(Det talade ordet gäller.)

De senaste tio åren har Sverige haft en tillväxt på i genomsnitt nästan tre procent, och även i år blir tillväxten hög - dubbelt så hög som genomsnittet för euroländerna.

Ändå har Sverige väsentligt lägre inflation än euro-området. Vi har rekordlåga räntor, vilket gör att reallönerna stiger och hushållens köpkraft ökar. Dessutom minskar inkomstspridningen i Sverige nu för tredje året.

Sverige har lägre arbetslöshet och högre sysselsättning än euroländerna, även om arbetslösheten är för hög med svenska mått mätt.

Sverige har överskott - inte underskott - i de offentliga finanserna.

Det är på grund av Sveriges starka ekonomi som vi stegvis och successivt kan bygga ut välfärden:

• 15.000 fler lärare i grund- och gymnasieskolan.
  
• 6.000 fler anställda i förskolan.
  
• En miljard kronor extra till idrottsrörelsen.
  
• Gratis inträde på statliga museer.
  
• Nationell vårdgaranti införs i år.
  
• Nästa år höjer vi barnbidragen och ökar biståndet till 1 procent av BNI.

Reformkatalogen kan göras än längre. Vi har kunnat dra nytta av Sveriges många konkurrensfördelar. Låt mig peka på sju av dessa konkurrensfördelar, som jag anser vara avgörande förklaringar till våra framgångar:

För det första: Sverige är öppet mot omvärlden. Vi har en lång tradition av frihandel - av att låta varor och tjänster flöda fritt över gränserna. Då är det en konkurrensfördel att ha företag som finns över hela världen. Vårt land är ett av de länder i Europa som har störst andel av befolkningen med utländsk bakgrund. Det är en konkurrensfördel att kunna språk och förstå andra kulturer. Ett omfattande solidaritetsarbete i den fattiga världen gör Sverige större än vad det är.

För det andra: Svenskar är välutbildade och yrkesskickliga. Få länder satsar så mycket på utbildning, forskning och utveckling. Från förskolan, via grund-, gymnasie- och högskolan till spetsforskningen satsar vi miljardbelopp. Bara under de kommande åren förstärker vi forskningens resurser med 2,3 miljarder kronor. Sverige varken kan eller vill konkurrera med låga löner eller dåliga arbetsvillkor. Vi ska och måste konkurrera med kunskap och forskning. I varje produkt och tjänst som vi producerar måste vi ladda in så mycket kunskap som det bara går.

För det tredje: Sverige har starka offentliga finanser, låg inflation och låga räntor. Vi kan justera skatter och system än här, än där. Men det kan aldrig ersätta att de grundläggande ekonomiska förutsättningarna för arbete och tillväxt ligger på plats: överskott istället för underskott, låg inflation och låga räntor. Starka offentliga finanser tillsammans med en reformerad lönebildning är helt avgörande för styrkefaktorer.

För det fjärde: Sverige är bäst i världen på jämställdhet och familjepolitik. Mödravård, bvc, barnbidrag, förskola, maxtaxa och föräldraförsäkring - inget annat land kommer i närheten av en sådan modern familjepolitik som vår. Den gynnar inte bara barn och föräldrar. Den gynnar också konkurrenskraften. Inget annat land har högre förvärvsfrekvens bland kvinnor än Sverige, för vi har insett det självklara: Det är vare sig rättvist eller lönsamt att låta hälften av befolkningen vara utanför arbetsmarknaden.

För det femte: Sverige har kommit långt i omställningen till ett hållbart samhälle. Vi kan inte fortsätta att leva på det sätt som vi gör - det håller inte att tära på naturen och rubba förutsättningarna för livet självt. Denna insikt är en konkurrensfördel. Att ställa om Sverige till att bli ekologiskt uthålligt innebär möjligheter, inte svårigheter. Nya marknader öppnas för företag där man har kommit till samma insikt som vi.

