OBS! Redigerad bandutskrift. Med reservation för eventuella fel.

Tack för välkomsthälsningen och tack för möjligheten att tala här idag. Tack också för de två frågorna från Mari-Anne. Det är om dem som jag ska tala om idag.

Frågorna kom till uttryck i en medlemsundersökning. Människor är rädda för att förlora jobbet. De blir allt fler. Trots att man ser att konjunkturen går åt rätt håll så finns oron där.

Och man ställer sig frågan; hur ska det gå för mig? Klarar jag försörjningen? Kan vi bo kvar i huset? Ni frågar er; vad händer med de arbetskamrater som jag ska förhandla för?

Trots goda tider så ställs de frågorna. Det är bara att inse en sak. Vi lever i en ny tid. Den gamla tiden kommer inte tillbaka. Det är alltså inte så att vi nu har nått den yttersta punkten och så svänger pendeln tillbaka åt det andra hållet och sedan blir det som det var igår.

Igår är inte framtiden. Framtiden blir någonting annat. Vad det blir det vet vi ingenting om.

Men vi kan förhålla oss till det på två olika sätt. Antingen skydda oss emot det, försöka att stoppa förändringen och bygga murar.

Eller också försöka se möjligheterna i det nya. Ta utmaningen. Och dra fördel av det som händer i vår omvärld.

Som val är det inte svårt att bestämma sig för vad man ska göra. Det är självklart. Man måste se möjligheterna i det nya.

Det är lätt och säga från en talarstol på en kongress. Men det är svårare att övertyga människor om att det är så man ska förhålla sig. Därför att när det handlar om det egna jobbet, när det handlar om barnens möjligheter att gå kvar i den skola där de trivs, när det handlar om var vi kan bo därför att jag har just det här jobbet då är det svårare att säga.

Vårt mästerskap kommer att ligga i vår förmåga att bejaka det nya utan att människors trygghet i vardagen förstörs eller rycks sönder.

Tryggheten i vardagen kan säkras genom fackligt arbete. Den kan säkras genom politiska beslut. Och tryggheten kan säkras genom att den enskilde själv hela tiden utvecklar sin kompetens. Några andra strategier finns inte. Några andra val finns inte.

Vi har en gång valt och det gjorde vi tidigt att satsa på fri handel och en öppen konkurrens med omvärlden. Det har varit oerhört lyckosamt för vårt land. Det har varit en framgångssaga utan like.

Kom ihåg att så sent som när mina farföräldrar växte upp så var Sverige ett av Europas fattigaste länder. Kanske det fattigaste landet i Europa. Vi talar om sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Vi förmådde oss att svinga oss ur den fattigdomen genom att vi levde i fred under de båda världskrigen. Det var en klok utrikespolitik.

Svingen skedde också genom att vi läste och kunde läsa i större utsträckning än andra. Genom att vi hade lyckan att till våra stora naturrikedomar kunna foga tekniska innovationer och teknisk utveckling. Och dessutom att vi levde i en tid då vi fick handla fritt med andra.

Vårt välstånd bygger mer än något annat på den svenska exportindustrins möjligheter att ha tillgång till marknader i andra delar av världen.

Hade bara svenskar köpt järnmalm så hade vi inte haft särskilt mycket välfärd.

Hade bara svenskar köpt de produkter som vi tar ut ur skog så hade vi heller inte haft särskilt mycket välstånd.

Hade bara svenskar köpt Volvobilar så hade vi inte varit särskilt framgångsrika.

Hela vår framgångssaga bygger på att andra har tillåtit oss att tävla på lika villkor om att sälja våra produkter och vi har sålt dem på ett sätt som saknar motstycke. Och vi har hela tiden haft förmåga att förändra, att strukturellt utveckla, att säga farväl till det gamla och gå vidare in i det nya. Helt enkelt ta med oss det bästa av det gamla in i det nya.

Nu ser vi att vi står inför en utveckling där just detta sätt att förhålla sig kommer att vara det enda möjliga. Men med den stora skillnaden att där det tidigare tog 10 år innan det gamla ersattes av någonting nytt så tar det nu ett år.

Vad vet vi om hur det ser ut om 15, 20 år? Troligen går det ännu snabbare. Men samtidigt som omställningen då blir våldsammare och snabbare så öppnar sig också en marknad som blir allt större och som växer.

Den som då är skicklig och som då är framgångsrik kommer att ha oändligt mycket större möjligheter att både göra affärer och skapa sysselsättning än vad som gällde tidigare.

