En av de viktigaste lärdomarna av 1990-talet är att sunda offentliga finanser och stabila priser är grunden för välfärden. Hög inflation är varken bra för tillväxt eller rättvisa. Stora underskott i de offentliga finanserna måste förr eller senare betalas.
Detta var bakgrunden till att vi socialdemokrater med sådan kraft tog itu med den växande statsskulden och de stora budgetunderskotten när vi tillträdde i mitten av nittiotalet.
I dag har Sverige återigen sunda offentliga finanser. Överskottet var förra året närmare 5 procent av BNP, och förväntas i år bli 1,8 procent. Det kan jämföras med att Euroländerna har ett underskott i på i snitt 1,1 procent i år.
En del kallar detta kameralt. Och visst är det kameralt att ta ansvar för kommande generationer. Men det är samtidigt dynamiskt.

Utvecklingen under 1990-talets senare del visar tydligt att med ordning och reda i statens finanser stiger tillväxten och ökar sysselsättningen.
Även om det i dag finns en samstämmighet i ord och skrift bland de svenska riksdagspartierna om vikten av sunda offentliga finanser, indikerar verkligheten i praktisk handling det motsatta.
Att statsskulden fördubblades under 1991-94 är väl känt. Dessvärre är detta ingen isolerad olyckshändelse som kan förklaras enbart av en internationell lågkonjunktur. Bristande ansvarstagande ledde även under åren 1976-82 till stora budgetunderskott och en kraftig skuldökning.

Samma mönster går igen i dag.
De tre största landstingen, region Skåne, Västra Götaland och Stockholms läns landsting fick alla ett moderatlett styre efter valet 1998. Resultatet blev stora underskott och ekonomisk kris i samtliga tre landsting.
Som finansminister ser jag ytterst allvarligt på detta. Det påverkar direkt miljoner människor som bor i dessa regioner. Indirekt påverkar det också resten av Sverige.

Om Stockholms läns landsting i stället skulle uppfylla lagens krav om balans skulle överskottet i de offentliga finanserna i år bli över 2,0 procent av BNP.
I Stockholm skyller moderaterna som vanligt ifrån sig. Det är skatteutjämningens fel, säger de. Det räcker dock att besöka deras partivänner i Skåne för att upptäcka att argumentet är ihåligt. I moderatstyrda Skåne, dit en del av Stockholms utjämningsavgift går, har landstinget också miljardunderskott i budgeten. Men, de har inget utjämningssystem att skylla på.
I Västra Götaland tröttnade folkpartiet och centern på moderaternas oansvariga budgetpolitik för att i stället bilda majoritet med socialdemokraterna.

Av en ren händelse har ekonomin sedan förbättrats kraftigt i Västra Götaland. Ett miljardunderskott har förbytts i ett överskott på drygt 200 miljoner kronor. Samtidigt har ekonomin i Skåne och framför allt Stockholm förvärrats dramatiskt.
Att det finns strukturella skillnader i olika regioner i Sverige är väl känt. I vissa delar av landet finansierar kommunerna t ex tolv års grund- och gymnasieutbildning för sina unga för att sedan se dem försvinna iväg lagom tills de ska börja jobba och betala skatt. För att mildra effekterna av strukturella skillnader och fördela kostnader och intäkter jämnare över landet finns ett utjämningssystem mellan kommunerna och mellan landstingen.
Attackerna mot utjämningssystemet har tidigare kunnat avfärdas som extrema. Folkpartiet, kristdemokraterna och centerpartiet har tillsammans med oss socialdemokrater länge stått bakom principen om ett utjämningssystem. Endast moderaterna har vikit av, om än inte lika extremt som sina företrädare i huvudstaden.
Nyligen sade dock folkpartiets landstingsråd i Stockholm att "folkpartiets alternativ är att skatteutjämningen som den nu ser ut ska bort". Hans kristdemokratiska kollega talar om att det krävs "en radikal reformering" av skatteutjämningen.

Den andra maj presenterade oppositionen sina ekonomiska motioner med anledning av regeringens vårproposition. Moderaterna gick då som vanligt till attack mot skatteutjämningssystemet och hotar att kraftigt försämra för de mest utsatta delarna av landet.
Men från de övriga tre borgerliga partierna kom inga besked överhuvudtaget. Hur ska denna tystnad tolkas?

Ställer folkpartiet och kristdemokraterna upp på moderaternas attacker mot utjämningssystemet, så som företrädarna i Stockholm säger? Och hur långt är centern berett att kompromissa i fråga om skatteutjämningen för att än en gång få sitta i regering med moderaterna?
Att utjämningssystemet ger mer rättvisa förutsättningar är viktigt, men löser självfallet inte alla problem. Regioner och kommuner måste själva ta ansvar för sin långsiktiga utveckling. Under nittiotalet har staten gått in med särskilda riktade insatser i de kommuner där problemen varit störst. Men, det har skett efter att stat och kommun gemensamt har kommit överens om vilka insatser kommunen själv måste göra.
Den situation vi ser i Stockholms läns landsting skiljer sig dock markant från problemen i glesbygdskommuner, eller i de kommuner som drabbades hårt av fastighetskrisen under nittiotalet.

De ekonomiska förutsättningarna i Stockholm är de bästa i landet. Skattekraften är 20 procent högre än snittet och skatteintäkterna - inklusive statsbidrag och utjämningsavgift - har de senaste två åren ökat med nära fyra miljarder kronor.
Ändå har det moderata styret inte lyckats förvalta dessa goda förutsättningar på annat sätt än att det lett till den sämsta ekonomin i landet. Mönstret går igen.
Nu har det gått så långt att de övriga partierna i det borgerliga samarbetet börjar reagera mot
den moderata ansvarslösheten. I
Västra Götaland bröt folkpartiet och centern med moderaterna och är nu med och tar ansvar för en utveckling som är på väg åt rätt håll.
I Stockholm har folkpartiet och kristdemokraterna sagt att de är beredda att höja skatten, eftersom de också ser att välfärden blir alltmer hotad av den medvetna underskottspolitik som moderaterna går i spetsen för.

Det är bra att det finns borgerliga partier som är beredda att ta ansvar. Det kommer att behövas. Den ekonomiska situationen i Stockholms läns landsting är nu så allvarlig att den håller på att bli en nationell angelägenhet.
Moderaternas lagtrots och medvetna underskottspolitik bäddar för att staten kommer att vara tvungen att axla en del av det ansvar det regionala styret i Stockholm inte självt förmått att ta.
Så länge den medvetna underskottspolitiken fortsätter i Stockholm vore dock varje statlig insats verkningslös. För att statliga insatser ska vara verkningsfulla måste de regionalt styrande komma till insikt om att det krävs betydande insatser också på det regionala planet. Att skylla ifrån sig löser inga problem.

Att moderata politiker i Stockholm systematiskt använder underskott i ekonomin som murbräcka för att få igenom en urholkning av välfärden är allvarligt i sig, men i första hand en angelägenhet för väljare och patienter i Stockholmsregionen.
Men när misskötseln är av sådan art att den också påverkar hela Sveriges ekonomi negativt är frågan en nationell angelägenhet.

Bosse Ringholm
finansminister