För det sjätte: Sverige föredrar kompromisser och resultat framför hård klasskamp och konflikter. I alla samhällen i alla tider kommer det att finnas konflikter - mellan intressen, idéer och värderingar. Så även här. Men Sverige är för litet för stora konflikter. Vi har insett att vi är mer konkurrenskraftiga om vi samarbetar över gränser och bryter ned barriärer. Från Saltsjöbadsavtalet på 1930-talet till Industriavtalet på 2000-talet går en röd tråd: Samverkan, kompromiss och resultat är bättre än konfrontation och konflikt på arbetsmarknaden.

För det sjunde: Sverige och vi svenskar är mer förändringsbenägna än andra. Omställningar är sällan smärtfria. En fabrik läggs ned, en bygd drabbas, tryggheten rubbas. Men vår inställning är att inte lämna människor och orter i sticket. Vi har byggt upp trygghetssystem som skapar bryggor från det gamla till det nya. Vi kallar dem a-kassa, arbetsmarknadsutbildning, komvux och kunskapslyft. Bryggor som hjälper oss att gå på från det gamla till det nya. Det här är Sveriges klassiska välfärdsmodell som på en och samma gång är trygg och rättvis, men också modern och framtidsinriktad.

* * *

Det är i ljuset av dessa konkurrensfördelar som de demografiska utmaningarna ska läsas. Det gäller att vårda dessa framgångar.

Den största framgången av alla är att vi lever allt längre. Kvinnors medellivslängd är idag 82 år och männens är 78 år.

Det är odelat positivt med ökad livslängd och ökat välstånd. Men samtidigt ställer det välfärdsstaten inför nya utmaningar.

- Att antalet äldre ökar samtidigt som antalet i arbetsför ålder minskar betyder att allt färre kommer att behöva försörja allt fler. Och ju äldre befolkningen blir, desto högre blir av naturen efterfrågan på vård och omsorg.

- Att vi blir allt rikare leder till att vi vill ha allt mer och allt bättre välfärd. Om 30 år kommer vi inte att nöja oss med dagens standard på hemtjänst och skola - lika lite som vi idag accepterar 70-talets välfärdsnivå.

- Att vi blir allt rikare beror till stor del på att produktiviteten stiger. Men som bekant stiger produktiviteten mer i varuproduktion än i tjänsteproduktion. Det leder till att välfärden blir allt dyrare att tillhandahålla.

Vi står alltså inför paradoxen att två goda ting - längre liv och ökat välstånd skapar ett svårlöst problem för den generella, offentligt finansierade, välfärden.

Vi måste göra ett val.

Antingen ger vi upp den generella välfärdsstaten och låter människor bekosta sin välfärd själva, individuellt, via avgifter och privata försäkringslösningar. Eller så fortsätter vi att hjälpas åt och sluter upp bakom idén om en solidariskt finansierad välfärd för alla.

I min föreställningsvärld - och den delas nog av väldigt många svenskar - ska vård, skola och omsorg förbli gemensamma angelägenheter. Medborgarna ska ha tillgång till välfärd och service oavsett förutsättningar och bakgrund.

Med en gemensam finansiering går det att fördela och utjämna välfärden mellan individer, regioner och mellan generationer. Alternativet är att betala välfärden individuellt på en marknad via avgifter och privata försäkringar. Då kommer välfärden att fördelas efter inkomst och förmögenhet.

Men då säger vän av ordning: Men man kan väl blanda de här två systemen.

Det kan man göra till en viss del och det gör vi också idag. Men ökar vi det privata inslaget är risken att vi får en slags skattefinansierad basvälfärd och sedan en tilläggsvälfärd som är privat finansierad. Det kommer att öka skillnaderna i välfärdskonsumtion mellan individer och generationer, och risken är stor att basvälfärden kommer att utsättas för skatterevolt.

Säkert går det på marginalen att öka avgiftsuttaget. Äldreomsorgen diskuteras till exempel. Men betänk då följande: Äldreomsorgen kostar i dag cirka 75 miljarder kronor. Men inte mer än 3,5 miljarder kronor finansieras via avgifter.

