Debattartikel publicerad i GP 2007-03-02

Regeringens utförsäljningar skadar Sverige
Idag lämnar regeringen sin utförsäljningsproposition till riksdagen. Sedan tidigare är det känt att statliga företag till ett värde av minst 150 miljarder kronor ska säljas ut under de kommande fyra åren. Känt är också att det är TeliaSonera, Nordea, OMX, Vasakronan, SBAB och Vin&Sprit som står högst upp på säljlistan. Tillsammans värderas dessa sex företag till omkring 250 miljarder kronor och motsvarar därmed mer än en tredjedel av den statliga bolagsgruppens samlade värde på 675 miljarder kronor. Men detta är bara början. Regeringens mål är att alla statliga företag som verkar på konkurrensutsatta marknader, motsvarande ett värde av 600 miljarder kronor eller 90 procent av den statliga bolagsgruppen, på sikt ska säljas ut.

Denna märkliga ordning, att sätta upp skarpa utförsäljningsmål i kronor utan att först tänka igenom argumenten för att sälja ut, har under vinterns debatt lett till allt fler motsägelsefulla besked från regeringen. Varje gång regeringen tvingas försvara varför man vill sälja ut ett statligt bolag så presenteras en ny målsättning med utförsäljningen. Den oreda i argumentationen som präglar statsrådet Odells agerande riskerar att stå svenska skattebetalare dyrt och kan drabba viktiga företags framtidsmöjligheter.  Regeringens agerande tyder på att man styrs av en ideologisk blindhet, där rationella argument läggs åt sidan. Bakom utförsäljningen finns bara en enda bärande tanke: staten ska inte äga.

För det första så ger utförsäljningarna staten lägre intäkter. Genom att använda de 150 miljarder kronorna till att betala av på statsskulden minskar statens räntekostnader enligt vissa beräkningar med drygt 5 miljarder kronor per år. Men samtidigt går staten också miste om stora utdelningar. 2006 delade bara TeliaSonera, Nordea, OMX, Vasakronan, SBAB och Vin&Sprit ut nästan 10 miljarder kronor till staten och i år väntas utdelningarna från dessa sex företag stiga till närmare 16 miljarder kronor.

Det faktum att de statliga företagen är mycket välskötta ger inte heller det några hållbara skäl till varför massiva utförsäljningar nu skyndsamt måste genomföras. Bara under 2006 ökade de statliga företagens börsvärde med 30 procent. Från 2001 till 2006 har de statliga företagen delat ut 75,5 miljarder kronor till statskassan och allting tyder på att 2007 medför ytterligare en rekordutdelning. Riksdagens Utredningstjänst (RUT) har på vårt uppdrag gjort en sammanställning över de statliga företagens värdeutveckling. Sedan 2002 har värderingen av den statliga bolagsportföljen stigit med omkring 300 miljarder kronor, nästan en fördubbling av värdet. Vid årsslutet 2002 uppgick börsvärdet på de noterade statliga företagen till 92,4 miljarder kronor. Sedan dess har värdet stigit med 70,7 miljarder kronor och innehavet noterades i den senaste delårsrapporten i november till 163,1 miljarder kronor. Värdet av statens innehav i TeliaSonera ökade från årsskiftet 2002 med drygt 39 miljarder kronor till 108,8 miljarder kronor i november 2006. Statens innehav i Nordea ökade under samma period nästan 29 miljarder kronor till 49,5 miljarder kronor. Och sedan den senaste kvartalsrapporten har värdeökningen fortsatt uppåt. De statliga företagen är med andra ord välskötta, levererar god avkastning och visar en mycket god värdeutveckling. Regeringen måste därför idag redovisa de ekonomiska grunderna för utförsäljningarna.

För det andra innebär utförsäljningarna en stor risk för en ökad kortsiktighet i ägandet av viktiga svenska företag och i TeliaSoneras fall också av viktig svensk infrastruktur. TeliaSonera och Nordea men även SBAB är nämligen goda exempel på hur ett ansvarstagande och långsiktigt statligt ägande kan bidra till att skapa mycket större värden, såväl ekonomiska som samhälleliga, än utförsäljningens engångsintäkter.