Ytterst avgörs detta av vår förmåga att utveckla nya produkter och av arbetskraftens förmåga att tillverka det mest komplicerade och det mest avancerade. För hittills finns inga som helst tecken i världsekonomin på att det inte skulle finnas en betalningsvilja för det som är unikt, teknisk avancerat och i takt med tidens krav på miljömässig uthållighet.

Det finns ingen anledning till dysterhet i den meningen. Frågan är om människor, arbetskraften, orkar med detta tempo. Det är en bra fråga och en nödvändig fråga att ställa sig.

De höga sjukskrivningstalen beror de på att människor tycker att det går för fort, att det är besvärligt. Jag vet en sak vi förklarar inte de höga sjukskrivningstalen med fusk. Det finns sådana inslag, naturligtvis, men det är inte det som det i grunden handlar om.

De stora talen av förtidspensioneringar är inte heller ett uttryck för detta.

Den vanlige förtidspensionären, mina vänner, är en person som är 62 år och som har jobbat i vården. De har aldrig fuskat med sina jobb. De fuskar inte heller som förtidspensionärer.

Nej, jag tror att det är tvärtom. Ska vi orka med de stora omställningarna framöver så måste människor känna och veta att det finns en social trygghet, som är till för honom eller henne när det händer som verkligen inte får hända.

Att man förlorar jobbet, att man blir sjuk eller att man inte orkar mer trots att man inte har nått fram till pensionsåldern.

Dessa stora sociala försäkringar måste finnas där och de måste vara bättre än idag. Vi har för låga tak i några av försäkringarna. För få är därmed fullt försäkrade. Det skapar en otrygghet hos många.

Om de sociala försäkringarna förändras så är det naturligtvis så att de ska förbättras. De ska inte försämras. Det är den avgörande samhälleliga insatsen för att sända signalen om trygghet i förändringen.

Om trygghet är en förutsättning för att människor ska acceptera förändringar så är förändringar är en förutsättning för utveckling. Så ser den enkla tanken om välfärdssamhället ut. Så ser den enkla idén ut om att människor i trygghet är skapande människor. Människor som drivs av en äkta vilja att söka kunskap inte därför att man drivs av en piska, utan därför att man växer själv som individ.

Det är en oerhört central tanke. Många gånger har den beskrivits som att idén inte skulle fungera. Men den fungerar, och den fungerar väl. Vi har ingen som helst anledning att uttrycka besvikelse över vår samhällsmodell om vi jämför oss med andra länder.

Jag säger heller inte att det är en speciellt svensk samhällsmodell. Säg istället den skandinaviska eller den nordiska modellen. De är i stort sett likartade; med ett högt skattetryck, en gemensam sektor som är stor och där ett viktigt inslag är omfattande sociala försäkringar.

Det är inte svårt att avskeda människor i Sverige. Det vet ni som fackliga företrädare. Det ska heller inte vara svårt att anställa. Men om du förlorar jobbet då ska du ha en A-kassa som är generös och som inte gör att du slår sönder din livsföring.

En sådan ekonomi är en flexibel ekonomi. En ekonomi som snabbt anpassar sig till någonting nytt. Därför att människor är trygga.

Tryggheten blir också det som man kan luta sig mot som facklig företrädare. Därför att om man inte vet att medlemmarna har en grundläggande trygghet, då blir varje förändring ett hot. Varje förändring blir någonting som man måste stoppa.

Annars står medlemmen där utan försörjning eller kanske bara en ersättning motsvarande hälften av den inkomst man tidigare hade. Då måste man säga nej till förändringen. Det blir din uppgift som facklig företrädare. Medlemmarna har betalat avgiften i 20, 30 och kanske till och med 40 år till facket och sedan kommer den har dagen, som inte får komma.

Om då inte tryggheten finns där, då blir det nej. De här sociala försäkringarna vi har ska vara bryggan från det gamla in i det nya.

Hur klarar vi oss då? Vi klarar oss riktigt skapligt, för att inte säga bra. Därmed inte sagt att vi är nöjda. Tvärtom, det finns mer som man kan göra.

Men ni kan ta vilken lista ni vill. Allt ifrån tidningen Newsweek över till World Economic Forum och olika typer av banker och ni kommer att se att det är några länder som ständigt ligger i topp på internationella jämförelser.

Det är de skandinaviska nationerna.

Inte sällan toppar Sverige dessa listor. Det kan vara konkurrenskraft, det kan vara livskvalitet, det kan vara ekologisk uthållighet eller uthållighet i vi bygger våra samhällen.

