DEBATT. Några dagar har förflutit sedan de ofattbara terrordåden skakade Oslo och Utöya. Minst 93 oskyldiga människor fick sätta livet till. Ännu är det svårt att förstå att det faktiskt hänt. Ett av Europas största terrordåd är ett faktum efter en vettvillings minutiösa planering och genomförande.

Nu börjar de initiala känslorna av förtvivlan, ilska och chock förbytas i ett rationellt sökande efter svar. Varför? För oss som är socialdemokrater är det extra smärtsamt, då många av de drabbade är våra vänner. Det finns få partier som står varandra så nära som det norska Arbeiderpartiet och de svenska Socialdemokraterna. Målen var noga utvalda och uppenbarligen valda på ideologisk grund.

För många av oss blev de inledande timmarna en svår och märklig resa. När nyheten om bombens kraft och effekt började nå oss och att det skett i direkt anslutning till statsministerns kansli och övriga regeringsbyggnader så var det många av oss som tyst eller öppet funderade på om det var en konsekvens av Norges FN stödda militära engagemang i Afghanistan eller Libyen. Hämnd har många gånger utlovats – senast av Mohammad Kadhaffi som lovat slå till mot civila mål utanför Libyen. Med det inledande terrordådet – bomben i Oslo - kändes det också som om man varit ute för att skada den norska regeringen och kanske tom statsminister Jens Stoltenberg. Jag var förskräckt men samtidigt inte förvånad över att terrorn också kommit till Norden.

Jag känner Jens Stoltenberg väl, han besökte Helsingborg senast under valrörelsen förra året. Jag ringde Thorvald Stoltenberg, Norges tidigare utrikesminister och FN medlare, Jens far, för att framföra mina kondoleanser. Vi hann prata en stund om det inträffade samtidigt som ytterligare nyheter började komma om det som vi senare skulle förstå skulle bli ett av de värsta massmorden vi upplevt, - slakten av unga norska socialdemokrater.

Nu började en ny bild att växa fram. Var bomben en avledningsmanöver eller var terrorn på Utöja en separat händelse? Nu några dagar efter vet vi bättre. Bomben och massmordet var verket av en enskild ideologiskt motiverad högerextremist. Under en tid var han enligt uppgift medlem i ett främlingsfientligt parti.

Motivet för hans terrordåd går att finna i ett efterlämnat manifest. Han ser sig som en tempelriddare som skall rädda Europa från mångkulturalism och islam. För att uppnå detta utförde han en attack på det politiska Norge. Genom sitt massmord på unga socialdemokrater ville han sätta stopp för en internationallistisk, solidarisk politik.

Det som nu skett måste leda till eftertanke. Efter det att alla uttalat sin avsky över det inträffade, tänt ljus och kanske deltagit i en tyst minut över offren måste det också leda till att vi drar lärdom. Över de senaste åren har det onekligen skett en glidning i det offentliga samtalet i Sverige, kring kaffebordet, i tv soffan, på arbetsplatsen, kring vilka som hör hemma här och inte, vilka värderingar är ok och inte. Främlingsfientligheten har på sitt sätt blivit rumsren, organiserad, legitimerad. Det var i denna miljö som massmördaren i Norge fann sin inspiration och sitt uppdrag. – Alla är inte lika mycket värda och vissa hör inte hemma här.

Extremism och fanatism måste bekämpas i alla sammanhang och i alla politiska och religiösa miljöer - det har vi alla ett ansvar för . Jag har sett det i andra delar av världen när denna glidande värderingsskala till sist lett till katastrof. Det inträffade lär oss att det är nödvändigt för oss alla att inte sitta tysta utan att stå upp för alla människors lika värde – oavsett religiös, etnisk eller politisk bakgrund. Detta kan och får inte vara något delegerat till några få politiska företrädare. Det är uppgiften alldeles för stor och viktig för.

Kent Härstedt

Riksdagsledamot (s), MP