Valrörelsen startar ovanligt tidigt denna gång. I morgon (måndag) träffas de fyra borgerliga partiledarna hemma hos Maud Olofsson. Under avspända former ska de lägga upp strategin för hur de borgerliga ska ta över makten i Sverige. Under skogspromenader och dopp i badtunna ska de fyra svetsas samman så att de kan hålla sams i en regering under en hel mandatperiod. En djärv målsättning som inga borgerliga partiledare tidigare har lyckats med.
Att borgerligheten nu vaknar ur sin passivitet och verkar vilja agera opposition är glädjande. Någon kanske tycker det är konstigt att vi som socialdemokrater välkomnar att borgerligheten börjar aktivera sig. Men det är det inte. Så länge borgerligheten tiger eller är splittrade blir det svårare för väljarna att se skillnaderna mellan regeringsalternativen.
För några veckor sedan lanserade de borgerliga partiledarna "Allians för maktskifte". I olika uttalanden har partiledarna hävdat att borgerligheten är mer samordnad än någonsin.
Men är det verkligen en enad borgerlighet som samlas i västerbottniska Högfors? Eller är det bara drivkraften att stjälpa socialdemokratin som får de fyra partierna att samlas hemma hos centerledaren? Som namnet på initiativet antyder tycks "Allians för maktskifte" vara just ett samarbete för maktens skull, inte för innehållet i politiken.
När de fyra partiledarna i morgon kväll sätter sig i den för ändamålet inhyrda badtunnan har de en sak gemensamt - samtliga kandiderar till statsministerposten. I övrigt har de fyra badgästerna inte mycket gemensamt.
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt har försökt få moderaterna att framstå som ett ansvarstagande, lyssnande parti som i mindre grad vill montera ned välfärden. Hittills har dock moderaterna i faktisk handling inte visat att de är beredda att släppa höger hörnflagga. Med moderaternas skattepolitik skulle den tiondel av svenskarna med de högsta inkomsterna få 50 procent mer pengar i sina redan tjocka plånböcker. För den tiondel som har de lägsta inkomsterna ger den moderata skattepolitiken däremot ynka tre procent mer. Samtidigt skulle de nedskärningar moderaterna föreslår i vår gemensamma välfärd drabba låginkomsttagarna hårdast.
Folkpartiledaren Lars Leijonborg har tydligt styrt sitt parti åt höger. Bakom förslaget om förlängd arbetstid gömmer sig i praktiken en förtäckt lönesänkning. Samtidigt har folkpartiet utmanat moderaterna som det största skattesänkarpartiet.
Kristdemokraternas Göran Hägglund har knappt blivit varm i partiledarkläderna. Efter Alf Svenssons långvariga maktinnehav cementerades kristdemokraternas politik som byggde på allmänna politiska uttalanden om etik och moral. Trots ny partiledare kvarstår kristdemokraternas konservativa och förlegade syn på familjen.
Maud Olofsson som resolut har förvandlat centerpartiet till ett pålitligt högerparti har lyckats bli värd för detta borgerlighetens toppmöte. Möjligen är det ett tecken på att det minsta av de borgerliga partierna anses vara den minst minerade marken för att försöka samsas fyra parter emellan.
Efter det lantliga mötet hos centerledaren kommer de fyra troligen att ge uttryck för den gemensamma, i badtunnan uppnådda enigheten. Det är inte helt osannolikt att de borgerliga partiledarna inför det samlade pressuppbådet kommer att framhålla påstådda socialdemokratiska misslyckanden och peka på behovet av maktskifte. Att den enade borgerligheten kan erbjuda ett alternativ för väljarna byggd på en gemensam värdegrund.
Det intressanta är dock inte vad de fyra partiledarna kommer att säga utan vad de inte kommer att säga. Kommer moderaterna få med sig de övriga partierna på att sänka skatterna med 400 miljarder kronor och därmed riva stora revor i den svenska välfärdsmodellen. Kommer de moderata förslagen om att kraftigt försämra ekonomin för arbetslösa och sjuka att få genomslag? Hur blir det med kärnkraften? Hur ska de nu så djupt splittrade partierna enas om miljöpolitiken? Ska biståndet höjas som folkpartiet vill eller sänkas i enlighet med moderaternas ambitioner? Och hur blir det med säkerhetspolitiken, ska Sverige bli medlem i NATO som folkpartiet kräver eller stå utanför som centerpartiet vill?
Ändå skulle det vara förvånande om de borgerliga partiledarna inte gjorde allt för att dölja splittringen som finns mellan dem på område efter område.
När de borgerliga partiledarna har rest sig ur badtunnan är det knappast troligt att så mycket har skvalpat över på Sveriges politiska karta. Borgerligheten har försökt förr och inte lyckats enas. Istället har varje parti fått igenom en stor del av sina hjärtefrågor vilket för svenska folket har varit en dyrköpt läxa. Så fort en borgerlighet vid regeringsmakten inte har lyckats enas har de offentliga finanserna försämrats kraftigt. Så var fallet under de borgerliga regeringarna under det sena 70-talet och tidiga 80-talet, och så var det mer än någonsin under början av 90-talet. I den borgerliga soppan har alla fått röra om och lägga till. Varje gång har slutat med att bägaren runnit över.
Skulle borgerligheten däremot lyckas komma överens ställs väljarna inför två tydliga alternativ i valet 2006. Med tanke på partiernas inbördes storlek är det inte helt osannolikt att moderaterna tar sikte på statsministerposten än en gång. En enad moderatledd borgerlighet med en kraftigt bantad välfärd på dagordningen ställs mot socialdemokraterna som vill trygga och utveckla välfärden och skapa fler jobb.
Och visst är det skillnad mellan höger och vänster. Mellan oss socialdemokrater som vill värna och utveckla den solidariska välfärdsmodellen och borgerligheten som hellre vill att var och en sköter sitt.
Vi ser fram emot en tydlig och ideologisk debatt under tiden fram till valet. Förhoppningsvis kan debatten handla om vilken politik som ger människor bäst förutsättningar i vardagen.
Britt Bohlin Olsson
ordförande för socialdemokraterna i riksdagen
Ulrica Messing
infrastrukturminister
[2004-08-27]