Vi ligger i topp. Vi ska inte skämmas för det vi har byggt. Tvärtom ska vi vara stolta. Vi har på så sätt inget dåligt utgångsläge. Men tro för den skull inte att det blir enkla år de som kommer. Tvärtom kommer de att vara påfrestande. Men vi har, jämfört med andra, ett bättre utgångsläge.

Tittar man två kongressperioder bakåt det är den typen av perspektiv ni måste ha som samlas i rådslag vart fjärde år då ser ni att Sverige har genomgått en fantastisk utveckling.

Jag vet inte om ni hittar någon period som i reallöneutveckling slår den ni har haft de senaste tio åren. Kanske får ni gå tillbaka till 60-talet.

Tittar man på exportindustrins framgångar så är de remarkabla. Idag har vi ett överskott i vår bytesbalans som är av det slaget att vi får jämföra oss med oljenationerna.

Men vi säljer inte olja. Vi säljer bilar, vi säljer skogsprodukter, vi säljer telefoner, vi säljer telefonväxlar, vi säljer läkemedel. Allt sådant som drar in gigantiska resurser till det svenska folkhushållet.

Hur de pengarna används, hur de förs vidare i investeringar, hur det bygger Sverige starkare, ja det är ju naturligtvis en ödesfråga.

Regeringen har ett visst inflytande. De som har kapitalet har självklart ett stort inflytande. Ni som facklig organisation måste också vara med och ha ett ord med i laget.

Dåligt har vi inte klarat oss.

Produktivitetsutvecklingen är den bästa i världen. Tittar man på de senaste 10 åren så har vi en produktivitetsutveckling i industrin som ligger på sex procent. Vi slås av Sydkorea. Det är den enda nationen som haft en bättre utveckling.

Det är klart att sex procents produktivitetsutveckling per år gör att man ständigt kan lyfta ut mer och mer på lastkajerna utan att man behöver anställa en enda mer medarbetare.

Där har ni situationen. En ekonomi som växer så att, höll jag på att säga, det knakar. Upp emot fyra procent i år. Men jobben kommer inte. De släpar efter. Vi hoppas och tror att jobben ska komma.

Därför att så småningom sprider sig den här effekten från framgångsrika exportindustrier via investeringsbeslut. Man börjar handla upp kvalificerade privata tjänster i marknadsföring, i IT-support, och i allt annat som finns runt omkring den produkt som man tillverkar i industrin.

När de tjänsterna kommer så växer också sysselsättningen. När sysselsättningen kommer så växer skattebasen. När skattebasen växer så klarar vi också offentlig sektor. Så ser konjunkturförloppet ut.

Förr gick det fort. När industrin gick uppåt kom också jobben med en kort fördröjning efter. Nu verkar det som om jobben kommer kanske ett, ett och ett halvt, kanske två år senare därför att det tar tid innan uppgången sprider sig.

På samma sätt som när nedgången kom, som ju började 2001, tog det tid innan den slog igenom i form av att sysselsättningen föll. Det tog också ett och ett halvt år.

Att klara den här övergången mellan ekonomisk uppgång och sysselsättningseffekt är det svåraste vi har i den ekonomiska politiken.

Regeringen tar en risk. Vi satsar lite extra just nu, framförallt på kommunerna. Vi vill inte att de ska säga upp personal i skola och i vård. Därför att vi tror att om något år så vänder den kommunalekonomiska utvecklingen och då kommer varenda en av dessa personer att behövas. Då är det dumt att säga upp dem nu.

Så stora framgångar i industrin leder produktivitet, exportframgångar, låg inflation. Många av er som sitter här är i min generation. Vi vet hur det var på 70-talet och 80-talet. Det var inflationstal på 10 procent per år. En lönerörelse kunde sluta på 13 procent och ändå blev det ingen reallöneökning kvar.

Det löstes med att vi devalverade både valutan och sedan så tog vi oss successivt framåt. Det gjorde oss egentligen alla lite fattigare. Vi har knäckt den utvecklingen under 90-talet och vi sitter nu i ett läge då vi i praktiken inte har någon inflation alls i den svenska ekonomin.

Summerar jag inflationen sedan 1994 så tror jag att jag kommer till ungefär 12 procent totalt. Det är också i ett nötskal förklaringen till varför Er förbundsordföranden idag kan stå här och säga att tre procents löneutveckling ger reallönetillväxt.