I morgon kommer äldreomsorgen kanske att kosta 100-150 miljarder, när den demografiska faktorn slår till. Visserligen kan vi säkert öka avgiftsuttaget på marginalen i äldreomsorgen. Men det kommer aldrig att räcka till för att finansiera helheten, den måste vara skattefinansierad.
Slutsatsen är från min utgångspunkt entydig: Notan måste betalas gemensamt. Individuell finansiering betyder växande klyftor.

* * *

På vilket sätt ska då denna gemensamma nota betalas?

Den offentliga sektorn kan få större resurser att använda till välfärd på tre sätt:

1. Genom att höja produktiviteten i välfärdsektorn.
2. Genom att öka skatteuttaget.
3. Genom att öka antalet arbetade timmar.

Att höja produktiviteten i välfärdsektorn är inte någon omöjlighet. Den offentliga sektorns organisation kan och ska effektiviseras. Men det kan på sikt trots allt endast ge ett begränsat bidrag.

Är det höjda skatter som är vägen framåt? Skattehöjningar kan inte uteslutas den dag då efterfrågan på vård och omsorg ökar kraftigt. Men i grunden kommer inte ett ökat skatteuttag ensamt att utgöra svaret på välfärdsstatens framtida utmaningar.

Därmed står och faller möjligheterna att upprätthålla den gemensamma välfärden med det tredje alternativet: om vi lyckas öka det totala antalet arbetade timmar i ekonomin.

Många människor i Sverige arbetar mycket hårt. Krisåren sätter fortfarande spår även om regeringen de senaste åren kunnat tillföra kommunsektorn stora resurser. Därtill sker en fortgående effektivisering i hela ekonomin som bland annat syns i Sveriges remarkabla produktivitetsutveckling.

Vi måste få till stånd ett ökat antal arbetade timmar, inte genom att de som redan sliter ska slita ännu hårdare, utan genom att fler kommer i arbete.

Om vi når regeringens mål, en sysselsättningsgrad på 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år - och huvuddelen av ökningen skulle ske i näringslivet - skulle den offentliga sektorns ekonomi förbättras med cirka 50 miljarder kronor.

Arbetslinjen är därför en överordnad princip i regeringens ekonomiska politik.

Regeringen bedömer att det främst är i tre grupper som det finns potential för ökad sysselsättning och fler arbetade timmar: ungdomar, äldre samt svenskar med utländsk bakgrund.

Med anledning av detta har vi tillsatt en särskild expertgrupp bestående av Dan Andersson (LO), Ingemar Hansson (Konjunkturinstitutet) och Inga Persson (Uppsala universitet). De har i uppdrag att göra analyser och ta fram förslag om hur utbudet av arbetskraft kan öka med särskild tonvikt på dessa tre grupper.

Ungdomar är den åldersgrupp som stått för den största minskningen av sysselsättningen sedan början av 1990-talet.

Regeringen vill uppmuntra unga att etablera sig tidigare på arbetsmarknaden, utan att sänka ambitionerna på utbildningsområdet.

Fler måste komma fortare till högskolan. Komvux är viktigt för att ge dem som var skoltrötta en andra chans. Men det var aldrig tänkt att fungera som en förlängning av gymnasiet.

Fler måste genomföra sina studier på ett effektivt sätt. Jag har bett de tre visa ekonomerna att fundera på om det i studiemedelssystemet bör byggas in incitament för att snabbare nå studieresultat utan att det för den skull går ut över kvaliteten.

Sysselsättningsgraden bland äldre har ökat sedan slutet av 1990-talet - antagligen delvis på grund av det nya pensionssystemet och dess incitament till ökat arbete.

För att göra det möjligt för fler äldre att vara kvar längre i arbetslivet har regeringen bland annat tillsatt en utredning som ser över skattereglerna för tjänstepensioner och privata pensionsförsäkringar.

Vi måste också se till att fler har ork att stanna kvar på sina jobb. Regeringens åtgärder mot ohälsan ska också ses i ljuset av detta.

