Förhandlingarna om EU:s långtidsbudget för 2007-2013 närmar sig ett avgörande. Nuvarande EU-ordförandelandet Luxemburg har som mål att frågan ska lösas under våren.

Sveriges utgångspunkter i dessa förhandlingar är tydliga: en återhållsam utgiftsutveckling, en rättvis finansiering och att medlemsländerna själva får ett större ansvar för bidrag, som i dag går omvägen via Bryssel.

Förra året betalade Sverige 23 miljarder kronor till EU, samtidigt som vi fick tillbaka cirka 11 miljarder. Det innebär en nettokostnad per svensk på drygt 1 300 kronor.

Det är tre gånger mer än en dansk och trettiosex gånger mer än en finländare betalar till EU-budgeten.

Sverige har en välståndsnivå som ligger över EU-genomsnittet, och den ekonomiska tillväxten har de senaste tio åren varit snabbare än såväl EU- som OECD-genomsnittet. Men även Danmark och Finland har utvecklats väl och de tre nordiska EU-ländernas välståndsnivåer är jämförbara. De stora skillnaderna mellan ländernas bidrag till EU-budgeten är orimliga.

Det som gör att Sverige får betala så mycket mer än Danmark och Finland är framför allt reglerna för EU-bidrag. De pengar ett land får tillbaka från EU-budgeten består till helt övervägande del av jordbruksstöd och regionalstöd.
I Sverige utgör lantbruket en mycket liten andel, omkring två procent, av vår ekonomi. Därmed får vi relativt lite pengar från jordbruksdelen av EU-budgeten.

När det gäller utjämningen av välståndet mellan regioner har vi i Sverige sedan länge varit relativt framgångsrika i jämförelse med andra länder.
Skillnaderna mellan rikare och fattigare regioner i Sverige är mindre än de stora gap vi kan se i en del andra länder inom EU.

Sammantaget innebär dagens regler att Sverige betalar en hög avgift till EU-budgeten, medan vi inte får mycket tillbaka i form av olika bidrag.

I praktiken innebär det att svenska skattebetalare bl a får betala för andra länders misslyckanden och låga ambitionsnivå när det gäller att utjämna regionala skillnader.

Den höga avgiften och det låga återflödet av bidrag är alltså resultatet av det befintliga regelverket - inte av att svenska myndigheter misslyckats med att hämta hem pengar till Sverige. Med dagens regler finns inte mycket mer pengar att hämta hem.

Nu har vi dessbättre möjligheten att rätta till denna orättvisa. I förhandlingarna om EU:s långtidsbudget för perioden 2007-2013 driver den svenska regeringen tillsammans med Frankrike, Nederländerna, Storbritannien, Tyskland och Österrike att EU:s budget ska vara återhållsam på utgiftssidan, och begränsas till 1 procent av medlemsländernas samlade ekonomier.

Den svenska regeringen förespråkar att EU:s insatser framförallt riktas till EU:s fattigaste länder samt investeringar för framtiden som tydligt bidrar till att skapa ett bättre Europa för våra medborgare.

Det senare handlar om att prioritera insatser för att främja konkurrenskraft och tillväxt, EU:s roll i världen och brottsbekämpning. Det handlar också om att prioritera inom EU:s regionalpolitik. Regeringen förespråkar därför en nationell
ansats som skulle innebära att rikare länder, som t ex Sverige, Italien och numera även Spanien, själva tar ansvar för sin regionalpolitik.

Då kan de gemensamma europeiska insatserna göras där de medför störst nytta, samtidigt som avgiften till EU kan hållas nere. Denna ståndpunkt har de senaste veckorna varit föremål för en livlig offentlig debatt. Vissa har hävdat att regeringen därmed skulle svika de delar av Sverige som i dag tar emot stöd från EU. Detta är naturligtvis inte sant.

Regeringens regionalpolitiska mål ligger fast. Vi vill se väl fungerande och hållbara lokala arbetsmarknadsregioner med en god servicenivå i alla delar av landet.

Med en nationell ansats ökar förutsättningarna att bättre uppfylla de svenska målen inom regionalpolitiken. För varje krona i glesbygdsstöd från EU måste Sverige betala närmare tre kronor till EU-budgeten. Det finns inget rimligt skäl till att insatser för svensk glesbygd ska ta omvägen via Bryssel. Rikare länder bör kunna ta ansvar för sin egen regionalpolitik.

Om denna uppfattning trots allt inte vinner gehör bland övriga medlemsstater kommer regeringen att verka för att stödreglerna blir lika förmånliga för de svenska regionerna som för andra jämförbara regioner inom EU.

Det innebär bland annat att vi kommer att kräva att EU:s regionalpolitik inte förändras så att det missgynnar de som i dag tar emot stöd i t ex Torsby och Pajala.

Sverige är berett att ge sitt solidariska stöd till EU, inte minst för att skynda på utvecklingen i de medlemsländer som ligger efter. I enlighet med grundtanken bakom hela samarbetet är vi i Sverige självklart beredda att ta vår del av den gemensamma bördan.

Att de nuvarande reglerna för EU-avgift och återflöden inte motsvarar den grundtanken är det nu dags att göra någonting åt.

Bosse Ringholm
Samordningsminister för EU-frågor