Det talade ordet gäller!

Först skulle jag vilja tacka för möjligheten att få tala här på denna konferens som sker på internationella handikappdagen. Det är många viktiga saker vi har att uppmärksamma. Först och främst naturligtvis själva frågan om människor med funktionshinder och rätten till full delaktighet i samhällslivet. Men vi ska också uppmärksamma dem som på olika sätt har fört och för kampen att genomföra de samhällsförändringar som är nödvändiga. En person som kanske mer än någon annan är förknippas med arbetet med mänskliga rättigheter och funktionshinder är Bengt Lindqvist. Det har gått som en röd tråd från ditt arbete inom handikapprörelsen, som statsråd och sedan som FN:s särskilde rapportör. 1987 fick du en fråga av en journalist vad du hoppades att man i framtiden skulle säga om den gamle före detta biträdande socialministern Bengt Lindqvist. Du svarade:

- Om jag får ett erkännande för att jag slagits för solidariteten och verkligen förtjänar det då skulle jag vara stolt!

Ja, Bengt du ska vara stolt!

Jag är övertygad om att vi alla som är här idag är överens om att du har gjort skillnad.

Handikappolitik är en fråga om mänskliga rättigheter. Så bygger vi vår nationella politik idag på den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Titeln på handlingsplanen är Från patient till medborgare. Det sammanfattar väldigt väl vad vi vill åstadkomma. Ett perspektivskifte. Från ett vård- och omsorgsperspektiv till ett perspektiv där människor med funktionshinder har samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Vare sig mer eller mindre! Ett genomslag för ett sådant synsätt kommer att få stora följdverkningar.

Mycket har gjorts, men mycket återstår också att göra. I Sverige har vi nog ibland tagit för givet att vi redan uppfyller allt som vi åtagit oss i och med ratificeringen av olika konventioner om mänskliga rättigheter. Vi har gärna talat om mänskliga rättigheter som något som gäller andra och inte oss själva. Men sedan 2002 har vi även en nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna. Denna handlingsplan gäller året ut och en ny handlingsplan kommer att arbetas fram under nästa år för att kunna presenteras för riksdagen första halvåret 2006. Regeringskansliet förbereder just nu det arbetet där en viktig del är kontakter med både enskilda organisationer och myndigheter inklusive de olika ombudsmännen.

I den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna kopplas Sveriges internationella åtaganden enligt olika konventioner till de politikområden som berörs. Handlingsplanens mottagare är visserligen riksdagen men det är viktigt att den också används som underlag för diskussioner och undervisning om mänskliga rättigheter i olika sammanhang. En handlingsplan kan inte i sig förändra synen på eller förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna. För det behövs just bland annat utbildning och attitydförändringar, att vi talar om vad de mänskliga rättigheterna innebär och har dem som utgångspunkt för vårt handlande på alla nivåer i samhället.

De mänskliga rättigheterna gäller alla människor utan åtskillnad. Även om funktionshinder endast uttryckligen omnämns som diskrimineringsgrund i FN:s barnkonvention så kan man ändå säga att funktionshinder är en diskrimineringsgrund enligt de olika konventionerna om mänskliga rättigheter. Detta råder det en stor enighet om i dag.

Att bekämpa diskriminering handlar inte bara om att ha en stark diskrimineringslagstiftning. Vi måste framförallt arbeta förebyggande, för ett samhälle där människor inte riskerar att diskrimineras. Grunden för den svenska jämlikhetssynen är alla människors lika värde. Respekten för människovärdet förändras inte av att någon har ett funktionshinder. En person med funktionshinder får inte betraktas som föremål för särskilda åtgärder utan är en medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som andra.

Sverige har genom att ratificera konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter åtagit sig att t ex tillhandahålla läkar- och sjukhusvård vid sjukdom samt social trygghet i form av bl.a. socialförsäkring. Vårt generella välfärdssystem ska minska konsekvenserna av funktionshinder när det gäller ekonomi, social service och hälsovård. Det är en oerhört viktig del i av politiken. Jag är starkt övertygad om att det finns inget välfärdssystem som på ett bättre sätt förenar människor än ett välfärdssystem som omfattar alla. Alla bidrar alla får del av välfärden. Skillnaden mellan generell och selektiv välfärd handlar mycket om ifall vi ser välfärd som en rättighet eller som en gåva. Detta har stor betydelse för personer med funktionshinder. För ett välfärdssystem där du måste vara fattig eller arbetslös för att få hjälp med t ex hjälpmedel eller personlig assistans, det systemet leder till att du förlorar allt stöd om du får jobb eller skaffar dig högre inkomster. Detta är en fattigdomsfälla i ordets rätta bemärkelse!

Utgångspunkten för den nationella handlingsplanen för handikappolitiken är att personer med funktionshinder är medborgare med lika rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Handikappolitiken ska bedrivas utifrån ett medborgarperspektiv.

För att personer med funktionshinder verkligen ska ha tillgång till lika rättigheter krävs förutom fungerade stöd och service också lika möjligheter till utbildning och arbete, tillgång till information och möjlighet att kommunicera med andra. Handikappolitiken berör alla samhällsområden utbildningspolitiken måste beakta behoven hos elever med funktionshinder och arbetsmarknadspolitiken måste utformas så att funktionshindrade ges möjlighet till arbete och egen inkomst. Men lika viktigt är möjligheterna till delaktighet och inflytande; att kunna utöva medborgerliga och politiska rättigheter som att kunna rösta i allmänna val, själv ställa upp för val och att vara politiskt aktiv.