Nordea har utvecklats mycket starkt genom flera samgåenden mellan nordiska banker. Staten har under denna tid varit en aktiv och ansvarstagande ägare. Idag är Nordea ett av Sveriges viktigaste företag, med stor betydelse för Stockholms attraktionskraft som finanscentrum i norra Europa. Också för TeliaSonera har svenska statens aktiva och långsiktiga ägande varit av mycket stor vikt för utvecklingen av bolaget under en period av sammanslagningar och internationell expansion. Och idag spelar företaget en avgörande roll för Sveriges position som ett ledande IT- och telekomland. Huvudkontoret i Stockholm och FoU-verksamheten i Sverige bidrar också väsentligt till Sveriges attraktionskraft. SBAB har bidragit rejält till prispressen på bolånemarknaden. Enligt RUT:s beräkningar har SBAB:s agerande bidragit till att en familj med ett 2-miljonerkronorslån på sin bostadsrätt sparat omkring 14 000 kronor årligen på ökad konkurrens och sänkta räntemarginaler. Regeringen måste idag visa hur man säkerställer att en ideologiskt betingad utförsäljning inte leder till ett ökat kortsiktigt ägande av TeliaSonera och Nordea till förfång för Sverige. Regeringen måste också kunna visa att svenska bankkunder inte kommer att möta sämre konkurrens och högre räntemarginaler i framtiden.

För det tredje så saknar regeringen en gemensam linje för utförsäljningarna. Den borgerliga regeringen känner sig pressad av frågorna kring vad som händer när staten säljer sitt innehav. Därför har statsminister Fredrik Reinfeldt krävt att Mats Odell vid försäljningarna ska ta hänsyn till såväl den ”industriella logiken” som FoU, huvudkontorens placering och utförsäljningens effekter för sysselsättningen. Mats Odell säger sig dock inte ha fått något annat uppdrag än att sälja till högsta möjliga pris och enligt honom ger inte heller budgetlagen något utrymme för att ta andra hänsyn än just priset. Denna utförsäljningsröra kommer att leda till stora problem för regeringen. Sannolikt räknar nu flera riskkapitalbolag med att göra stora vinster på regeringens politik. En kortsiktig strategi för uppköp av väl kapitaliserade bolag kan ge underlag för mycket höga bud. Men det riskerar att leda till att huvudkontor och forskning och utveckling lämnar landet. Om regeringen å andra sidan väljer att sälja till underpris så måste regeringen till riksdagen motivera varför man skänker bort en del av medborgarnas förmögenhet till någon enskild.

Om Fredrik Reinfeldt på allvar är bekymrad över hur utförsäljningarna kommer att påverka sysselsättningen, Stockholms roll som nordiskt finanscentrum, konkurrensen på bolånemarknaden och Sveriges position som ett ledande IT- och telekomland har han bara ett alternativ, att stoppa utförsäljningarna och ställa samma krav på långsiktighet av den egna regeringen som han tidigare krävt av Scanias ägare.

Regeringen måste i sin utförsäljningsproposition tydligt redovisa vilka principer som kommer att vägleda utförsäljningarna samt deras ekonomiska konsekvenser. Socialdemokraterna kommer att bevaka varje steg i denna utförsäljningsprocess. Vi uppmanar riksrevisionen att aktivt följa hela processen, fortlöpande informera riksdagen, och slå larm vid varje tillfälle som medborgarnas tillgångar riskeras.

Redan nu står det dock klart att utförsäljningarna sker av ideologiska skäl. Inga hållbara ekonomiska argument har ännu anförts av regeringen och de ideologiska skygglapparna har fått ersätta rationella och ekonomiska överväganden. Det är olyckligt eftersom stridsrop som ”Staten ska inte äga något”, eller för den delen ”Staten ska äga allt”, passar mycket dåligt ihop med en ansvarsfull och långsiktig förvaltning av svenska folkets tillgångar.

Thomas Östros, vice ordförande näringsutskottet