Den tredje gruppen gäller invandrarna.

Sverige är ett annat land än det var för tjugo år sedan. Vi är ett av de länder i Europa som har störst andel invånare med utländsk bakgrund. Denna förändring är i grunden positiv. Svenskar har i dag en mycket bredare erfarenhet och rikare bakgrund än någonsin förr. Vi talar fler språk och har nycklar till många kulturer - en enorm rikedom.

Men vi förmår inte att värdesätta och utnyttja detta. Det nya Sverige är tudelat. Segregationen i boendet, på arbetsmarknaden och i det samhälleliga livet är ett akut problem. Många svenskar som är födda utomlands upplever utanförskap.

Det tar lång tid för invandrare att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Under de senaste åren har visserligen invandrares sysselsättning ökat betydligt, men det sker från en mycket hög nivå. Stora nivåskillnader återstår därför alltjämt.

Den genomsnittliga sysselsättningsgraden bland utrikes födda är 60 procent, även om skillnaderna mellan olika grupper av invandrare är stora. Skulle sysselsättningsgraden bland utrikes födda vara lika hög som bland andra svenskar, så skulle cirka 115.000 fler arbeta.

Ytterligare ett problem är att utlandsfödda har svårigheter att finna arbete i nivå med sin utbildning och yrkeserfarenhet.

För att kunna angripa dessa problem på ett rationellt sätt måste man bilda sig en uppfattning om deras orsaker. Det är inte helt lätt.

Politiker till höger ser gärna såväl de utrikes som de inrikes föddas arbetslöshet och bristande sysselsättning som ett utbudsproblem. Alltför generösa regler och ersättningsnivåer i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna anses leda till att folk väljer att inte arbeta.

För en socialdemokratisk regering är arbetslinjen primär. Kan man arbeta så ska man arbeta och inte vara berättigad till ersättning. Det finns brister här och vi initierar nu ett flertal åtgärdar mot bidrags- och förmånsfusk.

Men om man inte får något arbete fast man söker, eller om man är för sjuk för att arbeta, då ska man få stöd - inte straffas med sänkta ersättningar, för då undermineras hållfastheten i och tilltron till de bryggor mellan gammalt och nytt, som jag nyss talade om.

Det behövs rejäla insatser för att ge nyanlända invandrare snabbt tillträde till arbetsmarknaden.

Kvaliteten i svenskundervisningen ska höjas och bättre anpassas efter varje individs behov och förutsättningar. Den ska starta omedelbart och kunna ske parallellt med arbete, arbetspraktik, validering av reell kompetens och kompletterande utbildning.

Att förkorta och förenkla vägen till arbetsmarknaden är ett viktigt steg. Men väl på arbetsmarknaden möts invandrarna av en svag efterfrågan på deras arbetskraft.

Det finns förmodligen flera orsaker bakom detta:

Det kan bero på att arbetsgivare är osäkra och inte kan bedöma den kompetens som utlandsfödda har och därför inte vågar anställa personer med utländsk bakgrund.

Det kan bero på att invandrare saknar vissa Sverige-specifika kunskaper, exempelvis kunskap om institutioner, om hur arbetsmarknaden fungerar och språkkunskaper.

Ibland kan det vara så att utbildning eller yrkeserfarenhet från hemlandet inte är direkt tillämplig i det nya landet utan att viss komplettering av kunskaper sker.

Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att invandrares kompetens ska stärkas, klargöras och erkännas; bland annat satsningar på kompletteringsutbildning, validering av utländsk yrkeskompetens och prova-på-platser. Arbetsförmedlingens resurser har förstärkts för att främja ökad.

Nu höjer vi ambitionsnivån. Regeringen avser att göra särskilda satsningar för dem som har stått utanför arbetsmarknaden en längre tid. Ett exempel är utökningen av anställningsstödet som regeringen föreslog i vårpropositionen.