Tre procent var ett skambud för 10 år sedan. Tre procent var en krigsförklaring. Tre procent skulle ha lett till en omfattande strejk då. Idag är det en stadig reallönetillväxt.

Det är klart att det här är ekonomisk politik och det är klart att vi har anpassat oss till en omvärld. Vi hade en utveckling som inte var hållbar. Vi har anpassat oss till en teknisk utveckling.

Hur kommer vi att klara oss framåt? Vad har vi lärt oss av Trollhättan?

Ja, en sak har vi lärt oss. Det är naturligtvis att det här illustrerar än tydligare det jag nyss sade att vi riskerar att se stora svenska verksamheter spelas ut emot anläggningar i andra länder.

Så kommer krav på staterna att de ska ingripa. Då kan jag säga en sak. Jag är glad för EU. Därför att EU förbjuder oss att gå in i en tävlan med den tyska staten om att rädda arbetstillfällen i Sverige.

Det är sunt och det är riktigt. Ett litet land skulle aldrig ha en chans i den typen av konkurrens. Vi vill inte delta i en sådan tävlan. Vi har också försökt undvika det genom åren.

Det vi kan göra är att se till så att arbetskraften har bästa möjliga förutsättningar rent kompetensmässigt. Att vi har de bästa möjliga förutsättningar för att driva produktion på en viss ort bland annat i form av infrastruktur. Att staten tar gemensamt ansvar med näringslivet för att driva forskning och utveckling på ett strategiskt sätt som gör produktionen mer konkurrenskraftig och framgångsrik.

Det är så Saab-paketet ser ut och det är ingen sensation. Vi kommer att ha motsvarande insatser i framtiden om någonting motsvarande inträffar.

Vad som för fackföreningsrörelsen är ett kraftigt varningstecken är att Saab för första gången ger ett tydligt uttryck för att ni inte längre genom fackligt arbete ska kunna förmå att sätta den som är ansvarig inför en reell förhandling. Som ett utspel från en företagsledning på andra sidan Atlanten ger man besked till två europeiska orter att nu står ni emot varandra och vi kommer så småningom att utvärdera det hela.

Tror ni i framtiden att det blir mindre behov av fackligt arbete? Tror ni i framtiden att det blir mindre behov av att skapa en motvikt, en balans mot ett internationellt kapital?

Naturligtvis inte.

Det här illustrerar hur viktigt det är med mogna fackföreningar som tar ansvar och som förstår sin tid. Samtidigt illustrerar det hur svårt det är att bedriva fackligt arbete på internationell basis.

Jag vet att ni har gjort det. Jag vet att Metall har gjort det. Men frågan är ju om det har varit tillräckligt kraftfullt? Och om det är tillräckligt betydelsefullt för att påverka beslut vet vi ingenting.

Men en sak vet jag. Det här blir vanligare. Och lika lite som politiken slutar vid nationsgränser, lika lite slutar det fackliga arbetet vid nationsgränser.

Och för mig är fackligt arbete är en omistlig del i den svenska demokratin.

Människor som frivilligt sluter sig samman för att ta tillvara sina intressen, som bildar organisationer som är demokratiska, som skapar organisationer som vågar och kan ta ansvar för sin tid och för sin verksamhet de är ett omistligt inslag i den svenska demokratin.

Ni står för det arbetet. För det har ni all heder och för det ska ni ska ha allt tack.

Frågan är bara hur man för ut detta, som vi ju är så stolta över i vårt land, i Europa och ut i världen. Hur ser det europafackliga arbetet ut? Hur ser det globala fackliga arbetet ut? Vilka kamrater har ni? Vem är det ni ringer till när det sker någonting som skada konkurrensen i Sverige, exempelvis ett missförhållande i Kina?

Vem ringer ni till? Vem är kamraten ni talar med? Finns strukturerna, finns nätverket? Svaret är i stor utsträckning nej.

Vem ringer jag som politiker till, när jag ser den här typen av beteenden. Ja, i Europa finns nätverken. Finns de i övrigt?

Kapitalet, det internationella kapitalet, finns däremot redan globalt företrätt och representerat. Hur bygger vi motkrafter? Som konsumenter kan vi vara motkraft. Som politiker kan vara motkraft. Som fackliga företrädare kan vi vara motkraft.

Vi kan vara motkraft, men vi är det inte. Det är bara att konstatera att internationella kapitalet ligger flera steg före det fackliga och politiska arbetet. Är det skäl nog för att säga vi ger upp? Naturligtvis inte. Det är tvärtom.

