(Talade ordet gäller)

Mötesdeltagare!

För några timmar sedan steg solen upp vid horisonten.

Den började sin bana mot zenit någonstans långt därute i Östersjön, där land blir hav och hav blir himmel.

Så klättrade solen ännu lite högre på himlavalvet, långt däruppe, ovanför molnen. Det började ljusna på Mälarens mörka vattenspeglar, vid Södra Björkfjärden, utmed stränderna på Björkö.

Ett kort ögonblick senare var det Granfjärden och Ridöns tur. Så letade sig ljuset fram till Irsta. Sedan upp mot skogarna kring Skultuna, ned till Kvicksund, bort mot Hallsta och Sura på andra sidan kommungränsen. Till slut badade Västerås, hela Mälardalen och Bergslagen i ett svagt vårljus. 

Människorna på Vallby och i Rönnby, på lasarettet och Blomstergatan - alla vaknade de till en ny dag. Natt hade blivit morgon, och morgon hade blivit dag. 

Barn väckte föräldrar, och föräldrar väckte barn. Skiftarbetarna, fältassistenterna och nattpatrullen med farsor och morsor på stan gick och lade sig när vi andra steg upp.

Kort sagt, det var en helt vanlig svensk morgon. Men ändå inte.

Det är 1 Maj och tiotusentals människor runt om i vårt fantastiska land bestämde sig för att denna dag möta våren genom att demonstrera - mot rasism och främlingsfientlighet, för människovärde och demokrati. 

Men det var naturligtvis inte bara vi svenskar som vaknade denna morgon.

Inte särskilt långt härifrån, en trekvarts flygresa, på andra sidan Östersjön, vaknade gatubarnen i Riga efter ännu en natt i kulvertarna kring Centralstationen. Längs de dammiga vägarna i Somalia vaknade barnen till ännu en dag av hunger. På sopbergen i Manillas utkanter sprang små nakna barnfötter omkring bland bråten på jakt efter något att äta.

Mötesdeltagare, 

"Jag ger dig min morgon" sjöng Fred Åkerström i visan.

Det är väl just så många av oss känner och tänker när vi i dag skådar ut över världen; att åtminstone ge en av våra mornar till de många barn - till de värnlösaste av alla värnlösa - som alltjämt, trots mänsklighetens enorma landvinningar, drabbas så skoningslöst av krig och förtryck, av våld och hunger, av vuxenvärldens grymheter.

Inget, inte någonting, får hindra oss från att fortsätta kampen för att alla barn - varenda liten tjatting på den här planeten - skall kunna vakna med så goda förutsättningar och i sådan trygghet som de flesta svenska barn ändå gör.

Vi får inte vika en tum, inte en ringaste sekund, från alla barns - från hela världens barns - rätt till ett liv i värdighet.

Därför säger vi i dag denna 1 maj:

Alla barn måste få växa upp i trygghet och frihet.

Alla barn måste få leka och lära.

Alla barn måste få kärlek och ömhet.

Alla, alla, alla. Inte bara några.

*  *  *

Mötesdeltagare,

Kommer ni ihåg det här? Lyssna och minns:

"Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns många i modern historia. 

De förbinds ofta med namn - Guernica, Oradour, Babilj Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. 

Nu finns ännu ett namn att foga till raden - Hanoi julen 1972."

Mötesdeltagare,

Hade Olof Palme, för det är ju hans berömda ord; hade han fått leva ytterligare två år; till 1988, då hade Olof Palme kunnat foga ännu ett namn till raden av illdåd:

Halabja. Irak/Kurdistan, mars 1988.

Det var ju då, för tretton år sedan i den lilla kurdiska staden i nordöstra Irak, som 5.000 människor - civila och oskyldiga, kvinnor och barn - gasades ihjäl av Saddam Hussein. 

Vi får aldrig glömma deras öden.

Vi får aldrig glömma de många människor som mördades, torterades och tystades under Saddams terrorregim.

Vi får aldrig glömma de irakier som inte fick uppleva diktatorns fall från sin piedestal i Bagdad. 

Mötesdeltagare,

Vi demonstrerar denna 1 Maj för Alla folks frihet, hela världens fred. För att nå det målet krävs en global rättsordning som alla stater följer - såväl stora som små.  

