Det sker två parallella processer i Bryssel. – En, där politiker och tjänstemän är rörande överens om att EU måste få en mer social framtoning, den som grundas på den sociala dialogen och sociala dimensionen. – Och, en där EG-domstolen genom sina snäva tolkningar kraftigt begränsar arbetstagarnas villkor och rättigheter.
Att det har blivit så här beror på att våra fackliga rättigheter, i dagens fördrag, inte finns med i primärrätten som en målsättning. Utan att det är de fyra friheterna, fri rörlighet på varor, kapital, tjänster och personer som tillåts fritt spelrum. Alla nationella kontroverser mot dessa fyra friheter testas snabbt som ögat i EG domstolen och som hittills utan att blinka prioriterat och slagit vakt om dessa.
Så länge de fackliga fri- och rättigheterna inte viktas lika tungt som fri rörlighet på varor, kapital, tjänster och personer kommer vi att fortsätta leva med den här obalansen på arbetsmarknaden.
Diskussionen om att villkora de fackliga rättigheterna och arbetsvillkoren innan ratificerings¬ processen av Lissabonfördraget var ett sätt att stärka det sociala Europa, som dock inte vann gehör hos lagstiftarna. Trots nederlaget får vi inte ge upp hoppet och kampen om ett socialt Europa, utan måste nu finna nya strategier för vår sak. Finna bärare som kan förvalta och utveckla den sociala dimensionen åt oss i Bryssel och ett sätt är att använda det stundande valet till det.
Man kan dela upp den framtida processen i tre steg, där några ligger relativt nära i tiden och andra är mer lågsiktiga strategier. Ett första första steg är att se till att ratificeringen av Lissabonfördraget fortskrider, för att på så vis kamma hem de fackliga vinster som finns där.
Det andra steget handlar om de stundande EU valen, som i sig är bygger på två scenarier. Först gäller det att vinna parlamentsvalet den 7 juni och senare under hösten valet av ny kommission (vilket är parlamentets sak att godkänna).
Inför Europavalet behöver vi formulera tydliga och raka krav till de nominerade Europaparlaments¬kandidaterna. Vi måste förmå kandidaterna att driva de fackliga frågorna, så som kravet på ett reviderat utstationeringdirektiv. Uppdraget för de nyvalda europaparlamentarikerna är sedan att få kommissionen förstå att parlamentarikerna är beredda att ta till sanktioner mot en kommission som inte lyssnar på sina egna institutioner. Dessa signaler måste vara så tydliga att kommissionen förstår att varken den europeiska arbetarrörelsen eller europaparlamentet tänker backa på sina krav om ett öppnande av regelverket, utstationeringsdirektivet. Det handlar med andra ord om att sätta press på kommissionen, genom att koppla samman direktivet med parlamentets godkännande av den nya kommissionen. Om kommissionen står fast vid att inte öppna upp utstationeringsdirektivet kan de heller inte räkna med att bli omvalda.
Hittills har kommissionen vägrat att öppna upp direktivet, med hänvisning till att det inte är ett gemenskapsproblem utan de enskilda nationalstaternas skyldighet att åtgärda


snedvridningen på arbetsmarknaden. Det är enligt min mening näst intill korkat att inte påstå att detta är ett europeiskt problem som måste lösas på europeisk nivå. När inte mindre än 60 miljoner arbetstagare i hela Europa står bakom kraven på en förändring av reglerna är det för mig svårt att inse att det inte är ett europeiskt dilemma. Givetvis behövs det en översyn av utstationerings¬direktivet där direktivets ursprungliga syfte säkerställs. Nämligen att vara ett golv för arbetsvillkoren i EU och att de länder som vill och har bättre arbetsrättslig lagstiftning ska få tillämpa och ställa krav om bättre villkor. Inte ett tak som hindrar bättre villkor och avtal för de som kommer hit. För mig är det självklart att de som kommer hit och arbetar ska omfattas av samma regler och villkor som oss alla andra. Det handlar om människosyn. Därför är det så viktigt att våra europeiska politiker driver denna fråga.
Det tredje och sista steget är mer långsiktigt och handlar om att påbörja en ny förhandlingsrunda med syfte att lyfta fram de fackliga fri- och rättigheterna, så de får samma status i primärrätten som övriga friheter. En sk femte frihet som innehåller de fackliga fri och rättigheterna. Jag tror nämligen att inte förens den dag vi får en balans mellan de fria rörligheterna och fackliga rättigheterna kommer EU som projekt får en ökad trovärdighet och med det ett ökat valdeltagande.
Jag är övertygad om att vi kan förändra EUs inrikning om alla bara masar sig iväg till valurnorna. Därför uppmanar jag er att våga ”fronta” era EU-kandidater med varför de vill till Bryssel. Var sedan tydliga med att; Ingen röst på en kandidat som inte törs driva de fackliga fri och rättigheterna.
Det går inte bara att sitta hemma och gnälla över EUs utformning, nu har du och alla andra 375 miljoner röstberättigade medborgare chansen att välja de politiker du tycker passar bäst till att utveckla ditt Europa.
Åsa Törnlund, EU-koordinator, SEKO/SBTF