Jag hävdar återigen med två generationers perspektiv bakåt i tiden att de som var med och tog de första stegen i det fackliga arbetet, som resulterade i en unik prestation, ett unikt resultat i Sverige, kanske gjorde en större och svårare insats än den vi ska göra idag.

De som var med och tog ansvaret för demokratins genombrott gjorde säkert en svårare insats än den vi ska göra idag.

Uppgiften är inte omöjlig på något sätt. Uppgiften finns där. Vi ska ta den. Vi ska klara av den tillsammans i ett naturligt samarbete med de demokratiska krafter som finns i ett utvecklat land som Sverige därför att vi har här gemensamma intressen.

Men aldrig någonsin tro att vi kan stänga gränserna. Vi ska aldrig någonsin tro att det är genom att hoppa av utvecklingen som vi löser våra svårigheter. Det är tvärtom så att vi har en utveckling som vi så här långt har tjänat på och kommer troligen också i framtiden att kunna tjäna på.

Men människor kommer att uppleva att de kommer allt oftare hamnar i ett bekymmersamt läge. Då måste de ha en trygghet och då måste vi gemensamt ställa upp för varandra.

Tryggheten är förutsättningen för att möta det nya. Tryggheten är förutsättningen för utveckling. Tryggheten är förutsättningen för det moderna.

Trygghet, detta lite kantiga ord, ett ord som är befriat från rätt mycket av glamour. Men för vanligt folk är trygghet den största frihetsfaktorn som finns.

Utan trygghet ingen som helst frihet för era medlemmar.

Och hur skapar man trygghet i en tid som präglas av snabba förändringar? Jo, genom fackligt arbete, medvetna politiska val, internationellt solidaritetsarbete och som konsumenter.

Det är inte lätt att peka på en annan väg, om den nu finns. Så svår är uppgiften. Så viktig är uppgiften.

Vad ska vi göra tillsammans då?
Ja, framförallt handlar det om utbildning.

Att ständigt lära sig. Att ständigt lära om. Vi tycker att vi är rätt duktiga på utbildning. Och det är nog så att om vi jämför oss med andra så satsar vi mer än andra länder på utbildning.

Men är det så märkvärdigt egentligen vad vi gör? Hur många sitter inte här som slutade sin grundutbildning i 22-, 23-årsåldern och som sedan dess har jobbat? Vi kanske bara har gått någon kurs eller varit på någon fortbildning som någon försäljare har arrangerat. Mer har vi inte fått.

Det håller inte. Hur många av er har haft chansen att börja om mitt i livet? Det är ytterst få människor. Men vi inser en sak. Om det är så som jag säger; att utvecklingen kommer att gå allt fortare; att förändringens vind kommer att blåsa allt hårdare; så kommer också kravet på människor att börja om i en ny professionell karriär att bli allt vanligare. Hur gör du det med en utbildning från ett ingenjörsinstitut någon gång i 60-talets slut eller 70-talets början?

Hur gör vi det när vi nu år 2004, som 50-åringar, kanske ska ta ett nytt kliv, göra en ny satsning? Har vi några möjligheter att ställa upp där? Vilka stödsystem finns, vem betalar det här, vem tar ansvar för det? Det måste vi fråga oss. Vi måste bli mycket, mycket bättre på detta.

En sak är jag orolig för. Här växer det fram ett beteende där män vägrar delta. Kvinnorna ställer upp. Kvinnorna har lätt för att ta till sig det nya. Kunskapslyftet, som vi genomförde för några år sedan, bestod till 70 procent av kvinnor.

Det var ett sätt att skaffa sig någonting så grundläggande som en gymnasieutbildning. Men männen kom inte, trots att arbetslösheten bland männen var högre. Männen väntar oftare på att de gamla jobben ska komma tillbaka.

Här växte det inte sällan fram en regional spänning, en regional obalans, där man på många orter sitter och väntar på att det gamla ska komma igen.

Men det gamla kommer inte igen. Där sitter en kille, kanske i 40-45-årsåldern, fast i långtidsarbetslösheten. Kvinnorna skaffar sig en utbildning, tar chansen och inte så sällan flyttar de också.

Vilka spänningar det här resulterar i, det kan vi bara låta tanken rida iväg kring så förstår vi vilken utmaning detta är.

Återkommande utbildning, livslångt lärande, det ska vara värt namnet. Hur öppnar man upp för vuxna att delta i Europeiska programmet? Den typen av diskussion måste vi nu föra tillsammans mellan fackföreningsrörelsen och regeringen.