På samma sätt som ingen enskild människa får ta lagen i egna händer, får ett enskilt land ta lagen i egna händer. I en värld med massförstörelsevapen är folkrätten är en förutsättning för mänsklighetens fortlevnad. Den skyddar folk och stater från angrepp av starkare makter. 

Det är på folkrättens grund som konflikter måste lösas. Därför borde Saddam ha avväpnats efter ett beslut fattat av mänsklighetens högsta beslutande organ - FN:s säkerhetsråd. 

Det är också på folkrättens grund som världens farligaste konflikt måste lösas. Låt oss fara dit; till det land och den stad som så många drömmer om: 

Det finns en plats på jorden dit miljoner och åter miljoner människor har vallfärdat genom årtusendena. Vare sig vi är kristna, muslimer eller judar: 

Jerusalem. Det namnet lyser i eldskrift världen över, och har så gjort länge, länge. Men idag är längtan till Jerusalem inte lika stark.

I dag förknippas namnet Jerusalem med annat än Oljeberget, Al Aqsa moskén eller Klagomuren.

I dag tänker vi på pansarfordon och skottlossning, på självmordsbombare och raserade hus.

Konflikten mellan Israel och palestinierna måste få ett slut - för deras skull, och för världens skull. Ingen annan konflikt är farligare. Får den fortsätta riskerar hat och våld att först sprida sig som en gräshoppssvärm över Mellanöstern, sedan som ringar över Medelhavets vatten. 

Våra krav är entydiga:

Israel måste lämna de ockuperade områdena, stoppa bosättningspolitiken och respektera folkrätten.

En demokratisk palestinsk stat måste upprättas sida vid sida med ett Israel inom erkända och säkra gränser.

Förhandlingar måste inledas baserade på FN:s resolutioner.

Det finns bara en väg ut ur konflikten, och det är vägen till förhandlingsbordet. Kartan till förhandlingsbordet finns nu också - gemensamt utarbetad av FN, EU, USA och Ryssland. Målet är klart: 

En självständig palestinsk stat, sida vid sida med Israel, som kan få utvecklas ekonomiskt och socialt så att extremism inte längre kan hämta näring ur frustration och förnedring. Därför riktar vi denna 1 Maj följande budskap till Israels och palestiniernas ledare:

Ariel Sharon! Du är Israels premiärminister. Du måste inse att ditt folks säkerhet bara kan nås när palestinierna kan leva i frihet och trygghet. Lämna därför de ockuperade områdena! Stoppa bosättningarna! Bjud in palestiniernas nye premiärminister till förhandlingar! Överraska världen! 

Abu Mazen! Du är palestiniernas nye premiärminister. Du har mandat att föra ditt folks talan. Du får inte missa den chans som dem före dig har missat - för det finns inga fler chanser. Vi stödjer dig. 

Alla folks frihet, hela världens fred. 

Det demonstrerar vi för i dag - i hela Sverige, för alla, i hela världen.

*  *  *

Mötesdeltagare,

För ett halvår sedan fick socialdemokratin förnyat förtroende att leda Sverige. Vi gick framåt trots regeringsinnehav och nådde nästan 40 procent i riksdagsvalet. Ett fantastiskt resultat. Aldrig tidigare i den moderna svenska demokratins historia har avståndet till näst största parti varit så långt som det är nu - runt 25 procentenheter.

Varför?

Varför fick vi socialdemokrater än en gång förnyat förtroende?

Varför lyckas svensk socialdemokrati gång på gång, i val efter val, att vinna stöd?

Vi måste svara på dessa frågor, för ingenting är farligare för en politiker och ett politiskt parti än att glömma bort varför man fick förtroende. Den dag vi glömmer varför socialdemokratin fick väljarnas stöd, den dag förtjänar vi inte längre förnyat förtroende.

Jag tror att det var följande som gjorde att vi vann valet - och som vi inte får glömma bort:

För det första: Vi bekämpade arbetslösheten. Vi nådde 4 %-målet. Vi tillät inte massarbetslösheten att slå rot i vårt land, för vi vet att nationens främsta tillgång är människors vilja till arbete. 

För det andra: Vi sade att det behövs fler lärare i skolorna, mindre barngrupper på dagis och fler händer i vården. Vi sade att utbyggd välfärd är viktigare än stora skattesänkningar. 

