Här återges Pär Nuders inlägg i något förkortat och redigerat skick:

Erik Ullenhag har frågat mig om jag avser att verka för att den socialdemokratiska regeringens samarbete med Vänsterpartiet ska avbrytas. Gunnar Axén har frågat om jag och regeringen avser att fortsätta samarbetet med Vänsterpartiet. Frågorna ska ses mot bakgrund av den granskning som Sveriges Television nyligen låtit genomföra.

I principfrågan har jag samma inställning som jag hade när Erik Ullenhag, Gunnar Axén och jag diskuterade Vänsterpartiets historia i denna kammare. Det var den 29 januari, och Erik Ullenhag prisade mig då för ett anförande jag hållit i Södertälje den 1 maj 2000 om kommunismen i Sverige. Hans partikollega Gunnar Andrén gick ännu längre. Han sa att mitt anförande i Södertälje var "lysande"!

Både Erik Ullenhag och Gunnar Axén vet att jag har en starkt avvisande hållning till kommunismen. Kommunismen är oförenlig med de värderingar som socialdemokratin alltid stått för: alla människors frihet, lika värde och demokrati. Av både principiella och personliga skäl kommer jag att bekämpa kommunismen så länge jag lever.

Samarbetet med Vänsterpartiet - och Miljöpartiet - omfattar 121 punkter för ett tryggare, rättvisare och grönare Sverige. Det är 121 politiska sakfrågor och handlar inte på minsta sätt om kommunismens genomförande i vårt land. Jag var och är förvånad över att någon svensk politiker vill kalla sig kommunist. Om Vänsterpartiet nu, inspirerat av SVT-programmen, städar i garderoben, vädrar ut och en gång för alla rensar bort kommunismen från partiets ideologi så välkomnar jag detta. Det är påkallat och högst på tiden att de genomför detta renhållningsarbete.

Låt mig i likhet med när vi senast möttes i den här kammaren och diskuterade den här frågan (29 januari) göra några principiella markeringar.

Till att börja med: Jag tänker inte diskutera demokratisynen hos en ledamot av denna kammare här och nu utan att vederbörande är närvarande. Det bjuder inte traditionen i denna kammare.

För det andra är det riktigt att vi har ett samarbete om 121 punkter, varken mer eller mindre. Vi har kommit lite längre sedan vi träffades senast i januari. Vi har aviserat mer pengar till kommunerna, fler förskollärare, höjda barnbidrag och utbyggd föräldraförsäkring. Fler poliser, ändrade 3:12-regler, sänkta skatter för löntagarna elller avskaffandet arvs- och gåvoskatterna - är det månne det som ni anser vara ett uttryck för kommunismens genomförande i Sverige. I min föreställningsvärld är inte det fallet. Inte heller fritt inträde till de statliga museerna som jag känner en alldeles särskilt stor glädje över att vi nu kan bocka av i 121-punktsprogrammet.

För det tredje slöts uppgörelsen om 121-punktsprogrammet mellan tre partier, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet när Gudrun Schyman var ordförande för Vänsterpartiet. Sedan valde man Lars Ohly till partiordförande. Inte ett kommatecken har ändrats i 121-punktsprogrammet som följd av att man bytte partiledare.

För det fjärde är inte något regeringssamarbete med Vänsterpartiet aktuellt. Det är än mindre aktuellt efter de senaste veckornas debatt. Jag vill rätta Gunnar Axén på en punkt. Nej, säkerhetspolitiken omfattas inte av 121-punktsprogrammet. Det har inte utvidgats.

Den säkerhetspolitiska doktrinen som ligger till grund för regeringens proposition formulerades av en majoritet av riksdagens partier. Vänsterpartiet delar inte denna doktrin. Så står det i riksdagens motion 2004/05:Fö8 som är undertecknad av Lars Ohly, som är Vänsterpartiets svar på den försvarspolitiska propositionen som nyligen lades fram.

För det femte beklagar jag djupt att inte Lars Ohly förmår att sluta kalla sig för kommunist. Jag beklagar djupt att han inte förmår att säga att han hade fel, att det inte är acceptabelt att kalla sig kommunist med tanke på de oförrätter som kommunismen har gjort mänskligheten genom årtiondena. Han borde kunna göra som min kollega i regeringen, Ylva Johansson, har gjort, gå vidare, och bekänna sig till en lära som till fullo omfattar demokratiska värden.

