen behövs mer kunskap och information om mänskliga
rättigheter. I januari kommer vi för andra gången lägga ut våra
rapporter om mänskliga rättigheter i världens länder på UD:s hemsida.
Och Stockholm International Forum kommer att behandla vårt gemensamma
ansvar för att förebygga grova kränkningar av mänskliga rättigheter och
internationell humanitär rätt.

Men värderingar kan inte bara vara målformuleringar. De måste också
omsättas i praktiken. Därför får vi inte ens låta den viktiga kampen
mot terrorismen bli överordnad de mänskliga rättigheterna och
folkrätten. Tvärtom är dessa principer avgörande för att kampen ska bli
framgångsrik.

Sverige har krävt ett omedelbart frigivande av den svensk som sitter
frihetsberövad på Guantanamobasen, eftersom någon folkrättsligt hållbar
grund för att hålla honom internerad inte kunnat åberopas av USA. Ett
annat exempel är de tre svenskar som sattes upp på FN:s sanktionslista,
och fick sina tillgångar frysta, utan att rimliga krav på rättssäkerhet
respekterades. Vi har därefter tagit flera initiativ för att förbättra
systemet. Två av svenskarna har nu avförts.

Vår uppfattning är klar: Folkrätten och de mänskliga rättigheterna
måste gälla lika för alla. Det är en grundbult i svensk utrikespolitik,
och en grundbult i FN. Vi kommer att fortsätta att vara tydliga med
våra krav. Men vi kan konstatera att vi och USA i det här fallet har
olika syn på vad folkrätten tillåter. Därför måste vi också ta den
principiella diskussionen.

Samtidigt vet vi att ett nära och aktivt samarbete med USA är en
förutsättning för att möta alla de utmaningar som världssamfundet står
inför. Utrikesminister Powell och jag hade möjlighet att tala om dessa
frågor i Bryssel nyligen. Jag kommer att fortsätta diskussionen när jag
besöker USA i februari 2004.

Våra värderingar är grunden till att Sverige mer än kanske något annat
land ställt upp med fredsbevarande trupp på uppdrag från FN, OSSE och
EU, och även i samarbete med Nato. Vi har en kapacitet och en
erfarenhet av internationella uppgifter som vi ska utnyttja och
förstärka. I första hand ska vi verka för att konflikter förebyggs. I
Makedonien kunde EU stoppa en uppflammande konflikt, efter att ha
misslyckats i Bosnien och Kosovo. EU:s svaga agerande i inledningen av
kriget på Balkan blev startskottet för unionen att bygga upp en egen
förmåga för militär och civil krishantering och konfliktförebyggande.
Nu har EU:s fredsbevarande styrka befäst freden i Makedonien, vilket
följs upp av en polisinsats. Förhoppningsvis kommer EU att ta över det
militära ansvaret också i Bosnien, där vi redan har EU poliser på
plats. Som Kofi Annan har sagt måste rika Europa ta ansvar för freden
på sin egen kontinent men också hjälpa FN med snabba insatser globalt -
som vi gjorde i Kongo. Detta var skälet att Sverige bejakade förslaget
att EU skulle vidareutveckla sin krishanteringsförmåga som vi hoppas
kan komma till stånd så snart som möjligt.

Alliansfriheten är grunden för vår säkerhetspolitik. Den har tjänat oss
väl och den kommer att vara en tillgång även i framtiden.
Alliansfriheten förhindrar inte att vi är solidariska. Det är till
exempel svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig
neutralt vid ett angrepp på något av de länder som är eller inom kort
står inför att bli medlemmar i EU. Men alliansfriheten ger oss
handlingsfrihet att själva välja om och hur vi kan bistå en angripen
stat.

Vårt försvarspolitiska val påverkar inte vårt inflytande över EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Tvärtom är den skrivning som
vi enades om under regeringskonferensen ett tydligt uttryck för att det
finns två traditioner inom EU: alliansfria och Nato-medlemmar. Båda
traditionerna respekteras. Alla har vi intresse att samarbeta för att
stärka EU:s krishanteringsförmåga.

Efter Anna Lindhs initiativ i våras har EU nu en strategi och en
konkret handlingsplan för att motverka spridningen av
massförstörelsevapen. Det arbetet kommer Sverige att driva vidare, inte
minst för att förmå stater att leva upp till de internationella
fördragens förpliktelser.

Sverige har också tagit initiativ till en internationellt oberoende
kommission om massförstörelsevapen, som ska lämna förslag på åtgärder.
Häromdagen presenterade kommissionens ordförande, Hans Blix, de 14
övriga medlemmarna, alla med stor internationell erfarenhet. Vi
samarbetar också inom ramen för den s k Ny Agenda Koalitionen för att
driva kärnvapennedrustningen framåt.

Två fall inger särskilt oro. Det ena gäller Nordkorea. Ett Nordkorea
med kärnvapen inte bara underminerar icke-spridningsregimen utan utgör
också ett hot mot den regionala och internationella freden och
säkerheten. Situationen kan bara lösas genom förhandlingar och vi
kommer att fortsätta att stödja sexpartssamtalen.