Förbättrad tillgänglighet är en viktig demokratifråga. Tillgänglighet handlar inte bara om fysisk tillgänglighet utan också att t ex myndigheters information görs tillgänglig för personer med olika funktionshinder. Bristande tillgänglighet leder till att människor med funktionshinder inte får samma möjligheter som andra att ta del av samhällslivet. För att komma till rätta med denna utestängning krävs åtgärder från många håll; statliga myndigheter och kommunerna men även från privata aktörer. I handlingsplanen för handikappolitiken slog regeringen fast att staten skall utgöra ett föredöme. En särskilt förordning ålägger statliga myndigheter att göra sina lokaler, sin verksamhet och sin information tillgänglig. Fjorton särskilt utpekade myndigheter har ett särskilt ansvar att se till att handikappolitiken får ett verkligt genomslag inom sina respektive ansvarsområden.

För att uppnå målen om delaktighet och jämlikhet krävs inte bara en ökad tillgänglighet. En viktig faktor är också synen på människor med funktionshinder. Ett exempel på hur viktigt det är är hur synen på psykiskt funktionshindrade har förändrats. Väldigt ofta, inte minst i media, har denna grupp utmålats som farliga och några som bör låsas in. Debatten är idag något mer nyanserad. Men fortfarande återstår mycket att göra innan vi betraktar psykisk sjukdom på samma sätt som fysiska sjukdomar. Det ska inte vara skam eller en stigmatisering att ha ett psykiskt funktionshinder! Vi måste komma åt de fördomar och okunskap som ligger till grund för detta utanförskap. Bengt Nerman har en gång sagt: Det är samspelet med andra som ger mig min identitet. Det är andras ansikten som gör mig levande. Vår relation och bemötande till varandra kan bara förändras genom att ständigt föra ett samtal om värderingar i samhället, vår människosyn. Att vi får ökad kunskap om våra skilda livsförhållanden och villkoren för dessa. Vi kan inte ta humanismen för given.

Ett av de mest centrala frågor som nu pågår är arbetet med att ta fram en FN: konvention för funktionshindrades mänskliga rättigheter.
I mitt arbete som ansvarig för barn- och familjepolitiken har jag på nära håll kunnat konstatera hur stor betydelse FN:s barnkonvention har haft för att förbättra situationen för barn både här hemma och ute i världen. Jag har också följt arbetet med FN:s kvinnokonvention och ser vilka möjligheter den erbjuder. Jag är övertygad om att en FN-konvention om funktionshindrades åtnjutande av mänskliga rättigheter skulle leda till lika stora framsteg som dessa båda konventioner. Från svensk sida är det självklart att det handlar om en konvention om mänskliga rättigheter. Den måste också ha hög kvalitet och kännas meningsfull för både fattiga och rika länder.

Från svenskt håll, och numera även inom EU, brukar vi tala om ett multi track approach. Vi får inte isolera handikappfrågorna i FN till att bara behandlas i anslutning till den konvention som håller på att tas fram. Det är också viktigt att fortsätta arbetet med att få in ett handikapperspektiv i implementeringen och övervakningen av de konventioner om mänskliga rättigheter som vi redan har och som omfattar alla människor. Dessutom måste arbetet med att implementera och följa upp FN:s standardregler fortsätta.

Frågan om en särskild konvention för funktionshindrade väcktes i FN redan 1987 av bl.a. Sverige. Debatten den gången slutade istället i ett beslut om att arbeta fram FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet som vi arbetar utifrån idag. Standardreglerna har haft stor betydelse för utvecklingen av handikappolitiken i många länder. Den svenska regeringen anser att standardreglerna av minst tre anledningar måste få finnas kvar även nu sedan vi faktiskt börjat arbetet på en konvention för funktionshindrades åtnjutande av mänskliga rättigheter.

1. Om vi ska ha en konvention med bra kvalitet kommer det arbetet att ta tid då behöver vi standardreglerna under tiden.

2. Alla länder kanske inte skriver på den nya konventionen för dessa länder har standardreglerna då fortfarande en viktig roll att fylla.

3. Standardreglerna, som ingående går in på olika områden, kan också utnyttjas som en vägledning i tolkningen och implementeringen av konventionen.

Sammanfattningsvis vill jag alltså betona att standardreglerna fyller och kommer att fylla en viktig funktion lång tid framöver.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga något om arbetet generellt. För att göra förändringar krävs att vi jobbar på flera plan samtidigt. Det finns inte en patentlösning. Handikappolitik handlar idag lika mycket om att stärka enskildas rättigheter som att bedriva ett brett samhällsförändrande arbetet. Båda sakerna är nödvändiga. Genom att strukturera arbetet, genom att man måste sätta upp mål, utarbeta planer, genomföra dem, utvärdera och redovisa, ja då åstadkommer man långt mer grundläggande förändringar. Genom den nationella handlingsplanen utlovade vi klara prioriteringar och målsättningar. I januari 2006 kommer den andra skrivelsen om hur arbetet fortlöper. Den första kom i december 2002. Jag förväntar mig att vi har kommit en bra bit på vägen mot ett förändrat och förbättrat samhälle. Att vi har kommit igång med arbetet med att förbättra tillgängligheten och att se till att handikappfrågorna ses som naturlig del i allt politikarbete. Men jag tror också att vi aktivt måste arbeta med att modernisera även det traditionella individuella stödet i linje med vår moderna handikappolitik att människor med funktionshinder är medborgare med rättigheter och skyldigheter. Ytterst är också detta en fråga om demokrati.

Tack!