Väljarna har nu två år på sig att värdera Vänsterpartiet och om de verkligen har vädrat ut kommunismen eller ej. Sedan får de ta ställning i valet. Jag känner många radikala människor i Vänsterpartiet som är sanna demokrater. De mår väldigt illa i dessa dagar när man har en partiordförande som inte förmår att göra upp med sitt förflutna och som kallar sig för kommunist.

Till de många vänsterpartisterna säger jag så här: Ni är välkomna till socialdemokratin. Vi finns här för er. Vi är ett radikalt, demokratiskt, socialistiskt parti som är beredda att på demokratisk grund förverkliga de ideal som jag tror att väldigt många vänsterpartister står för. Välkomna till socialdemokratin, ni vänsterpartister! Gör en Ylva Johansson!

Med tanke på den senaste tidens debatt och på programmen i Sveriges television måste jag säga att jag känner mig väldigt stolt över att jag redan för fyra och ett halvt år sedan på första maj i Södertälje var så tydlig när det gäller Lars Ohly och kommunismen.

Det som emellertid förbryllar mig lite grann är var Erik Ullenhag, Gunnar Axén och andra antikommunister befann sig då. Alla dessa lovord över mitt fantastiska förstamajanförande! Var fanns den liberala pressen? Jag trodde inte att jag uppmärksammades någonstans för detta tal.

Varför?

Jo, precis just då befann vi oss i ett politiskt läge där Vänsterpartiet utgjorde ett hot mot socialdemokratin, och då fanns det ingen anledning att fördjupa sig i den blivande vänsterpartiledarens demokratisyn utan då var det som var allra viktigast det som alltid är allra viktigast för borgerligheten: att bekämpa socialdemokratin.

Det är bra att vi kommer in på principer och höga ideal. Carl B Hamilton har talat om hållningslöshet, och ordet principlöshet har nämnts i debatten. Hur är det egentligen med den egna trovärdigheten?

Låt mig börja med Gunnar Axén. För att använda Carl B Hamiltons uttryck: Vet Gunnar Axén vad djävulen heter i Boden? Han heter Bosse Strömbäck och är ordförande i Vänsterpartiet. Han har ett mycket intimt och nära samarbete med Moderaterna i Bodens kommun.

Får vi nu se pilgrimsresor från den moderata partiledningen upp till Boden för att rensa ut dem som samarbetar med kommunister? Bosse Strömbäck är en glödande leninist som Olle Lindström samarbetar med.

Eller ni i Folkpartiet som samarbetar med vänsterpartisterna i Kalix!

Eller ta Södermanlands läns landsting, där moderaterna och folkpartiet påbörjade ett samarbete med Vänsterpartiet, detta befläckade vänsterparti som man absolut inte får samarbeta med i enskilda sakfrågor! Det samarbetet påbörjade ni efter det att vi diskutera de här i kammaren i januari. Det samarbetet påbörjade ni i mars.

Eller Erik Ullenhag! Den 4 oktober i år undertecknade du en motion som också en vänsterpartist har satt sitt namn under. Det finns totalt 15 motioner som moderater och folkpartister har skrivit under gemensamt med vänsterpartister under den allmänna motionstiden. Ibland passar det att samarbeta i sakfrågor.

Jag tror egentligen inte att det folkpartister och moderater brinner för är kampen mot kommunismen utan det är kampen mot socialdemokratin. Det är det som är den stora drivkraften för borgerligheten. Varför tar ni annars den här debatten med mig? Jag har ingenting att bevisa i kampen mot kommunismen, av både personliga och politiska skäl. Jag om någon har ju gått före och tagit debatten, för fyra år sedan i offentlighet, om det olämpliga i att en partiordförande kallar sig för kommunist. Lägg till detta min personliga bakgrund. Den här debatten skulle de ju ha med Lars Ohly, inte med mig. De går omvägen, därför att det som de verkligen överordnat brinner för är kampen mot socialdemokratin.

Men vi är vana vid det. Och det blir som det alltid blir: I slutändan, nere på golvet, i byggfuttarna och på andra ställen där det till äventyrs kan frodas kommunistiska tankar: där är det socialdemokratin som får ta debatten, och det kommer vi inte att tveka att göra. Det har vi gjort förr, och det kommer vi att göra i framtiden.

[2004-10-20]