Olika typer av flexibla lösningar med skatterabatterade anställningar ger invandrare möjlighet att få svensk arbetslivserfarenhet och kontakter på arbetsplatser. Samtidigt får arbetsgivaren möjlighet att prova individens kompetens.

Forskning visar att invandrare, särskilt de från utomeuropeiska länder, oftare blir av med jobbet efter LAS-förhandlingar, medan svenskfödda får vara kvar. I snitt behöver en utomeuropeisk invandrare arbeta hela tre år längre på sin anställning för att i praktiken få samma anställningsskydd som en svenskfödd.

Det sker även diskriminering hos myndigheter. Invandrare och infödda svenskar bemöts olika av arbetsförmedling och socialtjänst.

Vi kan inte acceptera att det ser ut så här. Det finns inga som helst förmildrande omständigheter när det gäller diskriminering.

Regeringen har tidigare genomfört flera åtgärder för att komma åt diskrimineringen. Bland annat har en satsning på antidiskrimineringsbyråer genomförts. Men vårt arbete fortsätter nu.

Staten ska vara en förebild som arbetsgivare. Regeringen satsar på utbildning och information till de personer i staten som arbetar med rekrytering.

Så sent som i torsdags fattade regeringen beslut om att tillsätta en särskild utredare som ser över förutsättningarna för att använda avidentifierade ansökningshandlingar vid rekrytering inom den offentliga sektorn.

* * *

Låt mig avsluta med några ord om en fråga som från tid till annan förs fram som lösning på den demografiska utmaningen, nämligen arbetskraftsinvandring.

Jag anser att debatten på den här punkten behöver nyanseras. Man lurar sig om man betraktar arbetskraftsinvandring som ett enkelt svar på frågan om välfärdens finansiering under trycket av en allt äldre befolkning.

För det första måste det understyrkas att integration är mycket effektivare än immigration. En person som redan vistas i landet som går från att inte vara sysselsatt till att arbeta ger en större ekonomisk vinst för samhället än en person som kommer ny till landet.

För det andra kan arbetskraftsinvandring endast i begränsad omfattning bidra till att minska försörjningsbördan. Också de som invandrar till ett land kommer efter en tid att bli gamla och behöva sjukvård, äldreomsorg och pension.

För det tredje kommer det inte bara vara Sverige som lider brist på arbetskraft. Många europeiska länder befinner sig i en betydligt värre situation än Sverige när det gäller befolkningsstrukturen. Konkurrensen om arbetskraften kan därför komma att bli hård.

Men det finns andra skäl för en öppnare inställning till arbetskraftinvandring. En ökad arbetskraftsinvandring skulle kunna förbättra situationen också för de invandrare som redan befinner sig här.

Arbetskraftsinvandrarna kan bryta ny mark och utgöra föregångsexempel för andra. Inte minst kan de förmå arbetsgivare och andra att inse värdet hos de invandrare som redan finns här. Infödda svenskar skulle nog behöva vänja sig vid att chefen inte behöver vara infödd och att headhuntad personal kan ha utländskt efternamn.

Förra vice statsministern Lena Hjelm-Wallén utreder frågan om arbetskraftsinvandring. Vi får säkert skäl att återkomma till dessa frågor när hon presenterat sitt betänkande.

Om arbetskraftsinvandring kan bidra till att stärka integrationen i Sverige är jag beredd att positivt pröva sådana förslag.

* * *

Så möts därmed två av vår tids största politiska frågor i Sverige: Å ena sidan, hur ska vi gemensamt klara av att finansiera en växande efterfrågan på välfärdstjänster? Å andra sidan, hur ska vi skapa ett Sverige som tar vara den resurs som svenskar med utländsk bakgrund utgör?

Det är stora utmaningar; stora men inte omöjliga. Vi kan möta dem och vi skall möta dem.

Om vi klarar det senare - att ta tillvara den resurs de utlandsfödda utgör - så är vi på god väg mot den förra - att finansiera framtidens välfärd.

Och då blir den demografiska utmaningen inget ödesmättat negativt, utan en stimulerande möjlighet.

Tack för ordet.