Häromdagen fick jag höra en på samma gång vacker men tragisk historia. Det var en lärare i Husby som en dag hade träffat en av sina elever på ett ovanligt strålande humör.

Orsaken var att elevens föräldrar hade lyckats klämma in två våningssängar i varje sovrum, och föräldrarna hade plötsligt fått vardagsrummet för sig själva. En normalstor trea räckte äntligen för hela flerbarnsfamiljen.

Så här ser det ut i vissa delar av Sverige. Många kämpar för att få lönen att räcka till hyran. Och för många stannar drömmen om ett eget radhus eller villa just vid en dröm som aldrig förverkligas.

Men samtidigt som någon blir glad åt en ny våningssäng jublar andra åt den borgerliga regeringens förslag om sänkt fastighetsskatt.

Jag har förståelse för att många radhus-ägare i landets tillväxtkommuner blir glada över att få sin fastighetsskatt sänkt med ett par tusenlappar om året.

Men jag har ingen förståelse för att många vanliga villaägare och bostadsrättsinnehavare i andra delar av landet ska betala för detta genom en kraftigt höjd och därtill retroaktiv reavinstskatt – en skatt som Fredrik Reinfeldt så sent som för ett år sedan kallade för en ”konfiskatorisk skatt” här på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt.

Den borgerliga regeringens förslag om sänkt fastighetsskatt innebär i praktiken en omfördelning från glesbygd till storstädernas och kustområdenas rikemansbygd. Förslaget tar ifrån de med lågt värderade villor och ger till de med stora, imposanta villor i attraktiva områden.

Det är orättvist och har inte en ”rimlig fördelningspolitisk profil”, som finansminister Anders Borg hävdat.

Men utöver denna generella orättvisa får den sänkta fastighetsskatten, i kombination med den avskaffade förmögenhetsskatten, fullständigt absurda konsekvenser.

Sveriges allra rikaste hushåll får helt orimliga skattesubventioner – samtidigt som många andra knappt får någonting.

Låt mig ge ett exempel: En direktörsfamilj i Djursholm vars villa är taxerad till sju miljoner kronor har under den senaste veckan fått skatten sänkt med 125000 kronor om året – 65000 kronor i fastighetsskatt och 60000 kronor i förmögenhetsskatt.

Därutöver får direktörsfamiljen möjlighet till ytterligare konsumtionsutrymme när fastigheten stiger i värde när villa- priserna i attraktiva områden nu rusar i höjden.

Detta är utmanande. Samtidigt var det inte länge sedan alla långtidsarbetslösa fick sina ersättningar sänkta till 65 procent, alla förtidspensionärer fick sina framtida ålderspensioner försämrade och alla långtidssjukskrivna fick lägre sjukersättning.

Därtill är det ekonomiskt oansvarigt, av flera anledningar:

1. Den borgerliga regeringen genomför dessa förändringar när ekonomin befinner sig på toppen av en högkonjunktur. Varje ofinansierad skattesänkning riskerar att leda till ökad inflation och överhettning. Nu får Riksbanken argument för ytterligare räntehöjningar.

2. Förslagen presenteras mitt under avtalsrörelsen, och kan leda till att spänningarna på arbetsmarknaden stiger när löntagarna nu ser att de direktörer som redan har höjt sina löner och arvoden kraftigt dessutom får lägre fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt.

3. Den förändrade fastighetsskatten riskerar att leda till sämre rörlighet på bostadsmarknaden. Ylva Yngvesson på Swedbank säger att ”för att kompensera höjningen (av reavinstskatten) måste man bo kvar i huset i åtminstone tjugotalet år”. Det blir svårare för unga att ta sig in på bostadsmarknaden.

Mot denna bakgrund är det inte särskilt förvånande att inte ens den borgerliga regeringens finansminister ursprungligen höll med om utformningen av förslagen. Men vad hjälper det?

Situationen påminner om den borgerliga regeringsperioden 1991 till 1994 när en svag finansminister inte klarade av att säga nej när partiledarna krävde att få igenom sina hjärtefrågor.

En sak framstår i alla fall med all tänkbar tydlighet. Det spelar ingen roll om moderaterna kallar sig för nya eller gamla eller om deras partiledare bor på övre Östermalm eller i mexitegelvilla i Täby – de går ändå bara de rika direktörernas ärenden.

Pär Nuder
vice ordförande i finansutskottet (s)