Debattartikel, SvD Brännpunkt 26 mars 2012.

Den 1 april är det fyllnadsval till parlamentet i Burma. I samband med detta har ett antal röster inom EU höjts för att det nu är dags att släppa sanktionerna mot landet. Det är en förhastad åtgärd som kommer leda fel och riskerar legitimera en regim vars påstådda reformprocess är allt annat än tillräcklig.

Sedan 1962 håller militären ett järngrepp om makten i Burma. 2010 genomfördes ett av allt att döma riggat val som inte ledde till något annat än att militären bytte uniformerna till civila kostymer i ett försök att vinna omvärldens erkännande. Sedan dess har mycket hänt. Politiska fångar har frigetts, oppositionsledaren Aung San Suu Kyi tillåts numera verka politiskt och censuren har mildrats något.
 
Regimen påstår nu att nästa steg i denna så kallade reformprocess är fyllnadsvalet i parlamentet den 1 april. Flera röster säger nu att denna reformprocess är så pass omfattande att det är dags för omvärlden att lyfta sanktionerna mot landet. Vi delar inte denna uppfattning.
 
De som förespråkar att sanktionerna ska lyftas brukar hävda att fyllnadsvalet till parlamentet den 1 april är den indikator som ska fälla avgörandet för omvärldens hållning gentemot landet. Men valet i april handlar om 48 platser av 1158 platser i parlamentets över- och underhus. Alltså kommer valet inte ha något avgörande inflytande på landets utveckling.

Om detta val skulle få oss att helt ändra vår inställning till landets styrning hade vi med andra ord gjort Burmas befolkning en stor otjänst.
 
Därtill brukar sanktionsmotståndarna lyfta fram att de frigivanden av politiska fångar som genomförts är så pass omfattande att det är dags att lätta på sanktionerna. Givetvis är det positivt att politiska fångar frigetts, men över 800 politiska fångar sitter fortfarande bakom galler. Detta är ungefär lika många som innan det så kallade saffransupproret 2007. Innan 2007 pratade EU och USA om att öka sanktionerna mot landet. Nu när vi är tillbaka på samma nivåer pratas det om att släppa på sanktionerna. Omvärldens närminne tycks vara kort.

Samtidigt finns det flera saker sanktionsmotståndarna helt har glömt bort. I gränsområdena fortsätter övergreppen mot landets etniska minoriteter och fortfarande åsidosätts de mänskliga rättigheterna för hundratusentals människor. Här syns ingenting av de reformer som det pratas om från regimens sida. Att släppa på sanktionerna nu är att legitimera en regim som fortfarande begår övergrepp.

I april kommer EU att anta en ny Burmapolicy. Vad som sägs i förhandlingarna inför denna policy är hemligt, men rykten gör gällande att det kan handla om mycket stora förändringar i attityden gentemot regimen i Burma. Blir fyllnadsvalet demokratiskt kan EU komma att lyfta alla sanktioner, inklusive vapenembargot. Detta vore förödande. De förändringar som genomförts hittills är allt annat än tillräckliga.
 
Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi har uppmanat oss att inte dra några förhastade slutsatser om det som nu sker i Burma. Det är av största vikt att vi är lyhörda för demokratirörelsens önskningar och för en dialog med dem om hur sanktionerna ska se ut i framtiden. Att lätta på sanktionerna redan nu vore att nonchalera deras varningar.

Vi bör bejaka utvecklingen i Burma. De förändringar som skett det senaste året är ett resultat av omvärldens sanktioner. Sanktioner måste alltid fungera både som piska och morot genom att omvärlden sätter upp tydliga kriterier för när sanktionerna ska lättas. Än är dock dessa kriterier långt ifrån uppfyllda och utan sanktionerna förlorar vi ett kraftfullt verktyg för att hjälpa de som kämpar för ett fritt Burma.
 
Därför vore ett avskaffande av sanktionerna ett svek mot Burmas folk.

MARITA ULVSKOG, Europaparlamentariker

ANNA HEDH, Europaparlamentariker

ÅSA WESTLUND, Europaparlamentariker

PHIA ANDERSSON, riksdagsledamot

PETER WEIDERUD, ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

MAGNUS NILSSON, ordförande Socialdemokratiska studentförbundet

ELLINOR ERIKSSON, förbundssekreterare SSU

FREDRIK LUNDH SAMMELI, förbundsordförande Unga Örnar