Ibland möter jag missförstånd om Sveriges medlemskap i Partnerskap för fred. För den socialdemokratiska regeringen är det självklart att Sverige militära alliansfrihet ligger fast. Regeringen ser inget behov av ett Natomedlemskap, skriver utrikesminister Laila Freivalds inför Natos möte i Åre.

Representanter för 46 länder i Europa, Nordamerika och Centralasien möts i dag i Åre för att diskutera centrala säkerhetspolitiska utmaningar. Hur kan vi tillsammans göra världen säkrare? Hur kan omvärlden agera snabbare och bli bättre på att stötta säkerheten i regioner där krig riskerar att bryta ut? Hur kan vi samarbeta bättre så att alla de olika organisationer som arbetar med fred och säkerhet samtidigt stöttar FN?

Mötet i Åre är ett informellt ministermöte inom det Euroatlantiska partnerskapsrådet, vilket är ett samarbete mellan Natos 26 medlemsstater och 20 länder som inte är Natomedlemmar. Mötet i Åre är historiskt. Det är det första i sitt slag, men ska bli årligen återkommande. Inbjudna är inte bara utrikesministrar och andra regeringsföreträdare, utan också parlamentariker, akademiker och andra representanter för det civila samhället.

Trots att Sverige inte är medlem i Nato, delar vi gemensamma utmaningar med de länder som deltar i partnerskapet. Vi delar oron för konflikter som är på väg att bryta ut. Vi vet att vi blir starkare om vi samarbetar - och att vi då också har större möjligheter att främja freden. Därför är det självklart för Sverige att delta i samarbetet inom partnerskapet.

Nato har genomgått stora förändringar under de senaste femton åren. Från att ha varit en försvarsallians med sin udd riktad mot Warszawapakten har Nato gradvis inlett samarbete med en rad länder inriktad på bred fredsfrämjande verksamhet. Nato är i dag ett viktigt instrument för internationell krishantering.
Det svenska samarbetet med Nato inleddes då Warszawapakten upplöstes. Det var då ytterst viktigt att stabilisera den nya freden efter kalla kriget. Grundtanken med Partnerskapet för fred var att genom praktiskt samarbete bygga förtroende mellan Natoländerna och andra länder i vår region. Europa hade länge varit delat, och för oss i Sverige var det oerhört viktigt att bidra till att ena kontinenten. I dag ser vi ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge i Europa där gamla motståndare samarbetar. Vår världsdel är inte längre uppdelad i två fientliga läger.

Ibland möter jag missförstånd om Sveriges medlemskap i Partnerskap för fred. Jag anar ibland en oro över att Sveriges deltagande i samarbetet skulle vara ett första steg mot ett Natomedlemskap. För den socialdemokratiska regeringen är det självklart att Sveriges militära alliansfrihet ligger fast. Regeringen ser inget behov av ett svenskt Natomedlemskap, något som inte heller svenska folket förespråkar enligt en aktuell SOM-undersökning från Göteborgs universitet.

Partnerskap för fred ger Sverige alla möjligheter till samarbete med Nato - på frivillighetens grund. Vi väljer själva hur vi vill samverka. Det ingår inga försvarsgarantier inom Partnerskap för fred. Våra relationer till Nato är ändå mycket goda - inom ramen för partnerskapet är vårt samarbete öppet och nära. Det visar inte minst det faktum att konferensen i Åre är första gången som ett ministermöte inom partnerskapet förlagts till ett icke-Natoland. Dessutom, när nu Nato blivit ett organ för internationell krishantering har vi självklart intresse av insyn och påverkan.

Det gör vi genom att delta aktivt i partnerskapet - ett deltagande som vilar på tre ben: Vår militära alliansfrihet, vår tro på att det är genom internationellt samarbete som Sverige kan påverka mest, samt vår vilja att konkret bidra till fredsfrämjande arbete och därmed förbättra vardagen för de många människor som lever under otrygghet och hot. Samarbetet inom partnerskapet ska också ses som ett komplement till vårt nära utrikespolitiska samarbete inom EU och vårt engagemang i FN.

Inom ramen för partnerskapet stödjer Sverige ett brett arbete för ökad fred och säkerhet. Det handlar exempelvis om stöd till att demokratisera försvarsmakter i Södra Kaukasien, Centralasien och på Västra Balkan, om nedrustning i Georgien och om vårt deltagande i de fredsfrämjande militära insatserna i Afghanistan och Kosovo.

De svenska insatserna genomförs under ledning av Nato, men har tydliga FN-mandat, något som för Sverige är avgörande.

Ett viktigt argument för Sverige att gå in i i partnerskapet var möjligheten att samarbeta i hanteringen av kriser och väpnade konflikter. Så är det alltjämt. Internationella erfarenheter visar att det är av stor vikt att försvarsmakter från olika länder övar tillsammans. Detta skapar ömsesidigt förtroende och förståelse, samt främjar ett bättre samarbete i fredsfrämjande insatser inom exempelvis FN.

Säkerhetsforumet i Åre är betydelsefullt för oss i Sverige på flera sätt. Utmaningar avseende krishantering, olösta regionala konflikter och behovet av samarbete mellan internationella aktörer står på dagordningen. Säkerheten i vårt närområde ska diskuteras men också vad som händer i regioner längre bort, exempelvis den oroande utvecklingen i Uzbekistan. Vi diskuterar vad vi tillsammans kan göra för att lösa den rad kvarvarande konflikter som kan hota vår gemensamma säkerhet.

Mötet i Åre är även betydelsefullt för att förstärka den säkerhetspolitiska diskussionen mellan Nordamerika och Europa. Genom en fördjupad dialog kan gemensamma intressen bli till konkret och kraftfull handling. En ökad dialog ger också möjligheten att förklara meningsskiljaktigheter och reda ut missförstånd.

Samarbetet mellan FN, Nato och EU är ytterligare en mycket angelägen fråga för Sverige att diskutera i Åre. Nato, tillsammans med partnerskapsländerna, har en stor möjlighet att stärka FN:s förmåga i konfliktsituationer och regeringen vill verka för att detta görs mer och bättre.

Samarbete mellan de internationella organisationer som arbetar med fredsfrämjande arbete är avgörande för att nå konkreta resultat i människors vardag. Att kunna skapa ökad trygghet i vardagen - här i Sverige och i vår omvärld - är ju det mål som den socialdemokratiska regeringen har med samarbetet inom Euroatlantiska partnerskapsrådet.

Det är en fråga om solidaritet men också om vår egen säkerhet. Vi vill vara med i ansträngningarna att lösa kriser, förebygga nya konflikter och göra insatser för att stabilisera länder med nyvunnen fred. Fattigdomsbekämpning, global utveckling och mänskliga rättigheter är centrala åtgärder för att långsiktigt främja fred. Men för att kraftfullt kunna jobba med dessa åtgärder krävs samtidigt konkret säkerhet i vardagen.

Nato och partnerskapsländerna har tillsammans både starka fredsfrämjande muskler och en finansiell styrka.

Hur dessa två fördelar utnyttjas på bästa sätt ser jag fram emot att diskutera i Åre.

Laila Freivalds
utrikesminister