För det tredje: Vi stod upp för våra värderingar. Vi sade både utveckling och jämlikhet. Både trygghet och frihet. Både företag och företagsamma människor. Vi talade om solidaritet och sammanhållning; om allas lika rätt och människovärde.

För det fjärde: Vi sade att vi är stolta över Sverige, men inte nöjda. Vi är inte nöjda med otryggheten och klyftorna. Vi är inte nöjda så länge minsta orättvisa råder. Vi bad om förtroende att ta itu med otrygghet och orättvisor.

Allt detta - att alltid bekämpa arbetslösheten, att alltid förstärka tryggheten, att alltid stå upp för våra grundläggande värderingar, att aldrig vara nöjda bara för att vi är stolta - måste socialdemokratin bära med sig under den mandatperiod som ligger framför oss.

Det kommer inte att bli lätt att leva upp till förväntningarna. Just nu är den internationella konjunkturen inte med oss. Just nu tvingas vi sakta ned på farten i vår reformiver. Just nu går det inte så fort som vi önskar att förändra och förbättra vårt samhälle.

Men vi skall framåt. Vi skall leva upp till det vi gick till val på. Inte efter principen allt genast, för så har socialdemokratin aldrig regerat, utan steg för steg, mödosamt och slitsamt på en och samma gång. 

För att vi skall klara av att leva upp till de legitima förväntningar som medborgarna ställer på oss måste socialdemokratin nu lyfta sig själv i håret. 

Vi måste modernisera och utveckla Sverige.

Vi måste rikta all energi på att få Sverige att växa så att nya resurser kan skapas, så att tryggheten och rättvisan kan öka.

Vi måste göra det oväntade och spränga nya gränser. 

Jag vill att vi tillsammans till den extra partikongressen nästa år arbetar fram ett nytt program. Hör här:

Det behövs investeringar i forskning och utbildning. Se på Mälardalens högskola. Där möts utbildnings- och näringspolitik, studenter och forskare, privata och offentliga intressen. Där formas kunskaper och skapas tillväxt på en och samma gång. De nya kunskapsbruken måste stärkas för att kunna vara 2000-talets tillväxtmotorer i samverkan med de klassiska lärosätena och de nya spjutspetsföretagen.
 

Det behövs långsiktiga investeringar i infrastruktur. Se vilken betydelse Mälarbanan har haft för Västerås. 53 minuter med tåg till Stockholms Central. Då duger det inte att det kan ta två timmar med bil bara för att väginvesteringarna har halkat efter. Då hämmas tillväxten - både i Västerås och i Stockholmsområdet. 
 

Det behövs fler människor i arbete. Se vilka insatser de långtidssjuka, de arbetslösa och de från andra länder skulle kunna göra om dem kunde och fick arbeta. Vi har inte råd låta människor stå utanför arbetsmarknaden. De kostnaderna kommer obönhörligen att tränga ut satsningarna som behöver göras i skolorna, på dagis och i vården.
 

Det behöver byggas mer. Se vilken motor som byggandet var i samhällsekonomin på 1960- och 70-talen.  Vi måste utmana byggföretagen att bygga billigare, smartare och miljövänligare. Håll i hatten NCC, Peab och Skanska! Nu gäller hårdare krav, bättre upphandlingar, kamp mot monopol och karteller.
 

Det behövs ett nytt samförstånd för tillväxt och trygghet. Se vilken styrka Sverige har haft av samarbete mellan politiken, näringslivet och de fackliga organisationerna. Vi måste finna nya samverkanslösningar som bygger på ett "givande" och ett "tagande". Om näringslivet är berett att hålla tillbaka sina hutlösa löner, ersättningar och bonussystem - då är vi beredda att lyssna på deras krav. Samma ansvar som de fackliga organisationerna har tagit för att löneökningarna skall rymmas inom de samhällsekonomiska ramarna måste företagsledarna ta för sina löner.
 

Mötesdeltagare,

Det är det här det handlar om nu: 

Att forma en politik som gör att vi har råd med tryggheten - för den är inte gratis. Lyckas vi med detta, då kan vi föra över resurser till där det brister: till skolorna, till dagis, till vården, till polisen. 

Tillväxt för trygghet.

Det, mötesdeltagare, är socialdemokratin nästa stora framtidsprojekt.

