För att Sverige ska vara en ledande forsknings- och utbildningsnation måste det vara attraktivt att arbeta vid universitet och högskolor. Framtidens forskare och lärare behöver moderna anställningsvillkor. Vi kan inte ha en ordning där kvinnorna systematiskt missgynnas, där många går på helt otrygga anställningar i långa tider och där anställningsprocessen är byråkratisk och tidsödande.

Sveriges universitet och högskolor är mycket stora arbetsplatser. År 2004 var 63 600 personer anställda vid universitet och högskolor, vilket utgör ungefär en fjärdedel av all statligt anställd personal. Tack vare våra omfattande satsningar på forskning och högskoleutbildning har den forskande och undervisande personalen ökat med 45 procent sedan 1994. Denna kvalificerade yrkeskår ansvarar för den för landet så centrala uppgiften att utbilda studenter och forskare.

Situationen för de anställda vid universitet och högskolor måste enligt min mening förbättras i flera avseenden.

Uppemot en tredjedel av den samlade personalstyrkan vid landets lärosäten saknar fast anställning (de är visstidsanställda). Det är dubbelt så mycket som på arbetsmarknaden i övrigt. Visst kan forskningens villkor och den vetenskapliga och pedagogiska meriteringen motivera ett begränsat bruk av tidsbegränsade anställningar även efter forskarutbildningen, men det är helt oacceptabelt att många, aldrig så kvalificerade, forskare och lärare närmar sig de femtio innan de får en fast anställning.

Trots starka ambitioner att skapa ett sammanhållet karriär- och meriteringssystem har utvecklingen snarare gått i den motsatta riktningen under det senaste decenniet. Perioden mellan doktorsexamen och den första tillsvidareanställningen vid ett lärosäte är svåröverskådlig. Anställningar som forskarassistent eller biträdande lektor är få. För att kunna meritera sig forskningsmässigt och konkurrera om lektorat krävs ofta att personen får olika typer av tidsbegränsade projektanställningar. För dessa anställningar saknas i vissa fall en tydlig karriärväg och öppen konkurrens.

Att öka antalet kvinnor på ledande positioner inom universitet och högskolor är en mycket angelägen uppgift. För mig är det oacceptabelt att män som doktorerat blir professorer i dubbelt så stor utsträckning som kvinnor.

Enbart 16 procent av professorerna är kvinnor i dag. Det är visserligen en fördubblad andel på tio år. Men med denna takt skulle vi behöva vänta fyrtio år till innan vi når 40 procent kvinnor bland professorerna vilket givetvis är fullständigt orimligt. Vi har nu balans i forskarutbildningen och jag är otålig över att se resultat på högre nivåer.

Det finns omfattande regler för flera anställningsformer. Skälen må vara goda men jag ifrågasätter om vi kan leva med ett så tungt och tidskrävande system i den snabba globaliserade konkurrensen. Jag är inte ensam om den kritiken.

Forskarutbildningen är vårt samhälles mest kvalificerade utbildning. Vi har en mer omfattande forskarutbildning än något annat land i relation till vår storlek. Jag menar att hela samhället måste bli mycket bättre på att dra nytta av forskarutbildningens kvaliteter. Jag vill se fler doktorer utanför universitet och högskolor. Jag vill att fler disputerade anställs som lärare i gymnasieskolan. Jag vill att fler forskare och lärare har erfarenheter av arbete i näringslivet eller i offentlig tjänst utanför universitet och högskolor.

Regeringens mål är att skapa en modern anställningspolitik för att Sverige ska hävda sig som en framstående forskningsnation. Universitet och högskolor bär givetvis ansvaret som arbetsgivare för att vara en arbetsplats som utvecklas och som erbjuder goda villkor. Svenska lärosäten skall vara attraktiva arbetsplatser för både svenska och utländska forskare. Målet är trygga och tydliga villkor för medarbetarna samt ett väl fungerande system för rekrytering, karriär och befordran. Genom att åstadkomma förändringar vill jag att svensk forskning ska bli ännu mer konkurrenskraftig och slagkraftig internationellt. Strävan är att göra det mer attraktivt att verka som forskare i Sverige.

