Kära vänner,
Kära medmänniskor,

För tio dagar sedan slog flodvågen in över Sydostasiens stränder.

Som en våg av smärta slog den också in över oss här hemma i Sverige.

Någonting fruktansvärt hade hänt.

Någonting fullständigt oväntat, någonting outhärdligt, hade hänt.

Ett ord de flesta av oss aldrig använt fick all betydelse i världen.

Tsunami.

* * *

Tio dagar har gått, och vissheten finns här.

Någonting vi aldrig kommer att glömma har hänt.

Vi har mist så många.

En pappa, mamma, farfar,
vårt barn,
lilla, lilla syster,
vännen min.

Det är så många namn som vill bli ropade idag.

Det är så tomt där någon saknas.

Det är så kallt där ovissheten bor.

* * *

Snart tystnar vårt kontinent i tre minuter.

Vi visar vår medkänsla och sorg, men också vårt beslutsamma hopp.

Vi som inte var där, vi kan aldrig riktigt veta, aldrig fullt ut förstå.

Men vi kan sträcka ut vår solidaritet över världen.

Vi kan sträcka ut vår omsorg över hav och över tid.

Vi kan följa med på vägen mellan sorg och glädje.

Låt oss göra det.
Låt oss vara medmänniskor.

* * *

Jag ska ge er några ord av poeten Viola Renvall.

Sedan står vi tillsammans tysta en stund.

En gång är den allra sista gången
Det sista steget nerför trappan
Lampan som släcks
Ingen säger: Nu var det sista gången

En gång är det sista ordet viskat
Det sista brevet skrivet och postat
Nyckeln vrids sista gången om
Du vet inte när och vill inte veta

Men glädjen har alltid ett sista leende
Någonstans dröjer det kvar
Någon förvarar det djupt i sin saknad