Det andra fallet är Iran, där EU har spelat en viktig roll för att
övertyga Iran att underteckna IAEA:s tilläggsprotokoll om inspektioner
på det nukleära området. Vi kommer att fortsätta att noga följa
utvecklingen i Iran.

Vi är också oroade över de tre stater som inte undertecknat
icke-spridningsavtalet: Indien Pakistan och Israel. Också dessa stater
bör betänka att man inte ökar sin säkerhet med kärnvapen. Kärnvapen
löser inga konflikter. Erfarenheten visar att de tvärtom leder till
upprustning och ökade spänningar. Vi behöver inte fler kärnvapenstater.
I stället behöver vi bygga säkerheten gemensamt - i Olof Palmes och
Anna Lindhs anda.

Det är också våra värderingar som styr vår politik i Mellanöstern som
upptagit så mycket av min tid. Utan en lösning på konflikten mellan
israeler och palestinier påverkas utvecklingen i hela Mellanöstern. Vi
kan inte vara passiva inför denna konflikt. Vi har idag Färdplanen som
Kvartetten har utarbetat, och som Sverige, EU och den övriga omvärlden
sätter sin tilltro till.

Men det finns också ett nytt initiativ - Geneve initiativet - som
bygger på tidigare förhandlingar och FNs resolutioner 242 och 338. Det
är en modell för hur parterna skulle kunna nå en lösning på svåra
frågor som palestinierna rätt till återvändande, Jerusalem som
huvudstad för såväl Israel som Palestina, säkerhet för båda folken och
territoriernas fastställande.

Målet är två stater som lever i fredlig samexistens. Men detta
förutsätter en vision om fred, förståelse för andras behov och
beredskap för kompromisser. Om det finns en politisk vilja finns det
också möjlighet att nå resultat. Jag kommer att göra mitt yttersta för
på alla sätt hjälpa parterna att komma dithän. Vid det jordanska
statsbesöket i Sverige i höstas kom vi överens om ett samarbete med min
jordanske kollega för att se vad våra länder kan göra tillsammans. En
uppföljning av det initiativet var Kabinettssekreterare Hans Dahlgrens
resa i veckan till Jordanien och Syrien. Jag har också välkomnat
Geneveplanens initiativtagare till Sverige. Av betydelse är också det
svenska Institutet i Alexandria som ska utvecklas vidare till en
mötesplats mellan kulturer och civilisationer.

I Irak pågår en svår omställningsprocess. Det är givet att denna tar
tid. Att gå från diktatur till demokrati är ingen lätt uppgift och
kräver vårt stöd och engagemang. Sverige vill att makten överlämnas
till irakierna själva så snart omständigheterna tillåter. Vi vill också
att FN får en starkare roll i återuppbyggnadsarbetet där också Sverige
bidrar. Regeringen beslutade idag att skicka svenska polisinstruktörer
till Amman för att utbilda irakiska poliser. För den fortsatta
utvecklingen är det viktigt att rättegången mot Saddam Hussein upplevs
som legitim.

Sveriges politik ska vara tydlig och engagerad. Vi kommer aldrig att
ducka för att framföra kritik när så är befogat. I vissa fall är vi
till och med tvungna att införa sanktioner, som mot Zimbabwe och Burma.
Men vi är övertygade om att en positiv utveckling i de allra flesta
länder gynnas av ökade kontakter, utbyte, handel och samarbete.

Ett land med såväl möjligheter som problem är Kina.

Landets imponerande snabba ekonomiska utveckling har lyft en stor del
av befolkningen ur fattigdom. Ökad handel utgör en möjlighet, inte bara
ekonomiskt, utan skapar också ökade kontakter med omvärlden, som kan
bidra till att utveckla det kinesiska samhället.

Men hur ska vi hantera den oroväckande långsamma utvecklingen på andra
områden? Min inställning är att vi inte ska vika en tum i vår kritik av
de brott mot de mänskliga rättigheterna som förekommer i Kina, och vi
har också bestämt motsatt oss att villkorslöst lyfta EU:s vapenembargo.
Och just därför är en fortsatt dialog med Kina nödvändig. Vi är beredda
att fördjupa vårt samarbete med Kina på områden där vi faktiskt kan
påverka detta stora land, som inom rättsutveckling och på miljöområdet.
Det är naturligtvis ett långsiktigt arbete som kräver stort tålamod.
Som ett led i detta arbete planerar jag själv att resa till Kina under
det kommande året.

Sverige fortsätter också sitt engagemang i Afghanistan.

Två år efter talibanregimens fall har mycket positivt hänt. 5 miljoner
barn (både pojkar och flickor) går i skolan, 3 miljoner flyktingar har
återvänt och det är inte längre förbjudet för kvinnor att yrkesarbeta.
Men det finns många skäl till oro. Säkerhetssituationen har försämrats
markant - inte minst genom talibanernas återupptagna attacker. Ett
annat orosmoment är den växande narkotikahandeln.

Vi kommer att vara fortsatt engagerade i Afghanistan för att stödja
processen mot demokrati, demokratiska institutioner och en ny
konstitution som är tydlig när det gäller mänskliga rättigheter,
kvinnors rättigheter och minoriteters rättigheter. Sverige undersöker
också om vi kan delta militärt för att höja säkerheten utanför Kabul.