*  *  *

Mötesdeltagare,

Det var en stor dag, kanske den allra största någonsin. Den 24 mars 1991 glömmer de aldrig, våra grannar i Estland. Den sovjetiska flaggan halades och den estniska fanan hissades i Tallinn. Estland blev självständigt. 

Nästa stora steg togs ett halvår senare. En annan symbol för kommunistförtrycket - den ryska rubeln - byttes ut mot den estniska kronan. Ett eget land - en egen valuta. Det var återigen en stor dag när esterna fick sina egna, nationella mynt och sedlar i juni 1992. Historien passerade över ännu en tröskel. 

Den 14 september, samma dag som folkomröstningen om euron i Sverige, kommer esterna att folkomrösta om inträde i EU. Opinionsundersökningarna visar på en klar majoritet för ja-sidan. I förlängningen väntar inte bara inträde i EU. Euron kommer att ersätta kroon som valuta. 

Hur är detta möjligt? Hur kan det komma sig att esterna - trots den egna valutans historiska, symbolladdade betydelse - verkar vara beredda att överge kroon till förmån för euron?

Svaret är lika enkelt som självklart. I länder som har egna, bittra erfarenheter av det månghundraåriga europeiska inbördeskriget är det just de historiska lärdomarna som talar för ett fördjupat europeiskt samarbete. 

I Sverige finns inga massgravar, inga vita kors i oändligt långa rader. För oss svenskar - som under så många är har haft förmånen att få leva i fred och frihet -  känns risken för krig långt borta. Men så är det ju inte. Tala med din granne som har rötter i Finland eller som kom från Bosnien under 1990-talet. Det europeiska krigets erfarenheter är här och nu. Även i Sverige. 

Samma världsdel - samma pengar. Det är en oerhörd stryka. I spåren av ökad integration följer bättre förståelse för kulturella skillnader och gemensamma intressen. Euron minskar risken för krig. 

Visst kan vi svenskar välja att ställa oss utanför det europeiska samarbetets kärna - den inre marknaden och dess gemensamma valuta euron - därför att vi just nu anser oss tillräckligt starka på egen hand. Men hur länge varar den styrkan? Och vilka blir konsekvenserna av att ställa sig utanför - för jobben, välfärden och inflytandet? 

Fråga din grannfamilj; han jobbar på ABB och hon på lasarettet som sjuksköterska: 

Han kan berätta om hur viktigt det är att svensk industri kan hävda sig på världsmarknaden. I ett utvidgat EU kommer 400 miljoner människor att ha samma valuta, euron. Det är där vi måste vara; det är där våra företag måste kunna hävda sig.  

Hon kan berätta om att vården måste ha mer resurser - till både bättre vård och högre löner. Det kräver tillväxt. Det får vi genom att svensk industri kan hävda sig på exportmarknaderna. Det kan vi med euron. 

Ökad handel.

Lägre räntor.

Högre tillväxt.

Bättre välfärd.

Så ser sambanden ut. För jobbens och välfärdens skull säger socialdemokratin ja till euron. Men vi säger också ja till euron för att Sverige skall fortsätta att kunna påverka. 

Sveriges röst hörs både i Europa och i världen. Vi är respekterade och har under lång tid haft ett större inflytande än vad vårt lands storlek egentligen motiverar. Vi möter stort intresse för vår samhällsmodell. Runt om i Europa växer intresset för Sverige: för familjepolitiken, för det nya pensionssystemet, för arbetsmarknadspolitiken. Sveriges åsikter och erfarenheter är efterfrågade. Vi har något att berätta; något att vara stolta över fast vi inte är nöjda. 

Denna unika position att påverka i de internationella sammanhangen minskar om vi ställer oss utanför eurosamarbetet. 

Säger vi nej till euron kommer vi inte att få vara med där de avgörande besluten fattas. Vi kommer att få spela i EU:s B-lag. Sveriges relativa storlek kommer att minska. 

Jag kommer att rösta ja till euron - för inflytandet och fredens skull.

Jag kommer att rösta ja till euron - för jobbens och välfärdens skull.

Jag kommer att rösta ja till euron den 14 september.

Gör det du med!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Vår samhällsmodell har sina brister. Vi långt ifrån nöjda, men vi kan vara stolta över att ha format ett av de bästa samhällen som någonsin har funnits. 

