Barfotarmén av vinröda munkar och nunnor har slagits ner av den burmesiska militären, ledarna är gripna och deras öde är okänt. Man kan befara det värsta. Militären behärskar åter gatorna i Rangoon, och generalerna tycks sitta säkert i sadeln. Den internationella reaktionen har varit stark, men inte tillräckligt stark för att påverka juntan. EU och USA ”fegar”, mer kanske mot Kina än mot Burmas generaler.
De länder som profiterar ekonomiskt på Burma och levererar vapen till juntan och som därför skulle kunna göra störst skillnad i sammanhanget – framför Kina, Indien och Ryssland – är obenägna att engagera sig och världssamfundet i konflikten. Kineserna gör rentav en dygd av att inte blanda sig i Burmas interna politiska förhållanden.
Det kan låta som en respektabel ståndpunkt, men är naturligtvis i första hand ett sätt att skydda sina intressen. Kina behöver Burmas energitillgångar, mineraler och timmer. De kinesiska ledarna är dessutom oroliga för att upproret spiller över till egna minoriteter innanför gränsen mot Burma, och Tibet.
Kinas icke-inblandningspolitik är för övrigt en synvilla. Att inte ta ställning är ju också att ta ställning, i det här fallet för en militärdiktatur. Det kan kosta mer än det smakar för kineserna. Visar det sig att juntan avrättat ett stort antal munkar och andra oppositionella, kommer kineserna att framstå som medansvariga. Kinas anseende kan ta obotlig skada och rentav leda till bojkotter mot OS i Peking nästa år. Nobelpristagaren Desmond Tutu från Sydafrika hotade härom dagen att ställa sig i spetsen för en sådan.
Ett kinesiskt initiativ för att bryta dödläget och få en övergång till demokrati i Burma, skulle å andra sidan ge Kina mycket goodwill. Kinesisk diplomati har lett till ett genombrott när det gäller Nordkorea. Den kan bli lika framgångsrik i Burma. Det är fortfarande inte för sent. Ingenting tyder på att oppositionen mot juntan skulle ha krossats för gott. Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi som vann det av militären ogiltigförklarade valet 1990 har åter hamnat i rampljuset och hennes anhängare uppges planera en generalstrejk mot juntan.
Burma, eller Myanmar som generalerna döpte om landet till 1989, var en gång en av de mest välmående länderna i Sydostasien. Med sina rika naturtillgångar och strategiska läge, kunde Burma idag ha varit en av de ”asiatiska tigrarna”. Men 45 års militärstyre, korruption, etniska konflikter och knarkhandel, har förvandlat landet till en isolerad och fattig ö i en eljest blomstrande region. Miljoner burmeser drar sig fram som gästarbetare i Thailand och andra grannländer.
Generalerna går i spetsen för korruptionen och ser mellan fingrarna med knarkhandeln. Den överdimensionerade armén sysselsätts med att slå ner minoriteter. Det som återstår av statens medel slösas på meningslösa statusprojekt. 2006 flyttades regeringen till en nybyggd huvudstad mitt i djungeln, varifrån juntan nu styr.
Även om militären lyckats slå ner det här upproret, tyder det mesta på att vi bevittnar början på slutet för juntastyret. Flera av de ledande generalerna är gamla och skröpliga, och yngre officerare kan tänkas göra revolt. Den internationella kritiken växer, och den vinröda revolutionen kan, med internationell hjälp, bana vägen för demokrati i Burma.
Sverige bör dra sitt strå till stacken genom att direkt och i EU trycka på Kina, Ryssland och Indien. Regeringen bör också genomföra den Burmakonferens som planerades av den socialdemokratiska regeringen. Var håller Bildt hus i dessa dagar?