Sverige har en lång tradition av samarbete med Latinamerika, dit
demokratin återvände på 90-talet, men där den hotas av sociala
spänningar och måste ständigt byggas vidare. Det svenska biståndet går
till några av de fattigaste länderna, och samtidigt är det viktigt att
reformvänliga regimer som i Chile, Brasilien och Argentina lyckas i
sina strävanden.

Det globala engagemanget med brett folkligt stöd har alltid varit
utmärkande för Sverige. Men ett lika stort intresse finns för vårt
närområde. Mina första bilaterala besök som ny utrikesminister gick
till de tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen. Jag ville
markera den vikt Sverige lägger vid relationerna med våra grannländer.
Sverige har drivit på EU:s utvidgning österut, som innebär ökad
säkerhet och ekonomiskt välstånd för hela vår region.

För vår region och för hela Europa är det av avgörande betydelse är att
vi kan utveckla relationerna med Ryssland, politiskt och ekonomiskt. Vi
ser därför fram emot en utvärdering av EU:s ståndpunkter och
målsättningar för relationen med Ryssland. Men ett närmare samarbete
och partnerskap förutsätter gemensamma värderingar. Ryssland kan inte
bortse från omvärldens kritik mot situationen i Tjetjenien och mot
hanteringen av media bl.a. i samband med parlamentsvalet. Rättvisa val
stärker den demokratiska legitimiteten och därmed de demokratiska
institutionerna.

Men närområdet utgörs inte bara av våra allra närmaste grannländer. Att
utöka samarbetet med EU:s nya grannar kan bli vår nästa stora uppgift
efter utvidgningen. Här ska Sverige vara pådrivande, och vi ska
utnyttja de nya medlemsländernas kunskap. Att stötta Bulgariens och
Rumäniens väg mot EU, och Turkiets reformer för att möta EU:s krav är
givetvis en prioritet. Men länderna på Balkan knackar redan på EU:s
port. EU har ingen exit strategy för Balkan, bara en entry strategy.
Det hägrande slutmålet kommer att ta tid, men det finns inget
alternativ till att på lång sikt integrera Balkanländerna i EU.

På liknande sätt förhåller det sig med Ukraina, Moldavien och även med
Vitryssland även om utvecklingen där kommer att ta ännu längre tid.
Händelserna i Georgien visar hur viktigt det är att EU är engagerat
också i södra Kaukasus. EU:s nya grannar - i vid bemärkelse - är en
strategisk fråga för allas vår säkerhet och ekonomiska utveckling, och
skapar förutsättningar att bekämpa gränsöverskridande miljöproblem och
internationell brottslighet som trafficking. Trafficking är ett ämne
som Sverige kommer att ge fortsatt hög prioritet, inte minst arbetet
inom OSSE som med den nya handlingsplan som antogs på toppmötet har
tagit på sig en central roll.

Avslutningsvis beklagar vi alla att det inte blev någon uppgörelse om
ett nytt fördrag för den Europeiska Unionen i helgen. EU är och förblir
vårt viktigaste instrument för att främja våra värderingar om
utveckling och säkerhet i Europa, och EU är även en allt viktigare
global aktör.

Men även utan ett nytt fördrag kommer den Europeiska Unionen att
fortsätta att fungera. Även om Nice-fördraget kritiseras av många, är
det just nu tillräckligt för sitt syfte. Utvidgningen har en fungerande
och tillräcklig rättslig grund att vila på.

Men vi behöver ett nytt fördrag och vi bör se till att förhandlingarna
fortsätter på basis av vad konventet föreslagit plus det som vi
preliminärt enats om under regeringskonferensens första dryga två
månader.

Nu bör vi utnyttja den närmaste tiden till att fördjupa diskussionen om
hur EU:s framtid bör gestalta sig. Det är viktigt att vi inte bara
fastnar i kortsiktiga diskussioner om det pågående förhandlingsspelet -
och vilka nationella intressen vi kan tillgodose. Vi måste hela tiden
lyfta blicken och resonera om vilket Europa vi vill ha på längre sikt.
Framtiden ligger i att fortsätta att både bredda och fördjupa
samarbetet i Europa - inte i ett litet och slutet samarbete mellan ett
fåtal länder. Men ibland går integrationen i olika takt. Samarbete som
bygger vidare på det som vi var överens om i regeringskonferensen bör
Sverige vara berett att delta i.

Vi kommer samtidigt att fortsätta driva våra krav på att utveckla
unionen. Det är stötande att en europeisk kossa får mer i bidrag än ett
afrikanskt barn. Det är stötande att trafficking av kvinnor och barn
till EU kan fortgå. Och det är stötande att EU fortfarande inte har
kapacitet att stoppa svårare konflikter utan att be USA om hjälp.

Återigen är det våra värderingar om allas lika värde, mänskliga
rättigheter och demokrati, livets helgd, jämställdhet, folkrätt och
rättstatens principer som ska vägleda oss i vår syn på hur EU ska
utvecklas, precis som i vår utrikespolitik i övrigt.