Varför? Hur kan det komma sig att detta lilla land långt uppe i norr, på blott 100 år har kunnat resa sig från yttersta fattigdom och armod, till välstånd och välfärd? 

Beror det på att en elit har styrt samhället? Eller beror det på att vi har varit många som tagit ansvaret? Beror det på några fås människors unika begåvning, eller beror det på människor i samverkan? 

Vi vet svaret på dom här frågorna. Sanningen är ju den:

Vi får ett starkare samhälle om ALLA är med.

Vi blir alla rikare om INGEN slås ut.

Vi får alla ett bättre liv om vi vet att OCKSÅ ANDRA har möjligheter och ingen lämnas efter.

Alla, inte bara några.

Det är en moralisk övertygelse. Och denna moral - som är djupt förankrad i humanismens ideal - är framtidens moral.

Att öka orättvisorna har inte framtiden för sig.

Att resa murar och cementera klassklyftor har inte framtiden för sig.

Att skärpa motsättningar mellan människor har inte framtiden för sig.

Vill man hålla samman Sverige - eller Västerås för den delen - och få samhället att utvecklas och gå framåt, då måste alla känna delaktighet och få del av utvecklingen. 

Det är bara om alla får möjlighet till utbildning och bildning som vi kan bygga våra samhällen starka och mjuka på en och samma gång; frihet och trygghet på en och samma gång. 

Du skall veta att du inte förlorar ditt jobb om du blir sjuk eller blir med barn.

Du skall veta att du kan åldras i värdighet utan att behöva ligga dina barn till last.

Du skall veta att alla skolor håller hög kvalitet.

Du skall veta att välfärden omfattar alla.

Det är detta - att frihet förutsätter trygghet, och att trygghet föder frihet - som Högern aldrig har förstått.

Både trygghet och frihet.

Både jämlikhet och utveckling.

Det gick vi socialdemokrater till val på.

Det tänker vi socialdemokrater leva upp till.

*  *  *

Mötesdeltagare,

Blicka ut över Mälardalen. Se med egna ögon hur landskapet har formats genom årtusendena. 

En havsvik blev en insjö.

En sjöbotten blev en strand.

En istid blev en rullstensås.

Sverige är skogar och myrstackar, ängar och dungar.

Sverige är floder och stränder, träd och säd.

Men Sverige är också du och jag och alla andra före oss. Sverige är natur och kultur, forntid och nutid på en och samma gång.

Allt detta måste värnas och vårdas.

Vi behöver en livsmiljö som bejakar nyfikenheten och som stimulerar fantasin och drömmarna.

Vi behöver inspiration från böljande hav och tysta skogar, från vidsträckta ängar till nattsvarta kärnar.

Vi behöver undret i vårens blyga tussilago och näktergalens ljuvliga drill. 

Och hur skulle livet gestalta sig utan kultur? 

Formulera om frågan och vänd dig till en tonåring, och ställ frågan om han eller hon kan leva utan musik.

Eller fråga Henning Mankells många läsare.

Eller fråga ungarna i barnkören.

Eller fråga dig själv: Kan du leva utan musiken, teatern, konsten eller böckerna?

Det är klart att vi kan. Men ändå inte.

Utan kultur skulle vi inte kunna allt det kan.

Utan kultur skulle vi inte förstå det vi det vi tror oss begripa.

Utan kultur skulle vi inte vara de vi är.  

Jag skulle inte se dig, och du skulle inte se mig. 

Ingen skulle se de nya. Få skulle förstå det gamla. På en och samma gång är kulturen ett känselspröt mot framtiden och en förankring i historien.

Det är också så socialdemokratin måste vara. 

Vi är starkt förankrade i historien. "Vi byggde landet i gärning och ord, röjde dess tegar och plöjde dess jord."

Men samtidigt har vi utvecklade känselspröt som pejlar in det nya, som är riktade mot det okända.

En öppen, nyfiken och generös socialdemokrati.

En socialdemokrati med starka värderingar och djup övertygelse.

En socialdemokrati för metallarbetare och vårdbiträden, för både finska och kurdiska västmanlänningar.

Det är så vår socialdemokrati skall vara.

Det är den socialdemokratin som begärde väljarnas förtroende.

Det är den socialdemokratin som nu tar itu med arbetsuppgifterna.

Tack för ordet.