Publicerad i UNT 7 juni 2006

När man som Allan Gut i UNT 26 maj kritiserar den regionala utbyggnaden av högskolan är det viktigt att vara tydlig med vad det egentligen handlar om. Utan de mindre högskolorna skulle tusentals studenter aldrig ha fått chansen till en högre utbildning. Dessa lärosäten lockar nya grupper och är alltså ett effektivt medel för att bryta social snedrekrytering. Att vara emot utbyggnaden av högskolan är detsamma som att vara emot att en stor grupp människor får tillgång till högre utbildning med alla de fördelar det innebär för individen, såsom minskad risk för arbetslöshet och en allmänt sett bättre ställning på arbetsmarknaden.

Diskussionen om kvalitet i den högre utbildningen blir ofta förenklad. Det är vanligt att kvalitet sätts i motsatsställning till kvantitet och tillgänglighet. Detta är ett missförstånd som inte tjänar någon. Sverige är enligt SCB det land i världen som satsar mest pengar på forskning och utbildning per invånare. Sverige är också det land som satsar näst mest resurser i världen per högskolestudent.

Ett mer konstruktivt sätt att diskutera de kvalitetsproblem som trots allt finns på högskolan vore att vända blicken mot högskolornas arbetssätt. På vilket sätt tar lärosätena hand om sina studenter? Hur
genomtänkt är pedagogiken? Hur kan högskolan samarbeta med näringslivet för att på ett bättre sätt än i dag förbereda studenterna för arbetslivet? Detta är områden som i dagens högskola lämnar en hel del övrigt att önska. För studenternas skull är det om detta diskussionen om utbildningskvalitet borde handla.