Diskussionen om regeringsmakten efter valet handlar om att ta ansvar för Sverige. Den gäller vilken regering som bäst kan främja välfärd och sysselsättning, tillväxt och framsteg i vårt eget land. Men frågan om hur regeringen skall se ut måste också handla om hur vi förhåller oss till andra länder, hur vi bäst deltar i samarbetet i Europa och med resten av världen - och ytterst också om vilken säkerhetspolitik som vårt land skall stå för.

Inom utrikes- och säkerhetspolitiken har vänsterpartiet och miljöpartiet på en rad punkter en annan inställning än den som vi socialdemokrater står för. Det är av dessa skäl svårt för oss att nu acceptera ett samarbete i regeringsställning med något av dem:

* EU-politiken: Vänsterpartiet och miljöpartiet har som mål att Sverige skall lämna EU. För oss är EU-medlemskapet centralt i strävan att säkra en långsiktig fred i Europa. Ett nära samarbete med andra länder, som inom EU, är nödvändigt för att klara miljön och sysselsättningen, tillväxten och välfärden. EU är också, näst FN, vårt viktigaste redskap för att främja global utveckling.

* Säkerhetspolitiken: Socialdemokraterna har sökt brett stöd i riksdagen för en ny beskrivning av vår säkerhetspolitiska linje, med tonvikt både på den militära alliansfriheten och på nödvändigheten av samarbete med andra länder. Vänsterpartiet och miljöpartiet ville inte ställa upp på denna beskrivning.

* Försvarspolitiken: Vänsterpartiet och miljöpartiet vill rusta ned det militära försvaret, och omvandla det till ett civilt och socialt försvar. För socialdemokraterna är det viktigt att Sverige har en betryggande egen försvarsförmåga, också till stöd för vår militära alliansfrihet.

* Internationell krishantering: Vänsterpartiet och miljöpartiet vill inte att vi deltar i EU:s militära krishantering. De vill att vi lämnar Partnerskap för fred, och avstår från att delta i NATO-ledda fredsbevarande operationer. Det skulle allvarligt försvåra för Sverige att bidra till internationellt fredsbevarande arbete. Social-demokraterna vill i stället göra mer för att hjälpa till att förebygga och hejda konflikter och bistå människor i nöd.

* Vapenexporten: Vänsterpartiet och miljöpartiet vill avveckla all svensk vapenexport. De vill inte heller att Sverige skall utveckla vapensystem med andra länder. Det riskerar leda till att Sverige tvingas närmare NATO, eftersom det är viktigt för vår alliansfrihet att kunna utveckla och tillverka egen försvarsmateriel.

* Schengen: Vänsterpartiet och miljöpartiet vill att Sverige lämnar Schengen-samarbetet eller förändrar det i grunden. För socialdemokraterna är Schengen-överenskommelsen en förutsättning för att säkerställa fri rörlighet inom EU-området. Även Norge är nu med, vilket säkrar den nordiska passfriheten. Den vill inte vi ge upp.

* FN och folkrätten: Vänsterpartiet och miljöpartiet är i stort sett motståndare till all våldsanvändning, även om den sker efter klartecken från FN:s säkerhetsråd. För socialdemokraterna är det självklart att säkerhetsrådets beslut måste respekteras. Även om konflikter främst skall lösas på fredlig väg måste FN ha rätten att som en sista utväg också använda militära medel, för att möta hot mot internationell fred och säkerhet.

Sverige är ett land som möts med respekt i omvärlden. Det har jag själv tydligt kunnat märka under mina år som utrikesminister, inte minst under ordförandeskapet i EU. Man upplever oss som ärligt intresserade och engagerade för ett brett internationellt samarbete, på alla möjliga områden. Miljöpartiets och vänsterpartiets nuvarande politik får råda kommer bilden av oss i utlandet att bli en annan. Dessa båda partier står för en mer inåtvänd politik, med mindre av samverkan och mer av otydlighet. Detta vill inte vi socialdemokrater medverka till.

Därför är det ännu svårare att begripa hur borgerliga partier nu oblygt uppvaktar miljöpartiet, och med hjälp av ett antal ministerposter försöker locka in dem i ett regeringssamarbete. Här är ju klyftan inom utrikes- och säkerhetspolitiken avsevärt större:

* Folkpartiet, som genast vill ansluta Sverige till NATO, vill plötsligt sitta i samma regering som NATO-motståndarna i miljöpartiet.

* Folkpartiet, som till och med velat ha ett federalt Europa, diskuterar nu regeringssamarbete med ett miljöparti som vill att Sverige skall lämna EU.

* Folkpartiet, som uttalat starkt stöd för USA:s agerande efter den 11 september förra året, är nu berett att samregera med ett parti som varit mycket kritiskt mot det amerikanska handlandet.

Exemplen kan göras flera. Men i grunden ser ju alla vad det handlar om: De borgerliga partierna misslyckades med att själva erövra regeringsmakten. I stället försöker de nu störta regeringen med hjälp av ett parti som är dem ännu mer ideologiskt avlägset. Men i strävan att få bort socialdemokraterna är tydligen ingenting heligt. Därför har man valt att kompromettera sig också i frågor av stor nationell betydelse för vårt land, inklusive säkerhetspolitiken och EU-politiken.

Detta är inte seriöst. Sverige behöver en regering som tar ett annat slags ansvar för Sverige, också när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken.

Anna Lindh
Utrikesminister