Sedan ska vi inte underskatta det vi ger form av kunskap till unga människor. Det är förskolan, skolan och högskolan. De är självklart fortsatt viktiga. Dessa verksamheter har vi expanderat i volym, så där tror jag inte att vi kommer längre.

Jag såg häromdagen en siffra, när jag förberedde ett tal, som var fantastisk. Den handlade om Tage Erlander, som 1950 satte upp de djärva målet att 50 procent av ungdomskullen skulle gå till en gymnasieutbildning.

Idag vill vi att alla ska göra det och dessutom att 50 procent ska gå en högskoleutbildning. Det är 50 år mellan dessa två tidpunkter. Det gick lika många på de svenska läroverken på 50-talets början som idag går i forskarskolor vid våra universitet.

Det beskriver i ett nötskal utbildningssystemets volymmässiga expansion. Det är en helt avgörande faktor för svensk konkurrenskraft. Men den utbildningen räcker ett tag, sedan måste du börja om på nytt. Hur går det till på ett sätt som den enskilde upplever som möjligt också för henne eller honom? Däri ligger säkerligen den största utmaningen.

Erfarenheterna från Trollhättan, där vi ställs inför utmaningar från storföretag som vi inte kan möta genom att vi går in med direkta subventioner från regeringens sida, är att vi måste se till att de anställda har bästa möjliga förutsättningar för att bedriva produktion. Att forskningen är långsiktigt inriktat, att vi har ett utbildningssystem som också möter olika typer av toppar och dalar i det vuxenliv som vi alla kommer att leva i.

Där finns också betydelsen av det fackliga arbetet med tydliga motkrafter men som inte ensamt räcker till. På ett globalt plan finns FN med en handelspolitik och allt sådant. En del betyder det, men långt ifrån tillräckligt.

Det europeiska perspektivet, EU, blir allt viktigare. Det är den enda politiska arenan vi har som är större än Sverige, dit vi har tillträde och där vi kan påverka förutsättningar som berör vanliga människor i deras stad och vårt land.

Sedan är vi dåliga på att förklara de här sammanhangen. Det är en politisk belastning som vi släpar med. Sedan när det gäller det fackliga arbetet så äger ni det själva. Men en facklig kongress kan också fundera på hur man når bortom nationsgränserna.

Fackföreningsrörelsens idémässiga förankring är internationell. Fackföreningsrörelsen är en kraft som egentligen sträcker sig över nationsgränserna. Kopplat till tradition är det enkelt att gå vidare. Men att göra det i verkligheten är svårt. Det kan jag berätta. Jag har gått från kommunalpolitisk verksamhet i Katrineholm till internationell storpolitik.

Å andra sidan, när man väl gör det, så är den enda stora skillnaden att man inte får använda sitt eget modersmål. Annars är det samma sorts syssla.

Och vi har en historia att berätta när vi kommer ut i världen. Vi kan berätta om ett av världens starkaste fackförbund som heter SIF. Vi kan berätta om en ständigt pågående modernisering och en intern men öppen demokratisk process. Och ni kan berätta om hur ni konstruktivt har varit en partner för regeringar, oavsett sammansättning. En konstruktiv partner för att utveckla arbete och trygghet i vårt land.

Den historien har ni anledning att vara stolta över men inte nöjda med. Så berätta historien. Berätta den så fort ni kan för kamrater i andra delar av världen. Därför att de många gånger har samma fackliga resa framför sig som era företrädare en gång i tiden gjorde i vårt land.

Så går uppgiften igen. Så visas det tidlösa i vårt engagemang. Så visas de idéanknutna i den rörelsen vi representerar, nämligen att ta tillvara gemensamma intresset att tjäna varandra, inte tjäna på varandra.

Och inse en sak.

Den ensamme är svagast.
Ej för att han ensam är,
men för att han förnekar
det han sig inom sig bär.
Vår ande då den djupnar
är livets breda älv.
Den väg du går allena
för bort ifrån dig själv.

Det var Pär Lagerkvist, och eftersom förbundsordföranden slutade med en dikt så gör också jag det.

Bättre sammanfattning av fackligt arbete än Pär Lagerkvists vers, Den väg du går allena, går inte att göra.

För sådant är fackligt arbete. Håll ihop, ta ansvar och räkna inte med att det finns några enkla lösningar. De har aldrig funnits. Tack för att ni har lyssnat och tack för det arbete ni gör för vårt land!