Mot bakgrund av denna analys har regeringen nu beslutat tillsätta en utredning med tydliga uppgifter:

Färre tillfälliga anställningar. Regeringen har lämnat en proposition om ändringar i lagen om anställningsskydd för att stärka arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden och minska korta och otrygga anställningar. Vi måste nu sträva i samma riktning även på universitet och högskolor: det behövs förslag om hur antalet tidsbegränsade anställningar ska kunna minska och hur det kan bli enklare att få tillsvidareanställningar. Jag tror inte en sekund att dagens unga akademiker med forskarintresse trivs med att inte kunna få en trygghet i anställningen.

Detta måste givetvis vägas mot de höga forskningspolitiska ambitionerna och att Sverige är en del av det internationella forskningssamfundet. En stor andel av forskningsanslagen bör även i framtiden fördelas på begränsad tid i konkurrens. Universitet och högskolor måste också kunna genomföra nödvändiga omprioriteringar. Dessa forskningens kännemärken ställer krav på flexibilitet och dynamik - men tidsbegränsade anställningar är inte enda sättet att skapa förutsättningar för forskning i världsklass.

Internationell rörlighet stärker kvaliteten. Forskningen är i sin kärna universell och global. Den högre utbildningen utvecklas snabbt i samma riktning genom den politik regeringen driver utifrån internationellt samarbete. Jag vill därför se förslag som stimulerar rörligheten internationellt.

Erfarenhet från flera lärosäten en merit. Enligt min uppfattning bör vi sträva efter att bryta med den klassiska europeiska och svenska traditionen att vara trogen ett lärosäte hela karriären. SCB har visat att 78 procent av de anställda med forskarutbildning har sin doktorsexamen från samma lärosäte där de är anställda. Det är en anmärkningsvärt hög andel.

Jag ser klara fördelar med att de som disputerar har sina examina på de olika nivåerna från olika lärosäten och att det även är vanligt att byta lärosäte under karriären.

Smidigare anställningsprocedur. När det gäller den omständliga processen till en anställning ska utredaren föreslå förenklingar som kombinerar öppenhet och rättssäkerhet med hög kvalitet i den forskande och pedagogiska verksamheten.

Till sist: Jämställdheten måste öka. Vi måste skapa en tydligare, effektivare och mer sammanhållen meriterings- och karriärväg vid universitet och högskolor som också klart kan länka över till det omgivande samhället. När vi skapar denna karriärväg är det ett oavvisligt krav att vi gjort allt i vår makt för att kvinnor ska få lika chans som männen.

Vi kan inte fortsätta se begåvade kvinnor ha kraftigt sämre chanser än män att gå vidare i forskarkarriären. Arbetsgivaren, det vill säga universitet och högskolor måste aktivt och uthålligt arbeta för att undanröja hinder för kvinnor att meritera sig för fortsatt forskarkarriär och för högre befattningar.

För mig och regeringen är det oerhört viktigt att det finns trygga och rättvisa anställningsvillkor vid våra lärosäten såväl som i övriga samhället. Nu vill vi öka tryggheten och förutsägbarheten inte minst för de yngre forskarna. I den politiska debatten möter jag förslag från centerpartiet och Svenskt Näringsliv som går i motsatt riktning. Det handlar om att unga människor ska få kraftigt försämrade villkor på arbetsmarknaden. Förslaget som är format enligt den modell som Frankrikes regering tvingats dra tillbaka, innebär att unga under 26 år ska ha sämre anställningsskydd än äldre.

Jag är övertygad om att det inte bara är fel att diskriminera ungdomar utan även att en ökad trygghet på arbetsplatsen gör att människor mår bättre och därför vågar mer, blir mer kreativa och arbetar effektivare.

Leif Pagrotsky

(Artikeln publicerad på DN-Debatt den 28 april 2006.)