I dessa dagar hyllas Axel Oxenstierna, svensk rikskansler 1612-1654, och visst var han en märklig man, lärd, viljestark, intelligent och utrustad med en formidabel organisationsförmåga. Det finns goda skäl att påminna om hans samhällsinsats och kanske också att lära något av den. När Axel Oxenstierna byggde upp de strukturer som ännu i hög grad präglar statsförvaltningen, krävde han inte bara det självklara; att samhällsorganisationen skulle präglas av kunskap och kompetens.

 

Han höll också styvt på ordning och reda i rikets affärer. Fördelningen av ansvar skulle vara tydlig. Alla skulle veta vem som ansvarade för vad. Man kan med fog gissa att Oxenstierna, om han hade levat i dag, hade blivit förvånad över hur svag den statliga styrningen är.

Det står i grundlagen, hade han kanske påpekat, att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Där står också att riksdagen är folkets främsta företrädare. Men hur fungerar det i praktiken i dag? Ämbetsverken har utvecklat en självständighet som enligt  många bedömare går långt utöver vad grundlagsfäderna tänkte sig när de under 1960-talet diskuterade en revision av grundlagens regeringsform.

Många upplever att de statliga verken är autonoma institutioner, fast de i själva verket lyder under regeringen. Den svaga statliga styrningen leder till att många aktörer upplever att statens skilda delar drar åt olika håll. Det förekommer att en person som både är sjukskriven och arbetssökande får olika besked av den statliga försäkringskassan och den statliga arbetsförmedlingen. Det händer också att en kommun som får stöd av en statlig myndighet för en turistsatsning, hejdas av en annan statlig myndighet. Helhetsperspektivet riskerar att hamna i skymundan.

I debatten finns det några röster som kräver att regeringen ska regera mer effektivt och öka den statliga styrningen, medan andra tvärtom hojtar om "ministerstyre" i tid och otid. Regeringen har en grundlagsenlig rättighet - och skyldighet - att styra genom förvaltningsmyndigheterna. Medvetet blandas detta i debatten ihop med att regeringen skulle försöka påverka myndighetsutövningen i enskilda ärenden.

Jag delar uppfattningen att olika regeringar under de senaste decennierna alltför litet har styrt riket genom sina myndigheter.

Budgetprocessen, speciallagar, instruktioner, regleringsbrev och mål- och resultatdialoger i all ära - den fråga som man måste ställa sig är om regeringen har erforderliga verktyg för att styra eller om regeringen inte i tillräcklig utsträckning använder dessa instrument.

Jag är övertygad om att förutsättningarna för den statliga styrningen måste förbättras. Ansvarskommittén har fått i uppdrag att se över både antalet myndigheter, länsstyrelsernas roll, statens regionala organisation och relationen mellan regeringskansliet och myndigheterna. Uppgiften kan framstå som ett olympiskt spel i organisationsskissritning - men ytterst handlar det om att den politik som medborgarna har gett uttryck för i allmänna val också ska kunna få genomslag i verkligheten.

Men Ansvarskommitténs uppgifter är större än så. Hela den offentliga samhällsorganisationen ska granskas i syfte att förbättra förutsättningarna att klara framtidens välfärd och öka medborgarnas möjligheter till inflytande och ansvarsutkrävande.

Hälso- och sjukvården är kanske den enskilt viktigaste delen av den offentliga verksamheten, både mänskligt och ekonomiskt. Jag vill inte föregripa Ansvarskommitténs bedömningar, men mot bakgrund av diskussionen hittills vill jag poängtera följande:

Hälso- och sjukvården är alldeles för viktig för att vara slagpåse i en organisatorisk dragkamp mellan regionparlamentsförespråkare och landstingsskrotare.

Det som diskussionen i stället borde handla om är huruvida det går att förändra hälso- och sjukvårdens struktur så att vi kan få ut mer och bättre sjukvård för de skattekronor som medborgarna satsar. "Har kommunerna bättre förutsättningar att bedriva en god primärvård än landstingen? "Behöver den högspecialiserade sjukvården samordnas mer? "Var behövs resurserna - i den
förebyggande folkhälsovården eller i spjutspetsteknologins sjukvård? Det finns många relevanta frågeställningar, som måste diskuteras noga och fördomsfritt. En annan grundläggande fråga som Ansvarskommittén ska ta ställning till är balanspunkten mellan enhetsstaten Sverige och den lokala självstyrelsen.

Grundlagen stipulerar inte bara att riksdagen är folkets främsta företrädare, utan också att demokratin förverkligas genom kommunalt självstyre.

Här finns en spänning - eller ska vi kalla det en konflikt? - mellan enhetsstatens krav på att alla medborgare i hela landet ska ha lika rättigheter och skyldigheter och möjligheten till lokala och regionala variationer.

Man kan ägna mycket tid åt att diskutera var denna gräns ska dras, men någonstans måste den i alla fall dras - om medborgarnas insyn och chans till ansvarsutkrävande ska beaktas. Den oklarhet som råder i dag är olycklig. Ansvarskommitténs uppdrag handlar om framtidens demokrati och välfärd. Axel Oxenstierna tänkte stort, han tänkte nytt. Han vågade också ompröva och ändra sig. Så är resultatet av hans arbete också imponerande. På en väsentlig punkt skiljer sig Ansvarskommitténs uppdrag från Axel Oxenstiernas. Ansvarskommittén verkar i demokratisk miljö där kraven är mycket högre på delaktighet än i 1600-talets Sverige.

Ledamöterna i Ansvarskommittén har sannerligen en utmaning framför sig.

Pär Nuder
samordningsminister