Arbetslösheten onödigt hög

Enligt den konventionella klokskapen representerad av nyliberala ekonomer, näringslivets politiska lobbyorganisationer, de borgerliga partierna och deras megafoner i dagspressen - sammantaget den ekonomiska maktelit som tvingade regeringen till alltför drastiska åtstramningsåtgärder i början av 90-talet – beror dagens, efter svenska förhållanden, höga arbetslöshet på s.k strukturella systemfel.

Dessa systemfel sägs bestå av en alltför stelbent arbetsmarknad - eller mera konkret för stor anställningstrygghet,  för höga ersättningsnivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, för starka fackföreningar och en alltför oflexibel lönesättning.  För att komma till rätta med ”systemfelen” ordinerar den samlade ”borgerliga läkarkåren” uppluckrad arbetsrätt – det måste bli lättare att sparka folk – sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringarna, och löneanpassning (läs: längre arbetstider för samma lön – eller rentav direkta lönesänkningar).

                                                          Systemskiften

I de yttersta av dessa dagar har vi fått ett par tydliga bekräftelser på vilka systemskiften som väntar svenska folket vid en eventuell borgerlig valseger 2006.  I borgerlig s.k. ”Allians för Sverige” kan man uppenbarligen mycket väl tänka sig lönedumpning enligt en Lex Vaxholm.  Och i den moderata ”tankesmedjan” har med utgångspunkten drastiskt sänkt sjukersättning utmejslats en modell som går ut på att olika sjukdomar ska kunna åsättas olika ”prislappar.”

Mitt i denna blåsvarta borgerliga röra kan man ändå skymta vissa insiktens ljusare stålar.  Jag tänker då i första hand dels på de klargörande avslöjandena kring det sluttande 80-talets och det begynnande 90-talets krispolitik och dels på att Riksbankens roll i sammanhanget äntligen blivit föremål för en mera närgången granskning.  Avregleringen av valuta- och kreditmarknaderna bäddade, som bl a Ingvar Carlsson förtjänstfullt beskrivit i sin senaste bok ”Så tänkte jag”, i själva verket för den kris, som utmynnade i det närmast panikartade försvaret av kronkursen 1992, en kris förvaltad och påskyndad av regeringen Bildt (m), och vilken kostade de svenska skattebetalarna hundratals miljarder till ingen nytta.

                                                      Riksbankens systemfel   

Att tiotusentals jobb försvunnit på grund av Riksbankens onödigt restriktiva penningpolitik

har först på senare tid blivit föremål för en mera seriös diskussion.  Redan åren kring millennieskiftet tog vi från finansutskottets sida vid de årliga offentliga utfrågningarna av riksbankschefen upp frågan om inte det periodvis kraftiga underskridandet av inflationsmålet 2-procent slog onödigt hårt mot sysselsättningen.  Frågeställningen viftades då upprepade gånger bort.  Men på Riksbankens egen hemsida kan man i dessa dagar läsa bl.a. följande: ”Det står emellertid klart att penningpolitiken på kort sikt har konsekvenser för utvecklingen av efterfrågan och sysselsättning.”  Under de 34 kvartalen räknat från 1995 har Riksbanken underskridit 2-procentsmålet hela 26 kvartal (Konsumentprisindex-KPI-på årsbasis) och under 14 kvartal har man t o m legat under den lägre acceptabla nivån 1 procent.  Om inflationsmålet underskrids kommer således arbetslösheten att stiga även enligt Riksbanken.

Professor Per Lundborg vid Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (FIEF) uppmärksammade redan i en artikel under rubriken ”Inflationsmålet, sysselsättningen och EMU-medlemskapet” i Ekonomisk Debatt 2002/3 problemet och konstaterade bl a med utgångspunkt från empiriska undersökningar att: ”Resultaten antyder att dagens svenska inflationsmål om 2 procent inte är förenligt med en arbetslöshet lägre än 4 procent.”

I en artikel i ”Dagens Industri” 2004-12-03 slår han bl.a. fast att arbetslöshetsproblemet beror på att efterfrågan på arbetskraft genom penningpolitiken är för låg.  ”Sedan mer än ett år tillbaka har Riksbanken åter misslyckats med målet.  I dag ligger inflationen på årsbasis på 0.6 procent och arbetslösheten har följaktligen stigit.  Sedan 2002 har antalet arbetslösa stigit med 72 000 personer.”   Andra som drar samma slutsatser är TCO-ekonomen Roland Spånt och Arbetsmarknadsstyrelsen.  Den senare konstaterar bl a. att en procentenhets räntesänkning motsvarar en sysselsättningseffekt på ca. 50.000 jobb.  Det innebär runt 20 miljarder kronor i förlorad tillväxt medan den offentliga ekonomin förlorar ca., 14 miljarder kronor i skatteintäkter och minskade utgifter.

Av dessa fakta kan man dels dra slutsatsen att Riksbankens systemfel ökar arbetslösheten och

dels att borgerliga regeringspredententer och deras mediala megafoner antingen inte begriper eller förtränger för vår ekonomi och välfärd så fundamentala sammanhang.

Bengt Silfverstrand

Oppositionsråd (s)

Tidigare riksdagsledamot