Regeringen godkände Nuon-affären som hittills kostat skattebetalarna 37 miljarder kronor. Det är riksdagens plikt att granska regeringen. Politiskt ansvar måste kunna utkrävas i en demokrati menar Mikael Damberg.

Debattartikel publicerad i SvD, 27 juli 2013.

Det är helt uppenbart att vi nu behöver diskutera de principer som ska styra det statliga ägandet framöver. I synnerhet måste vi tala om hur svenskarnas gemensamma energibolag Vattenfall bäst gynnar svensk energipolitik och tillvaratar våra naturtillgångar. Att hitta vägar till hållbara affärer i framtiden får dock aldrig utesluta att man tar ansvar för redan ingångna affärer. I de senaste turerna kring Vattenfalls enorma förlustaffär med holländska Nuon märks från regerings­håll en vilja att försöka reducera befogad kritik till att bara vara ”en del av det politiska spelet”. En sådan hållning menar jag är djupt oansvarig.

Regeringen har ett otvetydigt ekonomiskt ansvar som ägare av Vattenfall för bolagets ekonomi. Regeringen godkände en affär som hittills kostat skattebetalarna 37 miljarder kronor – ett exempellöst slöseri med våra gemensamma tillgångar. Det är riksdagens plikt att granska regeringen och kräva att den kan stå för och motivera sina beslut. Politiskt ansvar måste kunna utkrävas i en demokrati och det är precis vad som nu sker.

Men granskningen försvåras av att regeringen ger oklara besked i ansvarsfrågan och dessutom lämnat flera motsägelsefulla versioner om vad som egentligen hände i regeringskansliet inför jätteaffären. Turerna kring det hårt kritiserade köpet av energibolaget framstår som märkliga för oss som arbetar i riksdagen. För den genomsnittlige mediekonsumenten torde allt vara mycket snårigt. De är icke desto minde viktiga att reda ut.

Trots att Svenska Dagbladet tidigare i år avslöjade att tjänstemän i regeringen inför köpet kände till att Nuons pris kunde vara överskattat har regeringen hårdnackat hävdat att den enda minister som haft kännedom om affärens detaljer är förre näringsminister Maud Olofsson och hennes medarbetare på näringsdepartementet.

Protokoll från näringsdepartementets diarium visar även att Olofsson tog upp frågan om Vattenfalls förvärv av Nuon med Fredrik Reinfeldt och de andra borgerliga partiledarna. Vilka enligt protokollet från regeringens diarium ska ha kommit fram till slut­satsen ”Finns ej skäl att säga nej till affären”.

Varför regeringen kommit fram till denna ståndpunkt trots sina egna experters varningar är en fråga som samtliga regeringsföreträdare hittills vägrat svara på trots att dokumentet publicerats tidigare.

När finansmarknadsminister Peter Norman fick frågan häromdagen presenterade han plötsligt en helt ny och närmast häpnadsväckande förklaring. Enligt Norman är regeringens eget diarium felaktigt. Fredrik Reinfeldt och de andra ministrarna ska således inte alls ha varit informerade om affären.

Vad vi nu bevittnar är egentligen oerhört – sittande regering försöker övertyga medborgarna om att en minister gav klartecken för ett statligt bolag att genomföra den största kontantuppgörelsen i Sveriges historia utan att informera övriga statsråd inklusive statsministern.

Varför regeringen agerar på detta sätt har nog bara en förklaring. Vad man nu kämpar för att undvika är att ställas till svars för sitt agerande.

När Vattenfalls nuvarande ledning intervjuas i tv säger man att man inte vill recensera den tidigare ledningens agerande. Tidigare ledning har heller inte lust att redogöra för sitt handlande.

Regeringen gömmer sig bakom avgångna ministern Maud Olofsson som man menar var den enda från regeringen som agerade i affären. Hon vill inte kommentera saken ytterligare.

Beskedet till svenskarna, vars gemensamma tillgångar minskat med ofantliga 37 miljarder kronor, är alltså att ingen i nuvarande maktställning bär ansvaret. Det är inte sant. Regeringen har ägaransvar för Vattenfall och statens övriga bolag. Regeringens ansvar är kollektivt. Precis som i en bolagsstyrelse är man gemensamt ansvariga för varje fattat beslut.

Fredrik Reinfeldt har fullt ansvar för regeringens arbete och var med under hela affären. Varför agerade han inte på varningarna från tjänstemännen i regeringskansliet? Varför godkände han affären? Det mest rakryggade och det enda rimliga är naturligtvis att statsministern självmant svarar på dessa frågor och redogör för sin regerings handlande i anslutning till jätteaffären med Nuon. Det ingår i jobbet som statsminister.

Mikael Damberg, gruppledare i riksdagen