Publicerad i Ergo, september 2006 

Kunskap är makt - vi vill dela på den

I dagarna börjar flera hundratusen högskolestudenter höstens studier. Det kan vara värt att fråga sig varför. Just du som läser detta, hur kom det sig att du började plugga? Och om det var ett tag sen, tycker du att det har varit värt det? De flesta svarar nog ja. Kanske på grund av studentlivet. Festerna, friheten, vännerna. Kanske är det detta att lära sig något nytt. Och så det som blir möjligt efter studierna – bättre jobb, högre lön, minskad risk för arbetslöshet.
Studietiden präglar ofta resten av en människas liv. På samma sätt präglar universitetet samhället och allas vår framtid. Just nu finns mycket som tyder på att vi lever i en brytningstid. Det handlar dels om att branscher som tidigare anställt många förlorar i betydelse, som industrin. Och dels handlar det om globaliseringen. Jobben som kräver lite kunskap flyttar utomlands eller bortrationaliseras. Det betyder inte att jobben totalt sett måste bli färre – de kan ju ersättas. Men med vad?
Vi kan satsa på att konkurrera med billigare jobb. Det betyder lägre löner, eller lägre arbetsgivaravgifter, vilket medför minskad välfärd. Det vill säga mindre pengar till skolan, till vården, till omfördelningar mellan rik och fattig. Eller vi kan konkurrera genom att bli mer kompetenta. Genom att skapa nya sorters jobb. För att kunna göra det måste fler gå på högskolan, och forskningen måste få mer pengar.
De borgerliga partierna vill minska andelen studenter. De menar att för många studenter urholkar kvaliteten på universitetet. I klartext: Om allmänheten får tillgång till högre utbildning blir utbildningen sämre, eftersom kvaliteten på allmänheten är låg. De menar vidare att det inte finns jobb till alla studenter. Detta trots att arbetslösheten är betydligt lägre för akademiker än för andra. Det de egentligen är rädda för är att få konkurrens när de själva söker drömjobbet.
Men borgarna vill inte bara att färre ska plugga. De vill att en särskild sorts människor ska göra det. De borgerliga studentförbunden vill göra studielånen mindre förmånliga. Det betyder försprång för den som har rika föräldrar. De vill dessutom göra så att den som kan förhandla sig till bättre villkor får det – på bekostnad av alla andra. Det betyder försprång för den som har med sig finansiell kunskap, självförtroende och uttrycksförmåga hemifrån. Slutligen är de kritiska mot de nya högskolorna runt om i landet. Detta trots att många av dem som väljer att plugga där annars inte skulle ha gjort det. Uppsala universitet är dåligt på att rekrytera studenter från hem utan studievana. Södertörns högskola är bra på att göra det.
En politik som syftar till att göra det möjligt för alla att studera vidare ser till att förbättra de ekonomiska villkoren för alla studenter. Studiemedlet har nyligen höjts med 300 kronor, och socialdemokraterna vill höja det med lika mycket till. Det är också en politik som satsar på forskning. Följaktligen vill socialdemokraterna höja forskningens anslag till en procent av BNP. Och det är en politik som slår vakt om de regionala högskolorna, som sträcker sig lite utöver egenintresset, lite utöver vad som är bäst bara för en student i Uppsala.
När samhället förändras vet vi inte exakt vilka krav som kommer att ställas på framtidens arbetsmarknad. Men vi vet att om vi inte vill konkurrera med sämre löner måste vi konkurrera med kompetens. Då är frågan – är kunskap något många ska få ta del av, eller ska det förbehållas ett fåtal? Vilket svar vi väljer kommer också att avgöra vilket samhälle vi får. Ett med stora klyftor, eller ett med små. Vad väljer du?