Vad var det som fick pionjärerna i arbetarrörelsen att starta socialdemokratiska tidningar?

Naturligtvis handlade det om publicistiska ambitioner. De ville se en annan skildring av samhället än den som den borgerliga pressen stod för. De ville sätta strålkastarna på klassamhällets orättvisor, på den sociala misären och otryggheten. Och de ville skapa ytterligare en mötesplats för arbetarrörelsens medlemmar. Ett forum, där de aktiva kunde berätta för varandra om vad som hände runt om i rörelsen, om nya politiska initiativ, nya krav och nya medlemmar.

Men viljan att bryta den borgerliga pressens dominans rörde något mer än begränsade publicistiska strävandena. DetS handlade om arbetarrörelsens helt avgörande uppgift, nämligen att övertygamänniskor om jämlikhetens moraliska och etiska överlägsenhet.Med en socialt avslöjande journalistik, en publicistisk agitation på ledarplats och en öppen debatt hoppades arbetarrörelsens pionjärer att tidningarna skulle bryta mark för jämlikheten.

I Sydöstrans barndom mötte jämlikhetstanken ett enormt motstånd.

Den stred inte bara mot det gamla samhällets sociala och ekonomiska maktstrukturer. Den vände också upp och ner på tidens föreställningar om vad som avgjorde den enskilda människans livsbana. Sociala orättvisor, otrygghet och fattigdom förklarades ofta med hänvisning till ett blint öde eller till outgrundliga och utommänskliga krafter. Och ofta försvarades skillnaderna med att de gav samhället en eftersträvansvärd dimension; de klargjorde för medborgarna att det lönade sig att anstränga sig.

De socialdemokratiska tidningarna var outtröttliga i sin argumentation. De visade att bara ett samhälle, där medborgarna möts som jämlikar, där alla har samma rätt och alla får samma möjligheter att utvecklas, kan försvaras moraliskt.

Den svenska arbetarrörelsens och de socialdemokratiska tidningarnas stora, historiska seger handlar just om detta. De vann debatten om jämlikheten!

Idag finns det knappast någon seriös politisk kraft som öppet hävdar det etiskt rimliga eller moraliskt försvarbara i stora sociala skillnader. Och det finns idag knappast någon tidning som på ledarplats går till storms mot idén om alla människors lika värde.

Men även om debatten är vunnen är inte jämlikheten förverkligad.

Istället har kampen för jämlikhet bytt karaktär. Och debatten fått en annan inriktning.

Nu handlar debatten den istället om politikens möjligheter och begränsningar.

Medan få numera öppet argumenterar mot jämlikhetsidén, hävdar desto fler att idén i själva verket inte låter sig förverkligas.

Man behöver inte följa den politiska debatten länge, förrän man ser staplarna av invändningar:

"Jämlikheten hindrar tillväxten." "Kostnaderna för välfärden tränger ut andra viktigare värden i samhället." "Internationaliseringen omöjliggör ambitiösa nationella välfärdsatsningar." "Den demografiska utvecklingen hindrar en gemensam välfärd."

Men de anförda restriktionerna saknar stöd i verkligheten.

En rad studier visare att utjämning och tillväxt inte står i motsats till varandra. Tvärtom, de utvecklade länder, som har relativt små sociala skillnader, har en bättre ekonomisk tillväxt.

Utgifterna för välfärden utgör inte heller något avgörande hinder för en god utveckling av samhällsekonomin i övrigt eller för utvecklingen av den privata konsumtionen. De totala sociala utgifternas andel av våra gemensamma resurser (BNP) har minskat under 90-talet. Netto motsvarar de idag mindre än 30 procent av BNP.

Inte heller kan man visa att det ökande internationella beroendet skulle vara ett hinder för en fortsatt välfärdspolitik. I förhållande till omvärlden har Sverige inga extremt stora sociala utgifter. Om man tar hänsyn till ländernas skilda beskattningssystem (huruvida sociala förmåner beskattas eller inte) visar det sig exempelvis att Tyskland har större sociala utgifter än vi har och att vi ligger i nivå med flera andra länder i Europa.

Och det faktum att vi blir äldre och lever friska under en längre tid innebär inte att vi inte klarar att också i framtiden gemensamt finansiera vården om de äldre. Vi blir äldre som en följd av att vi är friska under längre tid.

Frågan om vi vill utjämna de sociala klyftorna handlar således alltjämt om den politiska ambitionen. Om vi vill avsätta en stor del av våra resurser till gemensamma ändamål - en god skola och en trygg vård och omsorg för alla medborgare - så är det fullt möjligt.

Inför en ökad osäkerhet om den internationella ekonomin, som följer av risken för krig, är det självklart att regeringen ska behålla ordning och reda i de offentliga finanserna. Att med hänsyn till en osäker konjunktur avvakta med vissa sociala reformer och utgifter möter bara respekt hos medborgarna.

Men dessa omedelbara bekymmer får inte skymma sikten. Socialdemokratins långsiktiga mål är och förblir social utjämning.

Nu behövs ett ihärdigt arbete för att visa att rättvisa och jämlikhet inte bara är en god idé, utan faktiskt också är möjlig att förverkliga.

För det krävs ett intensivt opinionsarbete. Och en radikal journalistik, som vågar granska och avslöja ihåligheten i alla påståenden om hur omöjlig jämlikheten är.

Vi borde ha fler tidningar inom arbetarrörelsen. Just därför är det viktigt att vi ställer upp för de vi har. Sydöstran är viktig. Om vi vill ha rättvisa.